Sunday 5 April 2009 photo 1/1
|
Det stormar på havet,
Försöker klamra mig fast vid något, något stadigt.
Men vad?
Mina stadiga punkter är för länge sedan bortspolade.
Vad tänkte jag då?
Att ensam är stark? Att världen är min?
Vad fel man kan ha.
Jag är ensam i stormen,
Har snart nått botten så forts som jag drunknar i förtvivlandets hav.
Försöker simma mot ytan, men strömmen som jag så ofta har förnedrat dra mig ner.
Min värsta fiende går inte att förinta.
Vad jag önskar att jag hade lyssnat.
Strömmen är starkare nu, ljuset svagare.
Snart slår jag i botten med en duns.
Vill spy men kan inte öppna munnen.
Tången kommar att ta fast mig, kedja fast mig i botten och förintelsen.
Förgäves simmar jag uppåt. Jag tror att det redan är försent..
Med trasiga naglar och smutsiga händer försöker jag rädda det som räddas kan.
Är jag för skadad? Ärrad för livet i min själ.
Förtvivland varvas med ångest, rädsla och gråt.
Solen skiner igen men mitt hjärta är mökt som natten.
En tår rullar ner för min kind. Den bränner ett hål i min hud.
Jag försöker kalla det passion men det riktiga namnet på min känsla är dödslängtan. Den river och sliter i mitt utmattade sinne.
Jag är såld på vetskapen att jag mår bra, förnekelsen kommer smygandes runt hörnet som så många gånger förr.
Jag vet när den kommer, men denna gången skall jag hellre sjunka.
Det är försent för att rädda något vackert.
Försöker klamra mig fast vid något, något stadigt.
Men vad?
Mina stadiga punkter är för länge sedan bortspolade.
Vad tänkte jag då?
Att ensam är stark? Att världen är min?
Vad fel man kan ha.
Jag är ensam i stormen,
Har snart nått botten så forts som jag drunknar i förtvivlandets hav.
Försöker simma mot ytan, men strömmen som jag så ofta har förnedrat dra mig ner.
Min värsta fiende går inte att förinta.
Vad jag önskar att jag hade lyssnat.
Strömmen är starkare nu, ljuset svagare.
Snart slår jag i botten med en duns.
Vill spy men kan inte öppna munnen.
Tången kommar att ta fast mig, kedja fast mig i botten och förintelsen.
Förgäves simmar jag uppåt. Jag tror att det redan är försent..
Med trasiga naglar och smutsiga händer försöker jag rädda det som räddas kan.
Är jag för skadad? Ärrad för livet i min själ.
Förtvivland varvas med ångest, rädsla och gråt.
Solen skiner igen men mitt hjärta är mökt som natten.
En tår rullar ner för min kind. Den bränner ett hål i min hud.
Jag försöker kalla det passion men det riktiga namnet på min känsla är dödslängtan. Den river och sliter i mitt utmattade sinne.
Jag är såld på vetskapen att jag mår bra, förnekelsen kommer smygandes runt hörnet som så många gånger förr.
Jag vet när den kommer, men denna gången skall jag hellre sjunka.
Det är försent för att rädda något vackert.