December
Thursday 14 January 2010 photo 1/1
|
Jag satt på tunnelbanan en eftermiddag, på väg hem från skolan. Jag hade musik i mina hörlurar på högsta volym. På min iPod stod låtnamnet. Det var en bra låt. Musiken var ett sätt att få vara för mig själv, att undvika frågor. Jag kände mig inte lika utanför ifall jag hade mina svarta hörlurar på mig. Det var fullt av människor på tåget och allas munnar rörde sig. Ljudet måste ha varit öronbedövande.
Människor klev av och nya steg på. Vid Midsommarkransen kände jag en hand på min axel. Det var en flicka, ungefär i min ålder. Hon var blind och letade antagligen efter en sittplats. Mannen mitt emot mig sa något till henne, och hon satte sig bredvid mig. Hon var söt.
Hon hade sitt bruna hår i en lång lugg. Den var så lång att den täckte ögonen.
Hon kanske skäms över sina blinda ögon, hörde jag mig själv tänka.
Hennes ansikte var lugnt, men då och då bet hon sig i läppen.
Kanske hör hon ljud som hon inte känner igen, tänkte jag.
Hennes jacka var randig med massor av färger.
Undrar om hon valt den själv, tänkte jag.
Mannen mitt emot tittade surt på mig. Han skakade på huvudet. Hade jag volymen för högt? Eller tyckte han att jag stirrade på flickan? Jag sänkte volymen lite grann, och hans sura min försvann. Han fortsatte läsa sin tidning. Jag fortsatte titta på henne.
Hennes läppar rörde sig. Pratade hon med mig? Jag tittade på mannen. Han tittade på mig. Vad skulle jag göra? Hennes läppar rörde sig igen, men inte lika länge. Mannen tittade fortfarande, som att han väntade på ett svar. Flickan vände sitt ansikte mot mig.
Hon sträckte fram sina händer och la dem på mina kinder. De var kalla, men hennes leende värmde. Hon log så vackert. Jag kunde se hennes tänder. Det var så ärligt på något sätt. Jag har aldrig sett något så vackert i mitt liv, tänkte jag.
Hennes händer fortsatte röra sig över mitt ansikte. Det sista hon gjorde var att känna på mina hörlurar. Hennes mun rörde sig, fortfarande i ett leende. Jag kände mig tvungen att svara på något sätt.
Jag tog sakta av mig mina hörlurar. Flickans händer sjönk ner på mina axlar. Jag satte på henne hörlurarna. Det var antagligen inte samma låt som förut, men hon log. Hennes mun rörde sig igen, och i nästa sekund rörde hennes läppar vid mina.
Från den dagen var jag hennes ögon, och hon var mina öron.
Alec Laine 2o1o
Comment the photo
Feels like I forgot to give you the awesome-apple award for being friggin' amazing! Fett bra!
Så fint.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/arekku/437434909/
Visa toppen
Show footer