August
Thursday 31 January 2013 photo 1/1
|
Jag heter David.
Jag kommer från Colombia som ligger i Sydamerika. Jag är adopterad, bor hos en bra familj här i Sverige. Min mamma adopterade bort mig i hopp om att jag skulle få bättre möjligheter till ett liv här. Jag är helt förlorad, mitt liv är ingenting jag gärna pratar om. Om jag ska vara helt ärlig så undviker jag det helt och hållet, i alla fall nästan. Det finns absolut ingen förutom jag som vet allting om mig, ganska logiskt egentligen. Men jag menar att det inte finns någon som jag faktiskt har öppnat mig ordentligt för. Mitt liv har varit okej, samtidigt som jag har upplevt ett helvete under alla dessa år. Jag vet att jag egentligen inte ska klaga på allting jag har. Jag gillar inte när andra klagar, men kanske det är därför som jag aldrig har öppnat upp helt heller. Jag vill inte att någon ska döma mig, jag vet ju trots allt att jag inte kan ta kritiken.
Folk tar mig inte längre på allvar, det har dom aldrig gjort. Kanske måste jag bevisa för dom att allt jag skrivit, slutligen har resulterat i någonting som skadat antingen mig eller andra.
Redan när jag var liten så var jag den killen som alla skulle ge sig på. Varför? Svaret för mig var så självklart, jag var inte skapt för att växa upp här, jag var inte född med vit hy. Jag är mörkhyad, någonting som inte fungerar när man växer upp i ett samhälle utanför stan. Här i Tystberga så var jag ju den ända personen som inte såg ut som alla andra, det ultimata offret för någonting som skulle fortsätta under hela uppväxten.
Dom skrek åt mig, slog mig, gjorde narr av mig och mitt ursprung. Det var så många som såg allting som pågick men självklart så vände dom enbart blicken och låtsades som att dom inte hade sett vad som skedde. Jag kan höra allting som dom sagt än idag. Det ekar i mitt huvud, hur dålig jag är, hur jag borde dö för att jag är annorlunda.
Jag blev äldre, skulle snart börja i högstadiet. En kille i min klass använde ett av de namn jag då gick under, " Neger David". Jag var så jävla trött på allting så jag reste mig från stolen mitt i klassrummet. Jag slog honom i magen, han föll ihop direkt och kunde inte andas. Jag sparkade honom så hårt jag kunde, rakt i ryggen så att det lät tvärs genom rummet. Alla i min klass vart helt chockade, jag var ju den killen som alla kunde ge sig på utan att det hände någonting, han som aldrig slog tillbaka. Jag hade styrkan att ge tillbaka, nu var det JAG som hade makten. Det kändes så jävla bra.
Jag bestämde mig för att sluta vara den försvarslösa " David " som alla kände till. Jag blev uppkäftig, lyssnade inte på lärarna, levde mitt liv enligt mina regler. Detta gällde under dock inte under en så lång period. Jag började sjuan och jag var visserligen en skitstövel mot lärarna. Efter ett rasistiskt påhopp från min dåvarande mentor så valde jag att byta skola. Jag hamnade på en friskola där allting handlade om att kunna sköta sig själv. Skolans system fungerade ett tag men eftersom att lärarna inte hade koll på oss elever som på en vanlig skola så insåg jag att jag kunde ta raster när som helst. Det fanns ingen som sa åt mig att jag var tvungen att plugga.
Jag kände mig fri, jag hängde på ett område en bit ifrån min skola. Detta var alltså under tiden som jag egentligen borde studerat. Jag var där med ett par kompisar som likaså dom inte skötte skolan. Vi träffade ett gäng där som var kanske 7 år äldre än oss. Vi började umgås med dessa människorna, vi kände oss trygga. Vi lydde dom som att dom vore kungar. Några av oss bestämde sig för att gå tillbaka till skolan, jag var dock inte en utav dom.
Jag mötte på det som alla någon gång möter, alkohol. Jag drack mig berusad, känslan var väll någon sorts frihet. Jag tänkte inte på att detta skulle påverka mitt liv så mycket som det visade sig göra. Jag visste inte att detta var det som skulle sluta i missbruk.
Dagarna gick och jag gick ner mig mer och mer, folk omkring mig var oroliga och försökte prata med mig. Jag lyssnade såklart inte, även fast jag borde gjort det. Detta var nog det största misstaget. Jag trodde att jag mådde så jävla bra, jag hade ju allting? Vänner, alkohol och frihet, vad mer kan man begära?
Åren gick och någonstans där i allting så hade jag även mött på droger. Nu säger jag inte att jag har gått på tunga droger och är världens största missbrukare, verkligen inte. Jag försöker bara berätta om hur min situation var i dåläget. Jag missbrukade både droger och alkohol, någonting som vart en daglig sysselsättning under större del av den tiden. Jag hade en period där jag slutade helt med drogerna, alkoholen förekom men inte på ett sådant sätt som tidigare. I 18 månader så var jag relativt lugn. Till skillnad mot sagor så fortsatte inte mitt liv som en dans på rosor direkt. Det hände lite saker och jag föll tillbaka.
Även denna gång så försökte jag dränka min misär i både alkohol och droger. Dom dagarna jag kom till skolan så var jag full, vart hemskickad innan klockan ens hade slagit 09:00. Jag åkte hem och väntade på att återigen åka in till stan och dricka mig full. Jag träffade nya människor, precis som innan så hade många utav dessa liknande berättelser som jag. Vi var ett gäng, alla hade sina egna berättelser som vi gång på gång försökte dränka. Vi satt på krogarna dag ut och dag in. Det var en rutin att vakna upp hemma eller hos någon av polarna, fortfarande onykter. Vi väntade på att kvällen skulle komma innan vi återigen satt där nere, skålandes om hur bra våra liv var. Vilka lögner nu när man tänker efter. Ingen av oss mådde bra, i alla fall inte innerst inne. Självklart så hade vi ju jävligt roligt när vi höll på som vi gjorde. Men återigen, man mådde ju inte bra någonstans. Nu låter det som att jag talar för oss alla men självklart menar jag ju enbart mig själv. Men om man ska tänka efter, hur bra kan dom andra ha mått? Tvekar på att det var bra i alla fall.
Jag kan komma ihåg hur det var att komma in i den där lägenheten, där vi under en period dagligen satt och rökte på. Känslan när man gick in genom ytterdörren, tittade åt vänster, såg hur killarna satt och rökte ur en bong. Hur killen som satt i permobil skrev sina låt-texter i hopp om att systemet skulle kunna förstå sig på honom. Han är död nu, drogerna tog en broder ifrån mitt liv. Må han glida med stil, vart han nu än hamnade.
Jag har nog aldrig mått bra, isåfall så skulle jag nog inte ha satt mig i denna situationen. Det finns en fråga som jag verkligen hatar. “ Hur mår du? “. Jag vet verkligen inte hur man ska svara på den. Ärlighet sägs ju vara det bästa men när det kommer till just den frågan, då är lögner det som känns enklast.
Jag är så rädd, för allting. Livet, vad är meningen, varför hamnade jag just här? Jag vill så gärna tro att jag har en någorlunda framtid, även om jag inte tänker framåt. Jag har slutat drömma, jag är så förstörd, trasig utan ork att fortsätta.
Jag har det ganska bra nu faktiskt, eller? Nej, jag är återigen nere på botten igen, denna gång utan varken alkohol eller droger. Jag känner nu, smärta, ångest, livshat, skam, skuld. Listan kan göras lång, Jag vet inte hur man ska hantera dessa känslor, jag har ju alltid flytt från det här innan. Nu sitter jag här, utanför ligger den kalla snön. Det är vinter, det vore så himla enkelt att ta sitt liv nu. Det är minusgrader, att somna utomhus är så farligt. Tanken på att ta en flaska sprit och gå ut i skogen är lockande. Jag skulle kunna sitta där ute någonstans, drickandes och känna hur kroppen sakta somnar in. Jag skulle inte hinna känna någoting just på grund av alkoholen. Jag skulle somna, aldrig mer vakna och behöva känna någonting.
Vad tjänar jag på detta? Ingenting egentligen. Många säger att självmord är något egoistisk, jag håller inte med om det. Om alla bara skulle öppna ögonen och se istället för att blunda, kanske skulle någon förstå att det kanske inte behövs så mycket för att kunna göra en enorm skillnad. Vad vet jag, det är ju bara en teori.
Jag har så många i mitt liv, samtidigt som jag bara har ett fåtal. Hur man ska tänka vet jag inte, det blir så komplicerat om man ska ta hänsyn till alla andra. Det handlar inte om att leva för någon annan, verkligen inte. Om jag mår bättre av att försvinna så ska jag få göra det, utan att någon ska klanka ner på mig. Inte för att jag skulle märka av det men hursomhelst så vet jag ju att alla skulle tänka så.
Jag trodde att jag skulle ta tag i allting nu, jag kan inte. Jag orkar ingenting längre, jag sitter och stirrar framåt med en död blick. Det är så värdelöst, det är för mycket som händer. Hur fan ska jag klara detta. Jag är så trött,
så kraftlös. Det är som att allting vänder emot mig.
Det börjar närma sig ett år nu. Nu pratar jag om hela mitt sökande efter min biologiska familj nere i Colombia. Jag hade aldrig sett varken mamma eller mina syskon. Jag kommer ihåg hur lycklig jag var den kvällen då mamma och min brors ansikte kom upp på datorskärmen. Känslan är obeskrivlig och jag kan än idag inte fatta att det är sant. Tiden gick och jag började känna hur frågorna inom mig ville få svar. Jag var för feg för att fråga, tänk om jag skulle sabotera allting. Tänk då hur det känns för mig att dag efter dag undvika att berätta om mitt förflutna.
Hur ska jag kunna säga till mamma att jag har växt upp med mobbing, alkoholmissbruk och drogmissbruk. Hur skulle hon reagera? Jag vågar knappt tänka tanken. Allting som jag har varit med om är helt sjukt. Jag har ju allting man kan önska sig egentligen, hur kunde jag då hamnat i en sådan situation?
För ett par månader sedan var jag på en massa fester dagligen. Jag tyckte mig ha kul tills den där klumpen i magen kom tillbaka. Panikångest är ingenting som är kul. Att känna hur hela magen och allting dras samman, som att någon knyter ett band. Jag sprang ut till ett mörkt område och la mig i mörkret, skakandes i fosterställning. Känslan av att inte kunna andas ordentligt, kylan från den kalla astfalten. Där låg jag, utanför ett garage med en spritflaska i handen. Efter en stund försvann ångesten och jag gick in igen, som att ingenting hade hänt. Dag ut och dag in. Om man bara kunde vända på tiden.
Förlåt mamma, förlåt för att jag blev en missbrukare.
Annons
smulan95
Thu 31 Jan 2013 21:54
Att säga "jag finns" låter så klent och så meningslöst..
Jag blir rent av tom på ord när jag läser detta, blir berörd ända in i själen.
Saknar tiderna när vi kunde snacka, det försvann nånstans på vägen..men du ska veta att trotts att vi knappt säger "hej" längre så kan du ännu höra av dej om du så skulle vilja.
Är glad för din skull som äntligen hittat din biologiska familj..efter så mkt sökande.
Ta hand om dej David..du har gått igenom mkt skit..men du lever, det visar hur stark du egentligen är..även om du själv kanske tvivlar på det.
Jag blir rent av tom på ord när jag läser detta, blir berörd ända in i själen.
Saknar tiderna när vi kunde snacka, det försvann nånstans på vägen..men du ska veta att trotts att vi knappt säger "hej" längre så kan du ännu höra av dej om du så skulle vilja.
Är glad för din skull som äntligen hittat din biologiska familj..efter så mkt sökande.
Ta hand om dej David..du har gått igenom mkt skit..men du lever, det visar hur stark du egentligen är..även om du själv kanske tvivlar på det.
Axesylenis
Fri 1 Feb 2013 03:56
Mitt psyke gör din text helt obetydlig, tyvärr. Jag vet att du menar väl men min hjärna sätter stopp, så jag venne.
Tack, i alla fall. <3
Tack, i alla fall. <3
smulan95
Fri 1 Feb 2013 10:01
Jag förstår din tanke..det gör jag, vet själv hur det känns när någon lägger en kommentar när man skrivit av sig ifrån botten av sig själv..inget betyder ett skit förtillfället..
Det är lugnt <3
Det är lugnt <3
Axesylenis
Sun 3 Feb 2013 07:45
Tbh så har det aldrig betytt ett skit. Det är bara ord i mitt huvud, oavsett vem som säger det.. Men menar som sagt inget illa med det men det är så mitt huvud fungerar. <3
Anonymous
Thu 31 Jan 2013 19:36
Förstår inte varför man skulle vilja lägga ut nåt så här personligt på nätet.
Men du, självmord är väl att ta i. Jag tycker inte det är egoistiskt, men det är ett jävla slöseri med livet du har fått. Tänk vilka möjligheter du har i livet.
Men du, självmord är väl att ta i. Jag tycker inte det är egoistiskt, men det är ett jävla slöseri med livet du har fått. Tänk vilka möjligheter du har i livet.
Anonymous
Thu 31 Jan 2013 22:03
jao men jag vart bara nyfiken på bilden när jag såg den på första sidan. jag är inte på din vänlista eller nåt.
men whatever, förstör inte ditt liv. Ta hand om dig.
men whatever, förstör inte ditt liv. Ta hand om dig.
Axesylenis
Fri 1 Feb 2013 03:54
Anledningen till att jag la ut detta är för att folk ska förstå. Dom flesta har enbart sätt mig med masken på så att säga. Jag är ofta stark, glad osv utåt. Mitt inre är verkligen någonting som ingen känner till. Därav detta. Just för att jag kan egentligen, var trött på att höra folks gnäll om mitt liv, haha.
smulan95
Fri 1 Feb 2013 10:04
När jag först började prata med dej David, så visade du en väldigt glad o stark person..en som verkligen fanns där när mobbningen var som värst för mej..du hjälpte mej faktiskt en hel del även om du själv kanske inte såg det.
Är oerhört tacksam för det!
Vad jag egentligen ville säga var att du var en så glad och fin person utåt men man såg att något hemskt döljde sig bakom fasaden..men att det var såhär..det kunde jag inte ana.
Är oerhört tacksam för det!
Vad jag egentligen ville säga var att du var en så glad och fin person utåt men man såg att något hemskt döljde sig bakom fasaden..men att det var såhär..det kunde jag inte ana.
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/axesylenis/512696065/
Visa toppen
Show footer