December
Friday 26 December 2008 photo 1/4
|
4 fucking år sen
skrev detta för ca 2 år sen, men lägger ut det igen...
Läs snälla (även om det är mycket text)
Det jag nu ska berätta tycker jag alla ska få ta del av. Jag vet att det redan finns många som har blivit berörda av min upplevelse och många som vill höra mer, så nu ska jag berätta precis hur det gick till....
För två år sen åkte jag och min familj till Thailand över julen. Jag kommer ihåg dom första veckorna innan vi åkte. Man sa hela tiden "Nu är det bara två veckor kvar tills vi åker till Thailand, mamma!" Alla var så glada och förväntansfulla. Tanken var att vi skulle vara där i två veckor. Jag kommer ihåg att på mammas födelsedag, den 23 december, så fick vi upp frukost upp på rummet och pappa hade beställt blommor. Mamma blev så glad. Dagen därpå var det julafton. Calle och jag hade fått höra att vi inte skulle få några presenter eftersom vi åkte på en så fin resa, men det fick vi i alla fall! Jag fick min första mobil. Ni kan inte fatta hur glad jag blev! Av mormor som också var med fick vi thailändska pengar så vi kunde köpa något för. På kvällen var det en stor buffé och det var många uppträdande. Det fanns en man som sjöng Rock around the clock tonight, men han kunde inte uttala det rätt så han sjöng: Crock aroud the clock tonight. Och han sjöng det med världen största smile på fejjan. Det var så roligt....
Klockan 8.30 den 26 december inträffar en jordbävning i vattnet utanför Thailand.
Den morgonen vaknade alla som vanligt och mamma frågade som vanligt om vi ville följa med ner och ta ett morgondopp. Det var den ända morgonen vi inte gick ner till stranden. Plötsligt hör vi människor utanför som skriker. "Det är väl bara ett barn som kommit bort bland poolerna" sa pappa och gick ut på verandan. Vårt hotell var byggt upp på ett berg och vårat rum låg en bit upp. Efter några sekunder säger pappa "Det är översvämning" och rycker år sig mig, Calle, mobil och snus. "men jag har inga kläder på mig!" säger jag. "Här!" Säger pappa och räcker mig Calles badbyxor. Olyckligt vis får jag i båda benen i ett av byxbenen, som gör så att det blir en aning svårare för mg att springa. När vi kommer ut ur rummet ser vi vattnet stiga och vi springer mot lobbyn som ligger ännu en bit längre upp på berget. När vi kommer ut ur hotellet springer vi efter en folkmassa upp i skogen. Vi samlas vid en glänta och blickar ut över havet. Man kan se vattnet rulla in över hotellet. Det var inga vågor som vissa tror utan snarare forsar som med kraftig fart tog sig in över land. Plötsligt kommer jag att tänka på mamma och mormor. "Men pappa" säger jag. "Var är mamma och mormor?" "Jag vet inte" säger han. Jag visste någonstans att det här var allvarligt, men ville inte tro det. "Det här är en dröm, en mardröm" tänkte jag. Pappa håller på att försöka ta kontakt med någon via mobilen och få reda på om mamma lever, då, helt otroligt nog, hör Axel Ros, en svensk läkare, att pappa pratar om mamma och kommer fram till honom. "Jag har sett er fru" säger han. " Jag lindade om henne nere vid stranden. Hon lever. Det var inte bara jag som räddade henne. Hon räddade mig också" Han pekar ut över havet. "Jag var på väg ner dit igen, och om Anne inte stoppat mig hade jag varit i havet nu". Efter det kom det flak bilar och hämtade upp oss och tog oss till Personalens hus där vi skulle få sova och äta. Så fort som möjligt började vi åka ut och leta efter mamma och mormor. Dom tre första sjukhusen vi letade på fanns dom inte. När vi kom till det fjärde bad pappa oss att stanna utanför. Han tyckte att vi hade sett tillräckligt. Pappa var inne tre gånger och sen tyckte Calle och jag att vi skulle åka vidare. Att hon inte var där. "Jag tar en titt till" sa pappa. Under tiden som pappa var inne kom dte fram några thailändska kvinnor till Calle och mig. Dom trodde säkert att vi var ensamma, men då kom pappa ut och sa att han hade hittat henne. Den känslan som jag fick i kroppen precis då går inte att beskriva. När vi gick in fick Calle ha sitt ansikte i pappas rygg eftersom han var mindre, men jag kunde inte göra annat än att gå bredvid. När vi kom in var det full kaos. Människor låg överallt. Blod överallt. Jag såg mamma längst ner i korridoren. Skolkorridoren kan fortfarande påminna mig om den korridoren. Jag var så glad över att se mamma. Hon var iuförsig sårig och hade många skavsår men hon verkade inte ha så ont. Sjukhuset hade ont med bedövning och när mamma skulle sys ihop hade dom inget över till henne. När dom skulle sy fick Calle och jag vänta i ett av kontoren. Det låg precis bredvid mamma och vi kunde höra henne skrika hela tiden. Jag försökte sova men det var omöjligt. Jag tittade ut genom fönstren och undrade när vi skulle komma hem.... Efter några dagar kom min morbror ner med sin kompis för att hjälpa oss att leta efter mormor. Vi letade jätte länge, men hittade inget. Senare flyttades mamma till ett sjukhus i Pukhet. Hennes sår hade blivit ännu värre på grund av inflammation. Den dagen fick vi reda på att vi skulle få åka hem inom dom närmsta dagarna. Det kändes så bra. Då visste jag att mamma skulle få bra sjukvård. Det var värre för andra. Vi behövde bara stanna fem dagar efter katastrofen. Andra fick vänta två veckor...
På flyget hem fick vi sitta var vi ville. Mamma fick tre egna säten eftersom hon behövde ligga ner. Jag kommer inte ihåg så mycket från hemresan, men jag kommer ihåg hur det var när vi kom fram. Farmor, Ellen, Truls, Elsa, Olle, Sessan och Peter väntade på oss. Vi hade nästan inga kläder så vi fick tjocktröjor och jackor. Det var fullt med snö ute. Det var jätte fint. Mamma och pappa körde till ett sjukhus och vi åkte hem med Farmor. När vi kom hem var det ännu fler hos oss. Jörnlids var dom jag kramade om först. Jag var så glad att dom var där. Något annat jag var mycket glad var över alla stora blombuketter som så många hade skickat. Hela huset var fullt med blommor!
Några dagar senare var det nyårsafton. Då var pappa med mamma på sjukhuset och vi andra var hos Olle och Sessan. Jag saknade mamma och pappa men var så glad att vi var hemma och var med nära och kära....
Det tog säkert en månad innan Calle blev som vanligt igen. Han pratade nästan aldrig. Vi gick till BRIS och hade en psykolog hos oss en gång i veckan. Jag klarade mig ganska bra i alla fall, men var länge ganska rädd på kvällarna. För översvämningar, kometer och sånt.Mamma fick ett sår i bröstet, nära hjärtat. Ett i varje arm och rev upp högra örat. Jag fick grus under fötterna. Mormor hittade vi aldrig. Min morbror och hans kompis letade länge men det var hopplöst. Vi höll en minnes stund några veckor senare. Saknar dig Nu är mamma helt återställd, eller nätan. Hon kan bara vicka på sitt vänstra öra. Jag och Calle mår också bra, men det som hände för två år sen kommer vi aldrig glömma och det vill vi inte heller. Eller inte jag i alla fall. Jg vet att det både har varit bra och dåligt för mig. Jag har lärt mig att ta vara på livet. Och vara tacksam. Alla har inte samma tur som mig och jag förstår det. Visst finns det stunder då man bara vill försvinna, men då måste man tänkta på vad man har och dom man älskar. Det finns alltid någon som bryr sig om dig. I mitt fall var det kanske Gud eller vem det nu är som bestämmer över oss.
Jag är så glad <3
det finns mycket, mycket mer att berätta som jag har fått reda på på senare tid... ska se ifall jag får tid för det någon gång.
Det jag nu ska berätta tycker jag alla ska få ta del av. Jag vet att det redan finns många som har blivit berörda av min upplevelse och många som vill höra mer, så nu ska jag berätta precis hur det gick till....
För två år sen åkte jag och min familj till Thailand över julen. Jag kommer ihåg dom första veckorna innan vi åkte. Man sa hela tiden "Nu är det bara två veckor kvar tills vi åker till Thailand, mamma!" Alla var så glada och förväntansfulla. Tanken var att vi skulle vara där i två veckor. Jag kommer ihåg att på mammas födelsedag, den 23 december, så fick vi upp frukost upp på rummet och pappa hade beställt blommor. Mamma blev så glad. Dagen därpå var det julafton. Calle och jag hade fått höra att vi inte skulle få några presenter eftersom vi åkte på en så fin resa, men det fick vi i alla fall! Jag fick min första mobil. Ni kan inte fatta hur glad jag blev! Av mormor som också var med fick vi thailändska pengar så vi kunde köpa något för. På kvällen var det en stor buffé och det var många uppträdande. Det fanns en man som sjöng Rock around the clock tonight, men han kunde inte uttala det rätt så han sjöng: Crock aroud the clock tonight. Och han sjöng det med världen största smile på fejjan. Det var så roligt....
Klockan 8.30 den 26 december inträffar en jordbävning i vattnet utanför Thailand.
Den morgonen vaknade alla som vanligt och mamma frågade som vanligt om vi ville följa med ner och ta ett morgondopp. Det var den ända morgonen vi inte gick ner till stranden. Plötsligt hör vi människor utanför som skriker. "Det är väl bara ett barn som kommit bort bland poolerna" sa pappa och gick ut på verandan. Vårt hotell var byggt upp på ett berg och vårat rum låg en bit upp. Efter några sekunder säger pappa "Det är översvämning" och rycker år sig mig, Calle, mobil och snus. "men jag har inga kläder på mig!" säger jag. "Här!" Säger pappa och räcker mig Calles badbyxor. Olyckligt vis får jag i båda benen i ett av byxbenen, som gör så att det blir en aning svårare för mg att springa. När vi kommer ut ur rummet ser vi vattnet stiga och vi springer mot lobbyn som ligger ännu en bit längre upp på berget. När vi kommer ut ur hotellet springer vi efter en folkmassa upp i skogen. Vi samlas vid en glänta och blickar ut över havet. Man kan se vattnet rulla in över hotellet. Det var inga vågor som vissa tror utan snarare forsar som med kraftig fart tog sig in över land. Plötsligt kommer jag att tänka på mamma och mormor. "Men pappa" säger jag. "Var är mamma och mormor?" "Jag vet inte" säger han. Jag visste någonstans att det här var allvarligt, men ville inte tro det. "Det här är en dröm, en mardröm" tänkte jag. Pappa håller på att försöka ta kontakt med någon via mobilen och få reda på om mamma lever, då, helt otroligt nog, hör Axel Ros, en svensk läkare, att pappa pratar om mamma och kommer fram till honom. "Jag har sett er fru" säger han. " Jag lindade om henne nere vid stranden. Hon lever. Det var inte bara jag som räddade henne. Hon räddade mig också" Han pekar ut över havet. "Jag var på väg ner dit igen, och om Anne inte stoppat mig hade jag varit i havet nu". Efter det kom det flak bilar och hämtade upp oss och tog oss till Personalens hus där vi skulle få sova och äta. Så fort som möjligt började vi åka ut och leta efter mamma och mormor. Dom tre första sjukhusen vi letade på fanns dom inte. När vi kom till det fjärde bad pappa oss att stanna utanför. Han tyckte att vi hade sett tillräckligt. Pappa var inne tre gånger och sen tyckte Calle och jag att vi skulle åka vidare. Att hon inte var där. "Jag tar en titt till" sa pappa. Under tiden som pappa var inne kom dte fram några thailändska kvinnor till Calle och mig. Dom trodde säkert att vi var ensamma, men då kom pappa ut och sa att han hade hittat henne. Den känslan som jag fick i kroppen precis då går inte att beskriva. När vi gick in fick Calle ha sitt ansikte i pappas rygg eftersom han var mindre, men jag kunde inte göra annat än att gå bredvid. När vi kom in var det full kaos. Människor låg överallt. Blod överallt. Jag såg mamma längst ner i korridoren. Skolkorridoren kan fortfarande påminna mig om den korridoren. Jag var så glad över att se mamma. Hon var iuförsig sårig och hade många skavsår men hon verkade inte ha så ont. Sjukhuset hade ont med bedövning och när mamma skulle sys ihop hade dom inget över till henne. När dom skulle sy fick Calle och jag vänta i ett av kontoren. Det låg precis bredvid mamma och vi kunde höra henne skrika hela tiden. Jag försökte sova men det var omöjligt. Jag tittade ut genom fönstren och undrade när vi skulle komma hem.... Efter några dagar kom min morbror ner med sin kompis för att hjälpa oss att leta efter mormor. Vi letade jätte länge, men hittade inget. Senare flyttades mamma till ett sjukhus i Pukhet. Hennes sår hade blivit ännu värre på grund av inflammation. Den dagen fick vi reda på att vi skulle få åka hem inom dom närmsta dagarna. Det kändes så bra. Då visste jag att mamma skulle få bra sjukvård. Det var värre för andra. Vi behövde bara stanna fem dagar efter katastrofen. Andra fick vänta två veckor...
På flyget hem fick vi sitta var vi ville. Mamma fick tre egna säten eftersom hon behövde ligga ner. Jag kommer inte ihåg så mycket från hemresan, men jag kommer ihåg hur det var när vi kom fram. Farmor, Ellen, Truls, Elsa, Olle, Sessan och Peter väntade på oss. Vi hade nästan inga kläder så vi fick tjocktröjor och jackor. Det var fullt med snö ute. Det var jätte fint. Mamma och pappa körde till ett sjukhus och vi åkte hem med Farmor. När vi kom hem var det ännu fler hos oss. Jörnlids var dom jag kramade om först. Jag var så glad att dom var där. Något annat jag var mycket glad var över alla stora blombuketter som så många hade skickat. Hela huset var fullt med blommor!
Några dagar senare var det nyårsafton. Då var pappa med mamma på sjukhuset och vi andra var hos Olle och Sessan. Jag saknade mamma och pappa men var så glad att vi var hemma och var med nära och kära....
Det tog säkert en månad innan Calle blev som vanligt igen. Han pratade nästan aldrig. Vi gick till BRIS och hade en psykolog hos oss en gång i veckan. Jag klarade mig ganska bra i alla fall, men var länge ganska rädd på kvällarna. För översvämningar, kometer och sånt.Mamma fick ett sår i bröstet, nära hjärtat. Ett i varje arm och rev upp högra örat. Jag fick grus under fötterna. Mormor hittade vi aldrig. Min morbror och hans kompis letade länge men det var hopplöst. Vi höll en minnes stund några veckor senare. Saknar dig Nu är mamma helt återställd, eller nätan. Hon kan bara vicka på sitt vänstra öra. Jag och Calle mår också bra, men det som hände för två år sen kommer vi aldrig glömma och det vill vi inte heller. Eller inte jag i alla fall. Jg vet att det både har varit bra och dåligt för mig. Jag har lärt mig att ta vara på livet. Och vara tacksam. Alla har inte samma tur som mig och jag förstår det. Visst finns det stunder då man bara vill försvinna, men då måste man tänkta på vad man har och dom man älskar. Det finns alltid någon som bryr sig om dig. I mitt fall var det kanske Gud eller vem det nu är som bestämmer över oss.
Jag är så glad <3
Comment the photo
Har nog aldrig varit så rädd, jag älskar dig och hela din familj <3
<3
hoppas du mår bättre nu iaf :/
Var glad att du har bättre saker i ditt liv nu iallfall :)
*happyface*
Mycket starkt skrivet<3
43 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/budcat/311014593/
Visa toppen
Show footer