Punkindrustriell hårdrockare med attityd Av: Louise Halvardsson Del.1 Nu läser jag ur denna boken. Snälla läs, då kanske ni vill höra mer.... Hej Kim! Vi har fått i uppgift att skriva brev till oss själva. men hur ska man kunna skriva till någon man inte känner? Det är första veckan på gymnasiet och det är nu man har chansen att bli av med sina brännmärken från grundskolan. Jag är okysst, oskuld och har aldrig haft någon pojkvän. För jag är märkt ful och tråkig. Om jag blir snygg och cool kommer jag att posta mina tankar och brev till dig Hälsningar Amanda Hål växer inte alltid igen. Pappersrämsan hänger på sned och tejpen håller på att lossna i högra hörnet. Hon har verit hemma i snart två månader, men är för det mästa förkyld eller har migrän när jag ringer. Mitt finger vilar på dörrklockan. Jag undrar när den riktiga hyrasgästen, K. Person kommer tillbaka. Hoppas aldrig. Trapphuset är tyst. Bara fiskstanken letar sig ut genom grannens inkast. Jag flyttar finger från dörrklockan till min näsvinge. Huden känns oljig. Igår, bakom Josefin i matkön bestämde jag mig. Om jag hade hål i näsan skulle jag aldrig mer behöva äta. Jag skulle bli matad med blickar. Kim lät konstig på telefon, som om det inte var en bra idé. Tänk om dte gör ont. Jag trycker in ringknappen. Dörren flyger upp och Kim tittar ner på mig. - Vill du ha kaffe? Hennes hår är lika rufsigt som sist jag såg henne hemma hos Gunilla. Men färgen är blaskig. Som om hon har blekt och fägrat, men inte orkat färga om. Fast den största förändringen är intehåret. Ringarna är borta. Huden på näsan och öronsnibbarna är alldeles gropig. - Eller du kanske hellre drickar te? Säger Kim. Tyvärr har jag ingen mjölk. - Kaffe blir bra. Jag kliver ur mina nya Dr Martens och hänger av mig mammas gamla skinnkavaj. Om de bara kunde bli en del av mig, precis som Kims nedtrampade kängor och lappade armérock är en del av henne. De svarta gardinerna är fördragna. Jag skuffar undan ett täcke och sätter mig i den blommiga soffan. På glasbordet står en rad värmeljus och luktar främmande land. I en korg ligger säkert hundra kasettband och ett par sönderlästa engelska pocketböcker. - Tar du socker? ropar Kim. - Nej tack. Jag gnider näsan mot tröjärmen. Kim kanske har fått nickelallergi, eller så var dom i vägen när hon skulle snyta sig. Hon ställer ner två udda muggar på bordet och går bort till sterion. - Gillar du fortfarande Guns ´N Roses? - Självklart, säger jag. Men du får välja. Kim vänder på kasetten som sitter i. - Luo Reed och Velvet Underground är det enda jag kan lyssna på nuförtiden. Det enda som är mitt och inte påminner om Eddie. En man börjar pratsjunga till ackompemanget av en skramlig gitarr. Jag vill undra en massa om Eddie. Kim säger bara att kompisar går vidare, precis som livet borde göra. Hon slänger ner täcket på gålvet och sätter sig bredvid mig. - Inte lönt att skaffa en säng. Persson verkar rätt utmattad i Thailand och det är snart min tur att resa. Kim drickar kaffe lika lätt som om det var vatten. Jag tar en liten klunk. Det bränns på tungan. - Den måste varit svår, säger jag. Din senaste förkylning. Ver dte därför du tog ut ringarna? Kim drar upp ett tobakspaket ur fickan. - Jag blev trött på hela skiten. Förlåt att jag inte sa nåt när du ringde. - Sa vadå? undrar jag. Kim packar ihop en tobak och tullar en cigarett. - Det kändes så fel att sticka hål i folk. Jag trycker muggen mot näsan. Värmen trängrer in i porarna och gör huden ännu mer oljig. Fel att sticka hål? Kim jobbade extra i en body art-studio. I London. Det kanske hände något hemsk, men det är ju inga privata delar jag vill pirca. Kim blåser ut rök genom näsborrarna. - Jag fick bara lära mig att designfektera nålarna, sopa gålvet och laga te. Var fick du idén från igentligen? - Josefin, säger jag. Alla gilar hennes pärla. Hon byter till och med färg för att matcha sina kläder. Kim askar i ett nedbrunnet ljus. - Varenda fjortis har en pärla i näsan eller en fjäril tatuerad på skuldran. Jag kan absolut inte tänka mig dig med pircing. Du var så annorlunda när du var liten. Jag hatade andra barn, men dig kunde man prata med. På botten av min mugg ligger en klump med sump. - Men jag ville inte bli som Josefin! Säger jag. Tänkte skaffa en ring, ingen löjlig pärla. Kim hoppar up och byter sida på kastetten. Lou Reed låter ledsen fastän han sjunger om en perfeckt dag. - All right, Amanda. Fick just en annan idé. Badrummet luktar frisersalong. Kims fingrar river upp mjällen i min hårbotten. Jag biter mig i läppen. Kim drar av sig plasthandskarna och slänger dom i badkaret. - Hur länge har du hållit på att blondera dig? - Sen i åttan, säger jag. Kim lägger ett badlakan om mina axlar och leder mit tillbaka till soffan. Jag rättar till BH-bandet. - Tror du vrkligen jag passar i svart? - So what? Hår växer ur, men hål växer inte alltid igen. Kim fyller på muggarna och slänger fram ett paket Ballerinakex. - Help yourself. Hon skruvar av toppen på ett kex och doppar det i kaffet. Jag har redan syndat idag. En Delikctoboll på lunchen. - Vad tänker du på? undrar Kim. - Lappen på din dörr håller på att lossna. - Jag vet. Tjugo minuter. Färgen ska verka i tio till. Det svider i hårbotten. Mjällen skräpar som pärlsockar. Jasg sopar av axlarna men handen. Tjugofem minuter. Det sista värmeljuset slocknar. Kolsvart vatten rinner ner i avloppet. Mascaran rinner också. Det kommer att ta minst ett år att bli blond igan. Kim ökar trycket på strälen. Vattnet blir kallare. Kur ska jag kunna gå hem och hur ska jag kunna gå till skolan?

vad heter boken?