(i feel yah kitty, i feel yah...)

funderar på att börja blogga lite anonymt, någon bra sida?

vad fint. :) många vill nog inte likna sina mammor, men jag är ganska stolt att jag blir jämförd med henne, då hon är en så stark kvinna.

Jag var väldigt fundersam och obekväm i början (precis efter hennes död, jag var bara 11 år och visste inte hur jag skulle reagera). Nu har jag absolut inget emot det för mamma var så stark och vacker. Trotts att hon var sjuk i många år tog hon hand om sina barn till slutet, hon var mamma tills sitt sista andetag. Hon är mamma fortfarande.

det är ett bra drag hon har fört vidare till dig då, att vara stark. att behöva utsättas för något så fruktansvärt som att förlora sin mamma när man bara är ett barn, det är inte rättvist och man måste vara stark för sådant. jag kan inte tänka mig om jag hade klarat det, om jag ska vara ärlig.

Jag får ofta höra att det måste ha varit hemskt att förlora sin mamma och det är det, absolut. Vem vill inte ha kvar sin mamma? Men jag kan inte sluta tänka på hur hemskt det måste ha varit för henne. Hur fruktansvärt det är att få höra att "tyvärr, vi kan inte hjälpa dig, cancern är för långt gången". Att veta att ens liv kommer ta slut mycket tidigare än planerat, att inte få se sina barn växa upp, inte få uppleva alla dom där sakerna som man hoppats på. Att få se sina barnbarn. Att inte kunna somna på natten för man vet att man förlorat ännu en dag. Att sakta men säkert känna hur kroppen ger upp.

Jag mår dåligt bara jag tänker på det. Ingen människa ska behöva uppleva det mamma fick gå igenom! >< Förbannade cancer.

Det är nog det som fått mig att orka. För jag överlevde ju, det var hon som dog. Det vore så löjligt om jag inte vore tacksam för mina dagar. Förstår du hur jag menar? Jag vill leva för dom dagarna mamma förlorade.

jag förstår hur du menar, samtidigt som du faktiskt får leva hela ditt liv med detta. men ja, man ska vara tacksam för de dagar man får. och jag beklagar att din mamma behövde uppleva det hon gjorde, och du uppleva tomheten efter henne. jag är hemskt ledsen.

Jag tror att om man försöker se det positiva i allt (eller i detta fall "positiva") så blir det lättare att leva. ^^ Det finns en viss motivation i känslor som sorg och ilska, man kan vända det och göra nått av dom känslorna.

Haha, jag tror jag började prata lite för mycket nu. ^^´
Men min cykel håller på att dö och jag fick den av mamma, så jag tänker lite extra på henne. Jag ska ge cykeln en fin begravning. ^.^

det är också en bra egenskap :)

man får prata, men jag förstår om du har svårt för det i vissa mått.
cykeln går inte att laga då?

Jag har tjurat i flera år att min cykel minsan kan leva ett tag till men.. bakhjulet är helt vint, handbromsen är icke existerande och trampbromsen funkar bara när den vill. Det som framförallt gör cykeln livsfarlig är att styret är helt löst och går inte att skruva åt. ^^´

Fast jag kanske har hittat en cykel, den var iaf supersöt så jag blev lite kär i den. Den är en glittrande babyblå petite damcykel. ^^

aj då, ja då får man nog ha en fin begravning istället, eller bara ha kvar den som minne.

åh, det låter jättesött^^ glitter går med allt!

Begravningen kommer bestå av en lång bilfärd hem till farmor, på övervåningen av ladugården där mina bebiscyklar står. Jag tror min cykel kommer att trivas där. ^^

Ja, eller hur? XD Det är dessutom sådär diskret glittrande, som en sjö när det är soligt. ^^

det låter ju som en bra begravning, då får den ju sällskap också^^

hihi, vad sött.