Denna dag var det 3 år sedan hon försvann, han saknade henne någonting så obeskrivligt mycket.. Det var en känsla som var svår att beskriva med ord, men det var som en oro.. En sorts hopplöshet.. Han kunde ingenting göra denna junidag, och han var deppig och uttråkad. Dagen tillbringade han på trappan inne i stadens centrum, där det int gick så mycket folk. Där ifrån kunde man se ut över hela torget, det fanns en krök.. Ett hörn. Han satt på trappan med blicken bort mot kröken, när en pojke kom och satte sig bredvid honom.

Han hade sett honom här innan, men han hade aldrig sagt någonting innan.
- Jag brukar se dig här ibland, sa pojken. Jag heter Erik.
Han slet blicken från kröken och kollade på pojken som hette Erik.
- Robin, sa han. Ja, jag brukar gå hit för att tänka.

De båda pojkarna satt tysta ett tag och Robin återgick med att se åt sin krök.
- Varför ser du åt den där kröken? frågade Erik.
Robin kollade på honom.
- Den är speciell för mig, svarade han.
Erik kollade bort mot det ställe Robin tittat på, men kom int på vad som var så speciellt med den.
- Varför är den speciell, och på vilket sätt?
Robin drog luvan längre ner över ögonen så den skymde mer än halva ansiktet.
- Jag väntar på att ett mirakel ska dyka upp. Att ett mirakel ska komma runt kröken och göra mig glad.. Nej, int glad. Lycklig! svarade han.
Erik såg på honom. Han tänkte säga något mer, men ångrade sig när han såg tåren i Robins ansikte, som sakta rann nerför läppen.

En liten flicka kom fram till pojkarna. Hon var i 6-års åldern.
- Bror, kom! Erik, kan vi gå hem nu? flickan såg på sin storebror med sina stora blåa ögon.
Erik såg på sin syster och suckade. Robin drog upp luvan för att se på flickan. Han fick nästan en chock!
Så söt hon var. När flickan såg Robins ögon såg hon rädd ut. Han trodde att hon skulle skrika och springa där ifrån, som alla andra gjorde.. Det fanns bara en som kunde acceptera hans ögon. Mina.
Men flickan gick fram till honom.
- Hej, sa hon.
Robinm svarade.
- Hejsan.
flickans iris växte och hon log lite.
- Ser du allt i gult? frågade hon.
Robin log.
- Nej, ser du allt i blått? svarade han.
Hon log och skakade på huvudet.

Hon hoppade iväg några meter, och vände sig sedan mot Robin.
- Jag skulle med vilja ha gula ögon! sa hon, och hoppade iväg.
Robin log.. Han blev glad för stunden, och för ett tag så tänkte han på någon annan än Mina.

Men han återvände till verkligeheten när han hörde en pojkes röst.
- Hejdå! ropade Erik från avstånd på 10 meter.
Robin log, men han kände en smärta. Ensamhet.
- Ses! svarade han.
Han såg Erik och sen söta flickan försvinna, sedan återvände han till kröken och sina tankar.
Han tänkte på hur länge det hade gått sedan Mina hade förvunnnit för gott. för att vara exakt hade det gått 3 år och 4 månader. Den dagen då hon upptäckt knölen i magen hade hans hopp om att fortsätta andas, sakta sakta dött ut..

Dagarna efter det fick Robin reda på att det var Elakartad canser och han fick svårt att tro på det.
Han ville int tro på det. Men det värsta var den dagen då han hade gått hem till Mina för att se hur hon mådde, och få svaret att hon var borta..
Han stod int ut med smärtan, utan tårarna rann ner för kinderna och läpparna.
När han hade sagt till Erik att han väntade på att ett mirakel skulle komma ut från kröken så hade han menat att Mina skulle dyka upp där ifrån.
Varför skulle det drabba just dig.. Dig. Tänkte han. Du var mitt allt, det var du som fick mig att fortsätta att andas, att fortsätta kämpa.. Det var för dig jag gjorde det. Och stod ut med allt hemma. Det var för dig!

Han kunde int hindra sina tårar, de bara rann och rann och rann. Då hörde han en röst. Han visste vems röst det var, ocg ville bara att den skulle försvinna.
- Nämen är det int våran lilla bög, grabbar? sa rösten.
Två andra pojkar skrattade och en av dom slog Robin i bakhuvudet.
- Låt mig vara, Daniel! sa Robin irriterad.
Pojkarna började skratta ännu mera.
Robin ställde sig upp, men en av pojkarna som hette Johan knuffade ner honom igen.
Robin blev irriterad och eftersom han redan var på dåligt humör så gjorde det int saken bättre.
- Vafan, låt mig vara! sa han lite mer osäker.
- Låt mig vara, hahaha! imiterade Daniel, och alla började skratta igen.
Daniel knuffade Robin så att han hamnade på rygg, fast han hade ju suttit ner så han fick int ont.
Robin stönade. Daniel satte sig gränsle över Robin och höll fast hans armar. Robin förskte slingra sig, men han var fast.

Daniel lutade sig över honom och samlade ihop till en loska.
- Nej, släpp mig miffo. Släpp mig! skrek Robin.
De andra två killarna skrattade igen och det började gå Robin på nerverna.
- aww, bögen vill int bli loskad. Aww, sa den tredje killen som tydligen hette Max.
Då fick Robin nog.
- Jag är ingen bög ditt jävla fetto! skrek han, men ångrade sig.
Max blev röd i ansiktet, och hans kroppsaktiviteter avtog.

- Oooo, han kallade Max för fetto, sa Johan med låg röst.
Daniel som precis hade tänkt att loska honom, klev bort från Robin som reste sig snabbt.
Max kom fram till honom, och Robin trodde att han skulle ge honom en höger. Men Max gjorde ingenting annat än att ge honom en örfil.
- Jag är int fet, jag är mullig! sa han tjurigt.
Han tog ett steg bakåt och vände sig bort från Robin.
Robin tänkte också vända sig om och gå, när Daniel plötsligt tryckte upp honom mot väggen bakom honom.
- Tro int att du kommer undan oss för det, väste han och log elakt.
Det fick Robin att vilja spy och var tvungen att ta djupa andetag.
- Vet du, Daniel. Du påminner om en orm! sa han och vände bort blicken.
Han visste att han skulle få äta upp det där.

- Haha, det är iallafall int jag som har gula ögon, och huggtänder! utbrast Daniel.
Robin blev sårad. Daniel hade rätt, han såg ut som en orm.
Daniel såg bra ut, han hade brunt lockigt hår, gröna ögon och det där smilet alla tjejer vill ha.. Robin skrämde bara iväg alla tjejer han hade varit intresserad av, därför hade han slutat hoppas. Plus att han aldrig hade slutat tänka på Mina, så även om han var intresserad av en annan tjej kände han att det var fel. För det var bara Mina han ville ha!
Daniel pressade sig närmare och snäste.
- Jag kommer att hemsöka dina drömmar på ett sätt du aldrig kunde tänka dig!

Robin höll andan, han ville int andas in samma luft som Daniel hade andats.
Det tre pojkarna gick där ifrån och Robin gled ner längst väggen.
Fyfan! tänkte han. Samma visa varje gång.. Jag hatar torsdagar!
Han började gå hemmåt och upptäckte hur en flicka satt och stirrade på honom på bussen.
Han blev generad och hon likaså, när hon märkte att hon var upptäckt.

Han gick av vid nästa station, och hon satt kvar. När han kom innanför dörrarna till huset så var det som vanligt. Hans pappa skrek på hans mamma och hon skrek på hans lillasyster.
Nathalie var bara 13 år, och i den åldern då hon började tänka på killar.
- P-piller, vad ska du med det till!? skrek mamman.
Nathalie försökte förklara att det int var hennes, när mamman hade hittat de under hennes kudde.
- Det.. Det är int mina! sa hon till försvar.
- Om hon vill ligga med en massa killar, låt henne göra det då, Veronica! skrek pappan till sin dotters försvar.
Då blev Veronica tokig.
- Min dotter ska int ligga med en massa pojkar som jag int känner, Nicklas! svarade hon. Hon är 12 år, för guds skull!
- Jag är 13, mamma!

Robin orkade int höra alltsamans. Han gick in i rummet där alla stod och skrek.
- HÅLL KÄFTEN ALLIHOPA!! skrek han, och hans knän vek sig.
Han föll ihop i en hög på golvet med handen stödandes mot väggen.
- Min lilla pojke, utbrast Nicklas.
Han gick fram till Robin och stödde honom mot sin axel. Robin piggnade till och knuffade bort sin pappa.
- Jag klarar mig, mummlade han, och gick in på sitt och Nathalies rum.
Han la sig på sin säng som var två decimeter för kort. Nathalie kom in i rummet och gick fram till honom. Han kramade om henne länge.
- Jag kan int stanna här, Nathalie! sa han, och torkade bort några tårar.
Hon såg oroligt på honom.
- Vad menar du.. Du tänker rymma! utbrast hon och satte handen för munnen.
Han såg på på henne bekymrat.
- Ja, jag ska rymma. Men jag vet int vad jag ska göra med dig, jag kan int ta med dig, sa han tyst. Detta är den sista stunden jag tillbringar i detta hur, jag rymmer i natt.

Nathalie började gråta och Robin tröstade henne.
Och på natten när föräldrarna gick och la sig så började han att packa, och innan natten var slut så var han påväg ut genom deras liv. Bussarna hade slutat gå för kvällen, så Robin var tvungen att gå in till stan.
Två flickor framför honom gick och pratade om de killar som var snyggast i skolan. De märkte int att Robin närmade sig, och när han bara var två meter ifrån dem så såg den ena flickan honom.
Hon skrek så högt att han hoppade till.
- Marie, titta ett spöke! skrek hon.
Den andra flickan skutade att skratta och så på Robin.
- Shaitan, shaitan! utbrask den andra och spottade åt honom.
Robin blev sårad och drog luvan längre ner över ögonen. Han hörde hun någon viskade och kikade under luvan. Daniel och Johan stod bara tretton meter ifrån honom och han fick panik. Han gömde sig bakom ett träd, men pojkarna var int dumma. De hade hört honom och fattade att det var något.
- Vafan var det där? flämtade Johan.
Daniel log med sitt snygga smil.
- Säkert bara en snok eller någonting, svarade han.

Nästa bit får ni imorn xD

Spotta när man säger shaitan?