Just nu tvivlar jag högt på allt. Du verkar skita i allt, men jag vill inte bara lämna det som det är. Jag vill fortsätta - för jag älskar dig. Man kan inte alltid ta varandra förgivet, det funkar liksom inte. Jag försöker ändra mig till det bättre och jag vet att även du försöker. Ibland säger man saker utan att tänka sig för, som det du sa innan, de kändes som en kniv i hjärtat. Jag vet att du "jävlas". Men jag har fortfarande min ångest kvar och jag får min "anfall" närsomhelst. Det räcker med att bara titta "fel" på mig så grinar jag.

Alla har sina problem, i know. Jag vet att vi båda har för mkt jävelskap i oss som sårar oss om vartannat. Ibland sårar jag tillochmed mig själv utan att jag vet om det. Jag vill att du ska veta att varje gång du blir ledsen/arg eller sårad så vill jag bara försvinna ifrån allt. Men vart jag ska ta vägen? Jag hatar mig själv när jag sårar dig. Du är mitt livs största kärlek och jag menar det verkligen. Efter allt vi har gått igenom tillsammans och utan varandra så vet jag att vi är gjorda för varandra.

I början när vi var tillsammans så var det många som sa att det aldrig skulle hålla mer än 2 månader, i stort sett alla sa det. I början tvivlade vi oxå men vi övervann det tvivlandet och lämnade alla bakom oss med hakan nere i marken. Och jag är så stolt över oss!

Jag älskar dig! Jag har världens bästa vid min sida, både bra och dåliga dagar! 3 Juni 2007! Dagen jag föddes på nytt! <3

känner igen det första , bitvis.