September
Tuesday 12 August 2008 photo 3/6
|
Spökhus - drömhus ?
När jag var liten var detta det ultimata spök huset och att sätta foten innanför trösklen var något som ingen vågade. Här smög jag och syrrans vänner runt vid tolvslaget när man ville testa sina gränser och när nyfikenheten var allt för stor för att tygla. Sällan vågade jag hänga med men när jag väl vågade kunde inte ens de som fanns omkring mig få mig att känna trygghet. Dag tid cyklade jag gärna inte ensam förbi, jag tog hällre den stora omvägen runt sjön än att pasera.
Man kan tycka att sånna här barndomsfasoner upphör efter en vis ålder och det gör dem antagligen men jag har i så fall inte nått den än. När jag för ett tag sen sökte mig till denna plats var jag aldeless ensam när jag tog steget över trösklen. Detta var dock inte första gången jag var inne i huset men det var första gången jag var ensam. Jag har aldrig vågat mig så långt in i huset innan. Först var allt okej men ju längre in jag kom kände jag mer och mer hur alla gamla fantasier kom tillbaka. Plötsligt fick jag den där äkliga känslan då man känner att man inte är ensam fast att man är det. Den känslan är inte direkt min favorit känsla och specielt inte när man står ensam i ett förfallet spökhus. Jag lämnade platsen omedelbart och återvände hem.
Huset är har en otroligt vacker utsida i mina ögon, det är en föredetta kvarn och har sjöutsikt om man bara tar bort de träd som skymmer. Insidan innehåller fortfarande gamla saker som tillhörde de som levde där för antagligen flera flera år sedan och det är mycket facsinerande att gå runt där inne.
Och nu har jag bestämt mig att om jag någon gång blir framgångsrik i mitt liv så ska jag renovera detta hus och bo där.
Detta blir antagligen en omöjlighet men man kan alltid drömma, elr hur?
Lite onödigt vetande om mina framtidsplaner är väl aldrig fel ;D
När jag var liten var detta det ultimata spök huset och att sätta foten innanför trösklen var något som ingen vågade. Här smög jag och syrrans vänner runt vid tolvslaget när man ville testa sina gränser och när nyfikenheten var allt för stor för att tygla. Sällan vågade jag hänga med men när jag väl vågade kunde inte ens de som fanns omkring mig få mig att känna trygghet. Dag tid cyklade jag gärna inte ensam förbi, jag tog hällre den stora omvägen runt sjön än att pasera.
Man kan tycka att sånna här barndomsfasoner upphör efter en vis ålder och det gör dem antagligen men jag har i så fall inte nått den än. När jag för ett tag sen sökte mig till denna plats var jag aldeless ensam när jag tog steget över trösklen. Detta var dock inte första gången jag var inne i huset men det var första gången jag var ensam. Jag har aldrig vågat mig så långt in i huset innan. Först var allt okej men ju längre in jag kom kände jag mer och mer hur alla gamla fantasier kom tillbaka. Plötsligt fick jag den där äkliga känslan då man känner att man inte är ensam fast att man är det. Den känslan är inte direkt min favorit känsla och specielt inte när man står ensam i ett förfallet spökhus. Jag lämnade platsen omedelbart och återvände hem.
Huset är har en otroligt vacker utsida i mina ögon, det är en föredetta kvarn och har sjöutsikt om man bara tar bort de träd som skymmer. Insidan innehåller fortfarande gamla saker som tillhörde de som levde där för antagligen flera flera år sedan och det är mycket facsinerande att gå runt där inne.
Och nu har jag bestämt mig att om jag någon gång blir framgångsrik i mitt liv så ska jag renovera detta hus och bo där.
Detta blir antagligen en omöjlighet men man kan alltid drömma, elr hur?
Lite onödigt vetande om mina framtidsplaner är väl aldrig fel ;D
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/annaamariaa/252257297/
Visa toppen
Show footer