March
Saturday 8 May 2010 photo 1/2
|
http://www.youtube.com/watch?v=QKntY8WkNYQ&feature=related
Jag måste få berätta något som hände när jag var hos Tirza.
Huset hon och hennes mamma bor i är inget märkvärdigt. Det är ett av runt femton identiska på hennes gata. De sitter ihop tre och tre. De är ganska smala, och är höga istället. Tre våningar, så två trappor. Det är inte fullproppar med saker, och mycket sparsamt med mattor, för Tirza är dammallergiker. Det känns ljust och luftigt. Inga konstiga lukter, rent, helt enkelt. Jag trivs bra där, jag älskar det stället.
Det var bara en vanlig kväll framför tv:n. Klockan var nog runt tio kan jag tänka mig. Vi hade hennes laptop med oss och satt och surfade facebook i vanlig anda. Bara för att hålla reda på folk, och låta de hemma veta att jag levde. Holländsk komedishow på tv, hurtiga reklamslogans, ett glas apelsinjuice. Den trygga doften av hennes hår när hon satt nära mig.
Jag kom på att jag hade bilder på min mobiltelefon som jag ville föra över till datorn och lägga upp på facebook.
Så jag sa helt enkelt, att jag skulle gå upp på hennes rum och hämta min USB-sladd.
Det är en dörr mellan vardagsrummet/köket och hallen, där man kommer in och där trappan finns. Den dörren stänger man alltid, för hallen är inte uppvärmd, för det är onödigt.
Jag hann halvvägs upp i trappan. Där stannade jag i mörkret. Paralyserad, fastfrusen. Jag kunde inte röra mig. Jag kände bara en stark känsla av att någonting fanns däruppe, som om någonting väntade på mig. Jag får tårar i ögonen av att minnas det här. Någonting som ville hindra mig, som inte ville ha mig där. Jag väckte mig själv ur min förlamning, och mot min egen vilja tog jag ett steg till. En häftig känsla av skräck fick mig då att tvärt vända om. Jag hade nog tio steg eller mer kvar ner, men trapporna där är branta för att spara på utrymme. Jag var nära att kasta mig ner, jag lovar, jag var nära att hoppa. Så stark var känslan av att jag ville fly. Men jag sprang nedför trappan.
Jag kastade mig på dörren in till värmen i vardagsrummet och stängde den hastigt efter mig.
Väl där i tryggheten skrattade jag nästan av lättnad. Tirza och hennes mamma såg förvånat på mig.
"Jag vågar inte gå upp själv" sa jag.
De skrattade åt det. Tirza himlade skrattande med ögonen och lade bort laptopen. Trodde väl att det bara var mörkrädsla.
Det var inte enda gången som jag upplevde liknande saker. Men jag känner dem bara, Tirza ser dem ibland. När hon var liten såg hon dem ofta. De är bara där för att vaka över henne, säger hon. De vill bara väl.
Men ärligt talat.
Det skrämmer skiten ur mig.
Jag måste få berätta något som hände när jag var hos Tirza.
Huset hon och hennes mamma bor i är inget märkvärdigt. Det är ett av runt femton identiska på hennes gata. De sitter ihop tre och tre. De är ganska smala, och är höga istället. Tre våningar, så två trappor. Det är inte fullproppar med saker, och mycket sparsamt med mattor, för Tirza är dammallergiker. Det känns ljust och luftigt. Inga konstiga lukter, rent, helt enkelt. Jag trivs bra där, jag älskar det stället.
Det var bara en vanlig kväll framför tv:n. Klockan var nog runt tio kan jag tänka mig. Vi hade hennes laptop med oss och satt och surfade facebook i vanlig anda. Bara för att hålla reda på folk, och låta de hemma veta att jag levde. Holländsk komedishow på tv, hurtiga reklamslogans, ett glas apelsinjuice. Den trygga doften av hennes hår när hon satt nära mig.
Jag kom på att jag hade bilder på min mobiltelefon som jag ville föra över till datorn och lägga upp på facebook.
Så jag sa helt enkelt, att jag skulle gå upp på hennes rum och hämta min USB-sladd.
Det är en dörr mellan vardagsrummet/köket och hallen, där man kommer in och där trappan finns. Den dörren stänger man alltid, för hallen är inte uppvärmd, för det är onödigt.
Jag hann halvvägs upp i trappan. Där stannade jag i mörkret. Paralyserad, fastfrusen. Jag kunde inte röra mig. Jag kände bara en stark känsla av att någonting fanns däruppe, som om någonting väntade på mig. Jag får tårar i ögonen av att minnas det här. Någonting som ville hindra mig, som inte ville ha mig där. Jag väckte mig själv ur min förlamning, och mot min egen vilja tog jag ett steg till. En häftig känsla av skräck fick mig då att tvärt vända om. Jag hade nog tio steg eller mer kvar ner, men trapporna där är branta för att spara på utrymme. Jag var nära att kasta mig ner, jag lovar, jag var nära att hoppa. Så stark var känslan av att jag ville fly. Men jag sprang nedför trappan.
Jag kastade mig på dörren in till värmen i vardagsrummet och stängde den hastigt efter mig.
Väl där i tryggheten skrattade jag nästan av lättnad. Tirza och hennes mamma såg förvånat på mig.
"Jag vågar inte gå upp själv" sa jag.
De skrattade åt det. Tirza himlade skrattande med ögonen och lade bort laptopen. Trodde väl att det bara var mörkrädsla.
Det var inte enda gången som jag upplevde liknande saker. Men jag känner dem bara, Tirza ser dem ibland. När hon var liten såg hon dem ofta. De är bara där för att vaka över henne, säger hon. De vill bara väl.
Men ärligt talat.
Det skrämmer skiten ur mig.
Visa toppen
Show footer