February
Wednesday 10 December 2008 photo 1/1
|
Idag är det två år sen som jag fick uppleva att livet inte behöver vara långt alls, och att det kan ta slut på ett oväntat sätt. Jag trodde inte mina öron den söndagsmorgonen då mamma berättade för mej vad Du hade gjort. Inte Du, Du kan inte göra någonting så hemskt. Enligt mej så var Du sen sån glad och härlig kille, och då gör man inte det. Det gör man inte... Fan, varför?!
Tänker på Din familj, hur dom känner. Jag vet att det jobbigaste för dom är att inte veta varför. Varför Du gjorde som Du gjorde. Jag vet att dom hade funnits där för Dig, om Du hade pratat med dom så hade dom kunnat hjälpa Dig. Du hade inte behövt ta den väg Du valde.
Du hann inte ens bli vuxen, utan valde att sluta leva året före du skulle fylla tjugo. Du missade de åren som enligt mej kanske ska vara de bästa i livet. Då man tagit studenten och inte har några måsten, utan kan ta livet lite som man vill. Men det fick Du inte uppleva.
Hur Du den kvällen var ensam hemma och hade bjudit hem Dina vänner för att äta middag. Vad Du visste men inte dom var att det var sista gången som ni skulle ses, att Du efter den kvällen inte skulle andas mer. Att Ditt hjärta inte skulle slå vid nitton års ålder. Jag kan inte ens föreställa mej vad Din pappa kände då han hittade Dig där i källaren. Det är en syn som ingen pappa ska få uppleva, att sin son bara hänger där.
Då jag satt i bilen den dagen för att åka till Tönnebro så är den första låten som kommer på radion 'Everybody hurts' med REM. Den låten är för alltid Din nu, och jag blir nära till tårarna varje gång jag hör den. Men samtidigt är det den låten som får mej att gå vidare.
De minnen jag har av Dig kommer alltid att finnas kvar, jag kommer aldrig att glömma de få stunder vi spenderade tillsammans. Timmarna i stugan, dagarna i Idre och så självklart de dagar då vi var hos er. Alla Dina skämt och skratt, för Du hade jämt ett skämt på lager, alltid. Och när Du härmade 'Stefan och Christer', som vi alla skrattade åt Dig. Nu är våra skratt utbytta mot tårar.
Tårar som aldrig kommer att försvinna, tankarna kommer även dom att finnas kvar. Men det gör också Du, Du kommer aldrig att bli glömd, aldrig. Du har satt ett spår i mitt hjärta och där kommer Du leva så länge som det slår.
I put my faith in tomorrow
And try to sleep for a while
Maybe a new day will follow
That'll make it alright
Now when I feel so down and out
Somehow you're still by my side
And I hope
Life is good
Wherever you are
You will be
Forever
In my heart
Where you couldn't hold on
I will try to be strong
I just hope you belong
Oh, wherever you are
If I had told you the right things
Would it matter at all?
If I only knew you were standing
On the edge waiting to fall
Oh I would give just anything
To see your face to here your voice
Just one more time ...
Tänker på Din familj, hur dom känner. Jag vet att det jobbigaste för dom är att inte veta varför. Varför Du gjorde som Du gjorde. Jag vet att dom hade funnits där för Dig, om Du hade pratat med dom så hade dom kunnat hjälpa Dig. Du hade inte behövt ta den väg Du valde.
Du hann inte ens bli vuxen, utan valde att sluta leva året före du skulle fylla tjugo. Du missade de åren som enligt mej kanske ska vara de bästa i livet. Då man tagit studenten och inte har några måsten, utan kan ta livet lite som man vill. Men det fick Du inte uppleva.
Hur Du den kvällen var ensam hemma och hade bjudit hem Dina vänner för att äta middag. Vad Du visste men inte dom var att det var sista gången som ni skulle ses, att Du efter den kvällen inte skulle andas mer. Att Ditt hjärta inte skulle slå vid nitton års ålder. Jag kan inte ens föreställa mej vad Din pappa kände då han hittade Dig där i källaren. Det är en syn som ingen pappa ska få uppleva, att sin son bara hänger där.
Då jag satt i bilen den dagen för att åka till Tönnebro så är den första låten som kommer på radion 'Everybody hurts' med REM. Den låten är för alltid Din nu, och jag blir nära till tårarna varje gång jag hör den. Men samtidigt är det den låten som får mej att gå vidare.
De minnen jag har av Dig kommer alltid att finnas kvar, jag kommer aldrig att glömma de få stunder vi spenderade tillsammans. Timmarna i stugan, dagarna i Idre och så självklart de dagar då vi var hos er. Alla Dina skämt och skratt, för Du hade jämt ett skämt på lager, alltid. Och när Du härmade 'Stefan och Christer', som vi alla skrattade åt Dig. Nu är våra skratt utbytta mot tårar.
Tårar som aldrig kommer att försvinna, tankarna kommer även dom att finnas kvar. Men det gör också Du, Du kommer aldrig att bli glömd, aldrig. Du har satt ett spår i mitt hjärta och där kommer Du leva så länge som det slår.
I put my faith in tomorrow
And try to sleep for a while
Maybe a new day will follow
That'll make it alright
Now when I feel so down and out
Somehow you're still by my side
And I hope
Life is good
Wherever you are
You will be
Forever
In my heart
Where you couldn't hold on
I will try to be strong
I just hope you belong
Oh, wherever you are
If I had told you the right things
Would it matter at all?
If I only knew you were standing
On the edge waiting to fall
Oh I would give just anything
To see your face to here your voice
Just one more time ...
Comment the photo
Vad bra att du skrev. Hoppas det känns lite lättare nu, så som det gjorde för mig.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/annaskoglund/304859887/
Visa toppen
Show footer