Det finns saker här i livet man aldrig kommer bli van vid.

Första som händer när man kommer är att börja fälla tårar.
Har aldrig riktigt gillat sjukhus.
Att se massa andra personer omkring sig som mår dåligt och att man senare går längre in för att träffa en nära och kära. Det får mig verkligen att må dåligt. När man väl kommer in så är jag bara tyst av mig, och låtsas få ett samtal, för att gå därifrån för stunden och inte visar tårar. Några minuter senare när jag kommer tillbaka. Så går det fortfarande inte att hålla emot. Jag blir tillsagd att komma och sätta mig bredvid personen och blev kramad och grät ännu mera. Efter en stund känns det mycket bättre. Har börjat kunnat pratat men inte så mycket. Var för det mesta tyst vid resten av besöket. Att sitta där och höra vad som är fel är jobbigt. När man försöker hålla emot allt man har inom sig. Jag vet inte hur jag tolkar problemen som om det vore bra eller dåligt. Jag vet att det kan leda till en massa problem eftersom jag hörde att personen ska alltid vara upp i tillsyn av någon. Vet inte vad som kan hända eller det. Jag är bara orolig som tusan. Vet ej ifall jag har modet att besöka mer tills jag vet mer. Antagligen rädd för att visa hur rädd jag är. Kände att jag behövde skriva. Få ut ur systemet eller det.

Ifall ni undrar varför ni inte kommer nå mig som mycket i början är det för att jag behöver smälta in allt. Vänja mig mer till allt.

Till er alla därute som har är/varit mina vänner. Ni ska veta att jag älskar er mycket. <3

Tack för att ni läste detta. (Ni som väl gjorde det.)

(Och till dig Kisse, En massa pussar,kramar och Voff,Voff. Älskar dig mest av allt! <3)

Offline läge...