Thursday 8 January 2009 photo 2/6
![]() ![]() ![]() |
Att känna sig i vägen är inte speciellt kul. Alla vet nog hur de känns när man inte får något som helst tilltal av någon. Att man bara känner att man inte hör hemma är en fruktansvärd känsla.
Den senaste tiden har jag inte känt annat än de här och de gör att jag får ångest - såklart! Jag var/är rädd för att jag ska förlora min pappa, att inte ha den kontakten som vi faktiskt har och har fått sen jag flyttade hit. Vi gjorde allt tillsammans innan. Vart han än skulle så frågade han om jag ville med. Vi har till och med vart och shoppat i stan tillsammans och jag älskade de. Jag var lycklig, och jag vill bli de igen. Dem ända som får mig lycklig nu är älsklingen och vännerna. Visst jag kan le och skämta och så men vafan, är jag verkligen lycklig? Har jag verkligen allt de jag drömde om när jag var liten?
Att förlora någon som står en nära får mig att må illa. De får liksom inte hända. Jag vet inte varför men jag är känslig för sånt. Jag har fortfarande inte kommit över en näras död. Han dog i mars 2007 och jag kan förfarande inte fatta att de var så länge sen. Jag kan inte få in i mitt huvud att jag aldrig mer kommer få se han eller höra hans röst och de skrämmer mig verkligen mer än allt annat. Döden är verkligen hemsk. Och jag mår illa av att bara tänka på hur många som har lidit av den. Medkänsla, det har jag verkligen även om de inte alltid verkar så. Jag gråter när jag ser hur andra har/har haft de. De är helt sjukt egentligen.
Jag gråter när jag kollar på exetreme home makeover och på spårlöst. Tårarna kommer utav lycka för andras skull, utan att jag visste att de fanns på denna jord. Jag mår dåligt för andras skull. Varför vet jag inte. Är sån bara helt enkelt.
Livet är allt annat än rättvist!
Den senaste tiden har jag inte känt annat än de här och de gör att jag får ångest - såklart! Jag var/är rädd för att jag ska förlora min pappa, att inte ha den kontakten som vi faktiskt har och har fått sen jag flyttade hit. Vi gjorde allt tillsammans innan. Vart han än skulle så frågade han om jag ville med. Vi har till och med vart och shoppat i stan tillsammans och jag älskade de. Jag var lycklig, och jag vill bli de igen. Dem ända som får mig lycklig nu är älsklingen och vännerna. Visst jag kan le och skämta och så men vafan, är jag verkligen lycklig? Har jag verkligen allt de jag drömde om när jag var liten?
Att förlora någon som står en nära får mig att må illa. De får liksom inte hända. Jag vet inte varför men jag är känslig för sånt. Jag har fortfarande inte kommit över en näras död. Han dog i mars 2007 och jag kan förfarande inte fatta att de var så länge sen. Jag kan inte få in i mitt huvud att jag aldrig mer kommer få se han eller höra hans röst och de skrämmer mig verkligen mer än allt annat. Döden är verkligen hemsk. Och jag mår illa av att bara tänka på hur många som har lidit av den. Medkänsla, det har jag verkligen även om de inte alltid verkar så. Jag gråter när jag ser hur andra har/har haft de. De är helt sjukt egentligen.
Jag gråter när jag kollar på exetreme home makeover och på spårlöst. Tårarna kommer utav lycka för andras skull, utan att jag visste att de fanns på denna jord. Jag mår dåligt för andras skull. Varför vet jag inte. Är sån bara helt enkelt.
Livet är allt annat än rättvist!
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/barbiekiller/317314161/