July
Tuesday 1 May 2012 photo 1/1
|
Vet ni... Hela historien med den lilla knodden är helt fantastisk och stor och knasig..
25+0 idag.. Helt ofattbart att tiden går så fort..
Varnar för Wall of Text.. XD
I November 2010, pratade jag och Fredrik om att skaffa barn framöver.. Vi hade ju redan då börjat diskutera bröllop och börjat planera lite smått för det, trots att det var långt kvar. Redan då var det bestämt sommaren 2012, av flera anledningar.
Med min önskan om att få bli mamma innan 25, då jag vill vara en ganska ung mamma, och med ett bröllop det år jag fyllde 24, bestämde vi för att ta det som det kommer och se om jag skulle bli gravid innan bröllopet, för att om mina farhågor om att inte kunna bli gravid skulle vara sanna, så skulle vi ändå kunna söka hjälp direkt efter bröllopet och slippa vänta ett år efter bröllopet innan vi kunde få hjälp.
Sagt, gjort och planerat, så blev det. Blev det ett barn så blev det, blev det inget, så ja... Då blev det inget helt enkelt. Efter medeltidsveckan nu i somras sa min kropp upp sig och ägglossningen uteblev helt. Jag väntade ett tag för att se om den skulle komma igång igen, men nej, den uteblev.
21 November träffade jag en gynekolog som gav mig diagnosen PCO, som dock kunde vara PCOS, bara det att jag aldrig blev utredd för allt det. I princip innebar det att jag hade massa mogna ägg i äggstockarna, men som inte lossande. 7 i varje äggstock för att vara exakt faktiskt.. Domen då var "Gå ner i vikt, så kanske du kan bli gravid på naturlig väg efter hormonbehandling. Men du har inte så bråttom, så vi gör inget förrän om 7-8 år" Jag blev ganska chockad. Jag har velat ha barn så länge, sett fram emot det så länge att det kändes som ett hårt slag i magen. Jag ville bara hem och gråta, så jag sa inget om att jag ville ha barn nu. Gynekologen skrev ut p-piller, för att se om min ägglossning skulle komma igång i vilket fall, då jag hade duktiga humörssvängningar pga att den uteblev.
Det kändes nästan som en dödsdom. Att ha velat ha något så länge, och sen få ett sånt besked. Att ha väntat och längtat efter ett tillfälle i ca 11 år (Nej, jag skämtar inte) och då få höra att man ska få vänta 7-8 år till innan man kan få hjälp.. Det gjorde ont, riktigt ont.
Men så började jag fundera. Det var ca 8 månader kvar till vårt stundande bröllop, och det vore ganska bra om jag inte blev gravid just nu. Dessutom finns PCO i släkten, och där finns ändå 2 små söta pojkar, så jag VET ju innerst inne att det inte är råkört, att det inte betydde att jag aldrig skulle få barn, bara att det skulle vara svårare, och att jag skulle få vänta ett tag till.
Så ca 2 månader med p-piller gick och jag blev så hiskeligt dålig, låg hemma och mådde pyton. Hade hinken som min bästa vän och livlina under en veckas tid innan jag fick läkartid. Att åka bil var jobbigt, men det funkade, att åka tåg var inte att tänka på.. Fick hoppa av ganska snart för att det krånglade.
Jag vet inte hur många som frågade om jag var gravid.. Med beskedet från Gynekologen 2 månader innan skrattade jag mest och viftade bort det. Gravid? Inte en chans, glöm det, omöjligt.. Fan heller, så lätt skulle jag inte ha det.. Min läkare ställde samma fråga.. Och jag förklarade situationen. Även hon var säker på att jag inte var gravid, men ville ändå ta ett gravtest, för att kunna utesluta det med säkerhet. Sa åt henne att ta vilka tester hon ville, bara hon tog reda på vad som var fel med mig.. Jag fick lämna blodprov och urinprov, det klämdes och kändes på magen, men hon kunde inget hitta. Urinprovet såg ok ut, de blodprover som kunde kollas på plats var ok.. Det blev en remiss för gastroskopi och sedan blev jag hemskickad. Hon skulle ringa om de hittade något. Gravtestet var då inte taget, för att det inte var prioriterat, och då vi båda var säkra på att det var negativt.. Så jag åkte iväg och handlade..
I bilen, ringer min mobil. Jag svarar, då det var dolt nr, ifall att det var viktigt.. Och i telefonen hör man "Hej, det är läkaren du var hos nyss. Du......ditt gravtest var positivt" Jag kan inte förklara vad som for genom mitt huvud i det ögonblicket. Mitt svar var ett "Du skämtar?!?" Hon skulle göra ett till test för att kolla med säkerhet, det kunde ju vara fel och vi la på luren. Jag såg till att komma dit jag skulle, fort som fan för att inte köra bil när hon ringde igen. Strax efter ringde hon på nytt och bekräftade, att jodå, jag var minsann gravid. Hon sa åt mig att kontakta barnmorskemottagningen för att bekräfta och kolla hur långt gången jag var. Jag ringde Fredrik.. I efterhand borde jag ha väntat, men jag behövde berätta för honom. Jag visste inte ens själv vart jag skulle ta vägen.
Jag tog mig hem och gjorde ett eget gravtest, och visst fan var det positivt.. Jag minns att jag tittade på det där testet ett bra tag och inte riktigt visste vad jag skulle tro. Världen måste spela ett spratt med mig, det var enda förklaringen. Ringde för att få tid till ultraljud, och fick tid 2 dagar senare. Kände att jag inte kunde vänta 2 dagar till för att få veta.. Lyckades få en tid senare samma dag för ultraljud och ringde Fredrik igen, som fick sluta tidigare för att följa med.
När jag såg bebisen på skärmen, väntade jag mig först en liten prick eller något. Inte att faktiskt se konturerna av ett litet barn. Man såg verkligen armar, ben, huvud, kropp.. Det var ett barn.. Inte en formlös klump som jag väntat mig. Det ringdes runt, ingen av oss kunde hålla oss. Jag var ändå i vecka 12. Risken för missfal i dagsläget var ganska liten, och allt kändes så stort, att vi kände att fler behövde få veta. Speciellt då bröllopet blev uppskjutet.
Hela tiden har allt känts så overkligt och ofattbart. Jag har totalt sett bebis på en skärm 4-5 ggr nu. 3 ggr på ultraljud och 2 ggr på film.. Men ändå känns det inte som min kropp, min bebis. Som om det luras. Som om jag kommer stå där i augusti, och vara tomhänt, för att det hela bara varit ett skämt..
Jag har fått höra det lilla hjärtat slå, och inte förrän nu har jag börjat känna rörelser. Det är inte mycket. Det känns mer som om något bubblar till, men det är ju inte som vanliga tarmrörelser direkt, så jag antar att det är bebis. Det kommer vid såna tillfällen att det inte känns som en slump. Så ja, jag tänker fortsätta anta att det är bebis som buffar som för att säga, att jodå, här är jag..
Jag är i månad sex nu. Idag går jag in i vecka 26.. Eller, egentligen är det 25+0, beroende på hur man räknar.. Och inte förrän nu har jag egentligen riktigt fattat att jag ska bli mamma.. När kalendern räknar tillbaka, ska befruktningsdatumet vara den 21 November, samma dag som jag var hos gynekologen och fick höra att jag inte kommer bli mamma än på några år. Det har varit mycket att ta in. Att först smälta hela beskedet med att inte kunna bli mamma på ett tag, för att sen plötsligt smälta beskedet att jag faktiskt ska bli mamma..
På vårdguidens hemsida finns en fin liten text "Är du gravid? Grattis! Det kan vara omvälvande att få reda på att man ska bli förälder, men då kan det vara skönt att veta att det är ca 9 månader kvar till förlossningen"
Allt jag känner för det är "9 månader? Vart finns dom 9 månaderna?" Jag var i månad 3 när jag fick veta det, så där försvann 3 månader. Sen har jag haft 3 månader av overklighet och ofattbarhet.. Så där har det i princip försvunnit 3 månader till.. Nu är det ca 3 månader kvar tills bebis kommer... 3 månader.. Inte 9 månader.. Och det kommer bli det största äventyret i mitt liv..
19 juni ska jag på ultraljud igen. Vem vet, då kanske jag får veta om det är en liten pojke eller flicka som väntar på att få komma ut med.. :)
Wall of text som sagt, har du orkat läsa hit, är du fantastisk.. Det här är bara början på en fantastisk, jobbig, slitsam och underbar resa som ligger framför mig..
Så stor ändring som blivit i mitt liv på så kort tid.. Det är inte lätt alla ggr. Men jag har tagit mig genom det trots allt..
Annons
Guldbrand
Sat 5 May 2012 00:36
Grattis, vilken underbar resa du gjort igentligen? kanske inte de bästa stunderna när du mått dåligt innan du viste, men kanske för en bra andledning de va? :)
Grattis till er båda igen! :)
Grattis till er båda igen! :)
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/beckiz88/504800236/
Visa toppen
Show footer