Hatet som föder kärleken...

Kärlek brukar vanligtvis föda hat, Men visst borde det kunna vara tvärt om också? Har ni aldrig kännt så, som om man spelar ett spel vänner emellan för att allt ska verka bra, även om de är skit och man faktiskt hatar varandra? Samma som med vissa pojk och flickvänner, spelar ett spel för att alla ska tro att det är bra? Fast det i själva verket inte finns någon kärlk alls? Ni känner igen det, inte sant? Men jag ska inte prata om kärlek mellan par, utan mellan vänner.. För visst är väl det också kärlek? Åtminstonde har jag alltid trott det, Fram tills nu... För jag blir så förbannat trött på "vänner", dom hör inte av sig, förrän man själv gör det, och då är dom inte speciellt trevliga. Sen har dom faktiskt mage att ringa och skriva osv. såfort de sticker lite i deras hjärtan, nån har vart dum kanske.. Men dom fattar inte skadan dom gör på andra genom att inte ens höra av sig, förän dom själva är i trubbel? Ett hat föds väl innom den som blir sviken då? Iallafall inom mig. Men det visar jag inte.. Men vänskapen dör faktiskt ut, för tillslut orkar man inte ens bry sig om att försöka. När man faktiskt inte ser ett lyckligt slut.. Kan folk verkligen komma och gå som dom själva vill?! Det känns faktiskt inte så bra.. Vad det än är, så är det inte vänskap iallafall inte i mina ögon.

Man bygger upp en vägg runt omkring sig, och slutar tillslut släppa folk in på livet, för man vill inte bli sviken igen, det finns alltså ett hat för folk, som några få "vänner" gjort att man får.. Men om man i stället river väggen och släpper in någon, Man kan bli sviken, man kan bli glad. det beror helt på, och det är där kärleken kommer in, man kanske börjar om på nått nytt.. Hatet föder kärleken!

Men för mig finns det ingen kärlek i vänskap, Jag har slutat tro!

Annons

The photo has no tags

May 2010