February
![How do You Keep the Music Playing – James Ingram & Patti Austin
Jag är svag för kill/tjej-duetter. Ett lugnt intro, innan killen
introduceras med en enkel men snygg melodi. Texten är om omöjlig kärlek, och
tjejen tar snart över och fortsätter mannens sång. Killen börjar ta över,
men snart är de inslingrade i en duett med slingrande stämmor, som korsar
och kringlar runt varandra. Killen går sen upp i ett register man inte
trodde fanns, innan melodierna återigen blir lugnare, och sakta fade:as
[fäjdas] pianot ut.
Både James Ingram och Patti Austin är underbara sångare/rskor, och
tillsammans kompletterar de varandra bättre än mjölk och socker. Det känns
verkligen som de båda menar hela texten, som för övrigt är väldigt vacker,
nästan som en fyraminuters dokusåpa. Lägg till lite stråkar, softa trummor,
och en vacker pianoslinga, så har du koncentrerad skönhet. Bidragande är
antagligen att det är Quincy Jones som gjort arrangemanget, och han är helt
sjukt bra!
Var ursprungligen soundtrack till en film som ingen sett, från ett årtal då
ingen levt (-82).
WP: http://en.wikipedia.org/wiki/How_Do_You_Keep_the_Music_Playing%3F
YT: http://www.youtube.com/watch?v=VV7Ce186nHI](http://cdn07.dayviews.com/23/_u3/_u9/_u3/_u1/_u2/u393122/19410_1213046290.jpg)
Show more 
Monday 18 August 2008 photo 17/37
|
# 35 Billie Jean - Michael Jackson
Legendariskt intro, med trummor som bara pumpar på och på och på. Sen kommer basen in efter två takter. Lite Sch-ka-sche-sche. Kommer lite (synth)stråkar in, med en enkel med tillräcklig melodi. Trummorna, som är så synthiga ett par trummor i en populär låt kan vara (läs: ej techno eller schlager). Hela låten bygger i princip på hans röst och en basgång, vilket verkligen är fascinerande eftersom man (läs: jag) får intrycket av att den är väldigt mastig, fast den egentligen är ganska torftig. Hans röst gör att låten får liv, och trots att han sjunger flera gånger på varandra i stämmor med sig själv, får man verkligen medkänsla med denna person. (Tänk att någon någonsin kan få medkänsla för pedo-Mickey!?) Texten är gripande, och man (Återigen; läs: jag) får verkligen en bild av hela situationen och frustrationen hos denna man. Låten avslutas med synthklapp, stråkar och lite slapbas. Att någonting så konstigt kan bli något bra...
WP: http://en.wikipedia.org/wiki/Billie_Jean
YT: http://www.youtube.com/watch?v=En-cHBv7UpA
Legendariskt intro, med trummor som bara pumpar på och på och på. Sen kommer basen in efter två takter. Lite Sch-ka-sche-sche. Kommer lite (synth)stråkar in, med en enkel med tillräcklig melodi. Trummorna, som är så synthiga ett par trummor i en populär låt kan vara (läs: ej techno eller schlager). Hela låten bygger i princip på hans röst och en basgång, vilket verkligen är fascinerande eftersom man (läs: jag) får intrycket av att den är väldigt mastig, fast den egentligen är ganska torftig. Hans röst gör att låten får liv, och trots att han sjunger flera gånger på varandra i stämmor med sig själv, får man verkligen medkänsla med denna person. (Tänk att någon någonsin kan få medkänsla för pedo-Mickey!?) Texten är gripande, och man (Återigen; läs: jag) får verkligen en bild av hela situationen och frustrationen hos denna man. Låten avslutas med synthklapp, stråkar och lite slapbas. Att någonting så konstigt kan bli något bra...
Visa toppen
Show footer