Tuesday 2 March 2010 photo 1/2
|
Där, längst bak i tåget, där satt jag.
Det svarta runt mina ögon rann, rann som svarta tårar nerför min kind.
Min värld faller samman, det var vad jag tänkte när jag satt där.
Min värld faller samman, var jag verkligen tvungen att låta honom veta? Veta vad jag känner? Var jag så desperat efter hans kärlek?
Kanske hade jag kunnat fortsätta att vara lycklig, eller lycklig och lycklig... jag hade haft det hundra gånger bättre än nu iallafall, om jag bara hållt min dumma trut.
Jag förstörde allt.
JAG FÖRSTÖRDE ALLT.
När jag tänker tillbaka så var det inte såhär från böjan. Då var han bara en vän. Fast en vän är inte så lite det heller. Inte för mig iallafall...
Jag kommer ihåg den där dagen.
Jag var ny i klassen, hade flyttat ut från Stockholms innerstad till Förorten Bredäng. Första terminen i åttan. Jag hade mycket att bevisa om jag ville ha ett bra första betyg. Inte för att jag brydde mig så mycket, men ja... Min första dag blev jag tilldelad en "fadder", en kille från 9.C som rektorn valt ut att visa mig omkring, se till så att jag inte gick själv. Mycket märkligt enligt mig. Jag visste inte att det var den dagen som jag skulle skaffa mig min förste och bäste vän på det nya stället.
- Hej, Jag tittade upp och mötte killens leende.
Jag hade väntat ett tag utanför rektorns kontor och försjunkit i musiken i mina hörlurar.
- Det är du som är Daniel, va? Frågade han.
Jag nickade kort, visste inte vad jag skulle säga.
- Okej! Jag är Emanuel,du kan kalla mig Em. Emanuel låter så skumt.
Emanuel räckte fram sin hand. Jag tog den och reste mig från bänken.
- Jag har inget riktigt smeknamn... Daniel får duga.
- Haha, vi får väl hitta på nått då? Så, Danni, vill du se skolan?
Jag log. Dagen började bra.
- Sure! Men har inte du lektion egentligen?
- Första dagen är rätt slapp, inget att oroa sig för.
På bara några dagar hade jag och Em blivit bra vänner, han var lik mig i vissa anseenden, men samtidigt var han mycket olik mig.
Det var det som var intressant med honom.
Redan min andra vecka på Bredängskolan frågade Em om vi skulle hänga efter skolan. Jag tackade såklart genast ja och efter den sista lektionen drog Em med mig till T-banan, Röda linjen. Därifrån gick vi vidare genom Bredängs centrum. Em visade mig runt och berättade olika händelser, sorgsna och roliga som hade hänt där.
Framåt eftermiddagen hamnade vi hemma hos Em. Det var ett prydligt litet vitt radhus med svarta fönsterbleck och man kunde se blomkrukor fyllda med olika vackra blommor innanför glaset.
Det var en varm och solig dag, så innan vi gick ut och satte oss på Ems terass fick jag ta emot ett stort glas kall svartvinbärssaft, med ett lila sugrör i.
- Lila? Frågade jag. Lila är för bögar, jag log retsamt.
- Ja, men då passar det ju dig ju! Retades Em tillbaka.
Det var så bra, då. Vi var så lika men vi passade ändå ihop som handen i handsken. Om inte det lät alltför fel.
- Haha, jätteroligt, hörru, var det svar som Emanuel fick av mig..
Ute stekte solen och svartvinbärssaften,med det lila sugröret, var god.
Em berättade om sin familj, hans perfectionist till mamma och hans störiga tvillingsystrar som var ett år yngre än honom. Lika gamla som jag då, fick han erkänna. Men han sa att det inte var samma sak. Jag log åt hans ord.
Sen började Em att fråga en massa saker om mig.
Något som rörde mig när jag inte direkt ville öppna mig var när Em såg hur jag tvekade...
- Hey, du behöver inte oroa dig. Jag är ingen av de som går runt och sprider ut saker någon sagt till mig. Jag är din vän, du kan lita på mig, jag lovar. Jag litar på dig med. Em kunde sin sak när det gäller ord. På gott och ont.
Jag tittade ned i marken och blev bländad av solen som reflekterades i mitt stora nitbälte som hängde lite snett runt mina svart stuprörsjeans som var uppvikta till knäna. Ett djupt andetag innan jag började fick Em att rynka ögonbrynen.
- Jag flyttade hit, tre veckor sen. Mina föräldrar... de skiljde sig. Jag var inte beredd på att det skulle gå så fort. Visst de bråkade, men jag trodde inte att det var så mycket att de inte kunde vistas tillsammans. Nu, efteråt, vet jag anledningen. Pappa, nä. Jag fnös. Peter hade visst knullat runt med horor eller nått skit. Det räckte inte med att brorsan skulle vara ett kriminellt kräk. Nu skulle Peter också vara ett jävla äckel.
Jag bet mig hårt i läppen för att inte bryta ihop mer. I ögonvrån såg jag hur Em satt som förstenad.
- Förlåt, jag borde inte ha dumpat det här på dig, det är mina problem, inte dina.vill du inte ha och göra med nån som har så mycket problem som jag så fattar jag.. ska jag gå?
Em ställde sig upp med en outgrundlig men bestämd min.
- Vad snackar du om? Det var jag som praktiskt taget tvingade dig att snacka. Du litade på mig och berättade personliga saker, det gör mig glad. Du är en av de få som jag räknar som vänner, även efter bara två veckor, jag vill inte att du ska dra. Sorry om det låter bögigt.. men du fattar..
Emanuel hade lagt en hand på min axel. Det var som om värmen av hans hand hade fått mig att rysa.. eller var det hans ord? Jag log.
Efter det sade vi allt till varandra. Vi hade alltid kul när vi sågs. Emanuel hjälpte mig mycket genom allt skit med skiljsmässan. Han blev som den bror som jag saknade. Min egen bror hade gått med i nått naffia-liknande gäng och gjort en massa skit. Jag hade inte velat lyssna när de berättade att han skulle få spendera 5 år i fängelse. Em brydde sig. Jag älskade honom som en bror. Eller det var vad jag trodde den där varma, pirrande känslan var.
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/appleaddict/445793888/