January
Thursday 15 April 2010 photo 35/53
|
KAP 35
Gabbis Synvinkel!
Jag Satt vi sängen idag igen. Det var nu en månad sen Frida hade åkt in till sjukhuset efter att fått en kniv i sig. Jag hade nu vågat åka hem och sova och äta. Men vi alla byttes om varje dag. Stina hade kommit tbx med hennes mammas bil för att vara här. Nu var dom andra på jobbet och jag satt med Frida hela dagen. Hon hade inte gjort något sen då hon kramade min hand. Allt var nu bara att hon skulle vakna och dom såg så hon kunde andas själv. Jag hade fått veta att kniven gått rätt in i magen och det var därför hon hade varit så dålig. Annars skulle hon troligen redan vara vaken och hemma. Jag kollade ner på mina byxor. Jag hade inte smink eller brytt mig mycket om vilka kläder jag hade eftersom sjukhuset nu var som mitt hem. Hennes föräldrar och släkt hade ringt men jag hade sagt att hon inte kunde prata för hon hade en slang i munnen för hon hade svårt att anads men var vaken och glad. Jag visste själv hur mycket Frida hata att ha släkten där när hon mådde dåligt. Då ville hon helst att dom skulle hålla käft och sluta bry sig. Jag såg henne. Plötsligt kom det in två personer(en kvinna och en man). Mannen var bra byggd och såg väldigt stor ut, kvinnan var lite och smal med väldigt kvinligt utseende hon hade mörk blont hår uppsatt i en hästsavns. Dom ställde sig i öppningen och jag tyckte det var något jag kände igen med kvinnan.
"Vad fan vill ni?" sa jag på engelska.
Dom drog sig tbx av min svordom och dom verkade inte tycka om hur dom blev behandlade. Jag kollar på Fridas ansikte. Det är stilla och rofyllt. Jag har så många gånger viljat tvätta hennes fetiga hår och färga det i en rolig färg och så vi kunde skratta åt det när hon vaknade upp igen. Men har låtit bli. Visst en dusch hade varit bra när man tänker på hur håret ser ut efter en månad. Jag hör hur dom suckar och kollar på dom med arg blik och tårar i ögonen.
"Hon är så ung!" säger kvinnan på tyska. Mannen nickar instämande.
Dom går fram till Frida och kvinnan lägger sin hand på Fridas kind. Jag föser sanbbt bort den. Kvinnan ryker till och kollar upp på mig. Hon har stirrande blik men lugnar ner sig.
"Du måste vara Gabbi?" säger hon lugnt och trevligt.
Jag kollar upp med förvånad blik.
" Ja, hur vet du vad jag heter?" frågar jag förvånat över vad hon just sagt.
"Hej mitt namn är Simone och jag är mamma Kaulitz." Hon räcker fram handen till mig och jag skakar den.
Jag tar bort bliken och kollar ner på Frida igen. Jag kollar upp när mannen tar fram handen och hälar med namnet Gordon. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga utan sätter mig ner på stolen igen. Jag funderade och kom ju på vem hon var lik. Det var ju Bill och Tom eftersom det var deras mamma.
"Det måste varit jobbigt att vara där när det hände!" Säger Gordon efter en stund.
Jag kollar upp igen och ser på han. Mina ögon tåras.
"Det var den värsta stunden i mitt liv!"
Jag gråter en tår och torkar sen bort den. Dom kollar på Frida dystert. Vi pratar lite. Tiden går och snart kommer troligen Fillan och Jolle. Jag hör hur en dör öppnas men den här gången är det foto blixtrar som jag hör utanför. Vi alla ser mot öppningen och efter kanske 5 minuter så kommer Bill in. Han går raka vägen fram till Frida. Kollar på henne. Sätter sig på stolen med en duns. Han ser helt förstörd ut och tårarna i hans ögon hjälper inte. Hans mamma kommer fram och lägger en tröstande hand på hans axel. Jag börjar gråta av att se smärtan i hans ögon. Man ser att han sprungit genom folkmassan för hans armband ser ut att lämnat märken efter sig när dom åkt av och han försökt få åt sig handen när fansen tagit tag i den. Jag har hur dörrarna öppnas igen och ser några sekunder efter hur Tom står i öppningen. Jag går fram till han och slänger armarna om honom.
"Det är lugnt nu jag är här!" säger han lugnande medans mina tårar sprutar.
Jag lossar mig från hans grep och han ser på Frida. Jag vet att han vill vara stark men kan se att han också blir tårögd. Jag ser hur Bill gråter vid hennes säng medans Tom håller ett fast grep om min midja. Fillan, Stina och Jolle kommer in och sätter sig på det lilla bordet som finns där. Timmarna går och det är plötsligt midnatt. Jag kollar på instrumenten en sista gång innan jag somnar i Toms knä. Hans föräldrar hade åkt hem till Bill och Tom för att sova.
Jag vaknar av att Tom ställer sig upp. Alla springer omkring och sjuksköterskor föser ut oss alla och hur mycket Bill en stretar imot får dom tillslut ut honom. Jag ser den vagn jag en gång sätt åka in. Den vagn dom hade när dom skulle liva upp folk med hjärtstille stånd. Jag känner hur blodet försvinner från mitt huvud och hur hjärtat har brist. Allt händer så fort men i min värd står allt stilla. Jag ser hur alla susar förbi. Ser hur Fillan och Jolle sitter på golvet och bara gråter. Inget är som det ska längre.
Jolles Synvinkel!
Jag sitter på golvet och håller om Fillan. Vi gråter.
"Detta skulle inte hända, Detta skulle inte hända...." upprepar jag för mig själv.
Det gick så fort. Frida hade tagit ett ljupt andetag och sen hade hjärtat bara slagit svagare och svagare för varje slag och det blev tillslut kriss.
Jag kunde inte sluta tänka på smärtan i Bills röst och ögon när dom dragit ut honom. Orden som han sa ekar fortfarande i mitt huvud.
Nein, Nein, Nein FRIDA!! Hade han skrikit och tårarna hade han inte kunnat stoppa. Hans röst var hjärtskärande när han skrek på henne. Jag kollade brevid mig. Där satt Stina i en hög och var helt förstörd hon grät och grät och hon visste inte vad hon skulle göra. Andra anhöriga från andra familjer hade kommit ut och kollat vad som hände. Ingen kunde känna glädje just nu. Jag kolla upp. Där stog Gabbi helt förstenad. Hon rör sig inte. Hennes ansikte är vitt. Tom går fram till henne och kramar om henne. Han gråter som aldrig innan och Bill sitter med ryggen mot väggen och skriker. Han skriker det han skrikit innan och alla verkar vara tysta.
Toms Synvinkel!
Jag kramar om Gabbi hårt. Hon gråter mycket och det gör jag med. Varje gång jag hör Bill skrika av smärta så spänner jag ansiktet av gråt. Det är inte denna bror jag växte upp med. Det är inte han och jag som gått igenom allt tsm. Han mår inte bra och det gör inte jag heller! Jag hör han skrika det hjärt skärande skriket igen och mina tårar rinner ner från mina kinder.
Bills Synvinkel!
Detta skulle inte hända! Frida mådde ju bra! SNÄLLA ta henne inte ifrån mig nu när jag hittat den jag älsakr. tänker jag där jag sitter. Hennes vänner gråter floder. Jag tar handen mot mitt hjärta. Det gör så ont. Det känns som någon slitit ut mitt hjärta. Jag kollar upp mot dörren. Doktorn kommer ut. Han kollar dystert på mig.
"Hon har en liten puls, men inte mycket. Ni kan gå in och säga några sista ord nu!" Säger han sorgeset.
Jag skriker. Jag springer in och efter kommer alla andra. Gabbi är inte i trans längre utan kommer in med tårar som sprutar. Alla stääler sig runt och alla gråter som det inte finns något liv kvar att leva. Jag kramar om Fridas hand och säger att jag älsakar henne. Att jag när jag lugnat ner mig med musik och tar en paus från den vill gifta mig med henne. Jag ger henne en puss på kinden.
Fridas Synvinkel!
Jag har precis upplevt den läskigaste tripp i mitt liv. Jag kunde se ett ljus och min kropp ligga i sängen medans doktorer försökt uppliva den helt livlösa kroppen. Jag hade nu kommit tbx men måste göra nåt nu för att jag ska kunna överleva. Jag hörde Bill någostans i fjäran. Hans röst var vacker och ljuv. Jag hade sätt han när han skrek och mitt hjärta hade gåt i miljontals bitar. Jag måste göra något. Jag började använda alla mina krafter för att öppna ögonen. Jag gjorde allt. Jag ansträngde mig med alla min tak´nkar och muskler och ja. Jag öppnade ögonen. Ingen kollade på mig utan alla grät.
"Hej!" Sa jag tyst.
Bills Synvinkel!
Jag hör en röst. Kollar upp på alla. Alla kollar ner i marken och gråter. Jag kollar på Frida hennes ögon är öppna och hon kollar in i mina. Jag gråter av glädje. Hon tar ett tungt andetag och ler mot mig.
"Hej!" säger jag tbx med tårar i ögonen.
Alla kollar upp och frågar vem jag pratar med. Jag kollar ner på Frida och dom ser på henne.
"HON E VAKEN!" Skriker Gabbi av glädje.
Tom springer ut och hämtar en doktor. Jag håller i hennes hand och ler. Hon ler tbx.
"Jag älsakar dig!" Säger jag på svenska som jag snabbat upp.
Hon ler och försöker få ut något men jag tystar henne. Alla gråter av glädje och pratar med henne och hon nickar. Doktorn kommer in och under söker henne. Han kollar på mig med upp spärrade ögon.
"Det är ett mirakel!" Säger han förvånat. "Hon borde inte vara soppas stark nu. Hon är en riktig kämpe!"
Jag gråter en tår och säger sen:
"Mitt lilla mirakel!"
Jag ger henne en puss i pannan och alla ler. Vi sitter där enda till morgonen.
Gabbis Synvinkel!
Jag Satt vi sängen idag igen. Det var nu en månad sen Frida hade åkt in till sjukhuset efter att fått en kniv i sig. Jag hade nu vågat åka hem och sova och äta. Men vi alla byttes om varje dag. Stina hade kommit tbx med hennes mammas bil för att vara här. Nu var dom andra på jobbet och jag satt med Frida hela dagen. Hon hade inte gjort något sen då hon kramade min hand. Allt var nu bara att hon skulle vakna och dom såg så hon kunde andas själv. Jag hade fått veta att kniven gått rätt in i magen och det var därför hon hade varit så dålig. Annars skulle hon troligen redan vara vaken och hemma. Jag kollade ner på mina byxor. Jag hade inte smink eller brytt mig mycket om vilka kläder jag hade eftersom sjukhuset nu var som mitt hem. Hennes föräldrar och släkt hade ringt men jag hade sagt att hon inte kunde prata för hon hade en slang i munnen för hon hade svårt att anads men var vaken och glad. Jag visste själv hur mycket Frida hata att ha släkten där när hon mådde dåligt. Då ville hon helst att dom skulle hålla käft och sluta bry sig. Jag såg henne. Plötsligt kom det in två personer(en kvinna och en man). Mannen var bra byggd och såg väldigt stor ut, kvinnan var lite och smal med väldigt kvinligt utseende hon hade mörk blont hår uppsatt i en hästsavns. Dom ställde sig i öppningen och jag tyckte det var något jag kände igen med kvinnan.
"Vad fan vill ni?" sa jag på engelska.
Dom drog sig tbx av min svordom och dom verkade inte tycka om hur dom blev behandlade. Jag kollar på Fridas ansikte. Det är stilla och rofyllt. Jag har så många gånger viljat tvätta hennes fetiga hår och färga det i en rolig färg och så vi kunde skratta åt det när hon vaknade upp igen. Men har låtit bli. Visst en dusch hade varit bra när man tänker på hur håret ser ut efter en månad. Jag hör hur dom suckar och kollar på dom med arg blik och tårar i ögonen.
"Hon är så ung!" säger kvinnan på tyska. Mannen nickar instämande.
Dom går fram till Frida och kvinnan lägger sin hand på Fridas kind. Jag föser sanbbt bort den. Kvinnan ryker till och kollar upp på mig. Hon har stirrande blik men lugnar ner sig.
"Du måste vara Gabbi?" säger hon lugnt och trevligt.
Jag kollar upp med förvånad blik.
" Ja, hur vet du vad jag heter?" frågar jag förvånat över vad hon just sagt.
"Hej mitt namn är Simone och jag är mamma Kaulitz." Hon räcker fram handen till mig och jag skakar den.
Jag tar bort bliken och kollar ner på Frida igen. Jag kollar upp när mannen tar fram handen och hälar med namnet Gordon. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga utan sätter mig ner på stolen igen. Jag funderade och kom ju på vem hon var lik. Det var ju Bill och Tom eftersom det var deras mamma.
"Det måste varit jobbigt att vara där när det hände!" Säger Gordon efter en stund.
Jag kollar upp igen och ser på han. Mina ögon tåras.
"Det var den värsta stunden i mitt liv!"
Jag gråter en tår och torkar sen bort den. Dom kollar på Frida dystert. Vi pratar lite. Tiden går och snart kommer troligen Fillan och Jolle. Jag hör hur en dör öppnas men den här gången är det foto blixtrar som jag hör utanför. Vi alla ser mot öppningen och efter kanske 5 minuter så kommer Bill in. Han går raka vägen fram till Frida. Kollar på henne. Sätter sig på stolen med en duns. Han ser helt förstörd ut och tårarna i hans ögon hjälper inte. Hans mamma kommer fram och lägger en tröstande hand på hans axel. Jag börjar gråta av att se smärtan i hans ögon. Man ser att han sprungit genom folkmassan för hans armband ser ut att lämnat märken efter sig när dom åkt av och han försökt få åt sig handen när fansen tagit tag i den. Jag har hur dörrarna öppnas igen och ser några sekunder efter hur Tom står i öppningen. Jag går fram till han och slänger armarna om honom.
"Det är lugnt nu jag är här!" säger han lugnande medans mina tårar sprutar.
Jag lossar mig från hans grep och han ser på Frida. Jag vet att han vill vara stark men kan se att han också blir tårögd. Jag ser hur Bill gråter vid hennes säng medans Tom håller ett fast grep om min midja. Fillan, Stina och Jolle kommer in och sätter sig på det lilla bordet som finns där. Timmarna går och det är plötsligt midnatt. Jag kollar på instrumenten en sista gång innan jag somnar i Toms knä. Hans föräldrar hade åkt hem till Bill och Tom för att sova.
Jag vaknar av att Tom ställer sig upp. Alla springer omkring och sjuksköterskor föser ut oss alla och hur mycket Bill en stretar imot får dom tillslut ut honom. Jag ser den vagn jag en gång sätt åka in. Den vagn dom hade när dom skulle liva upp folk med hjärtstille stånd. Jag känner hur blodet försvinner från mitt huvud och hur hjärtat har brist. Allt händer så fort men i min värd står allt stilla. Jag ser hur alla susar förbi. Ser hur Fillan och Jolle sitter på golvet och bara gråter. Inget är som det ska längre.
Jolles Synvinkel!
Jag sitter på golvet och håller om Fillan. Vi gråter.
"Detta skulle inte hända, Detta skulle inte hända...." upprepar jag för mig själv.
Det gick så fort. Frida hade tagit ett ljupt andetag och sen hade hjärtat bara slagit svagare och svagare för varje slag och det blev tillslut kriss.
Jag kunde inte sluta tänka på smärtan i Bills röst och ögon när dom dragit ut honom. Orden som han sa ekar fortfarande i mitt huvud.
Nein, Nein, Nein FRIDA!! Hade han skrikit och tårarna hade han inte kunnat stoppa. Hans röst var hjärtskärande när han skrek på henne. Jag kollade brevid mig. Där satt Stina i en hög och var helt förstörd hon grät och grät och hon visste inte vad hon skulle göra. Andra anhöriga från andra familjer hade kommit ut och kollat vad som hände. Ingen kunde känna glädje just nu. Jag kolla upp. Där stog Gabbi helt förstenad. Hon rör sig inte. Hennes ansikte är vitt. Tom går fram till henne och kramar om henne. Han gråter som aldrig innan och Bill sitter med ryggen mot väggen och skriker. Han skriker det han skrikit innan och alla verkar vara tysta.
Toms Synvinkel!
Jag kramar om Gabbi hårt. Hon gråter mycket och det gör jag med. Varje gång jag hör Bill skrika av smärta så spänner jag ansiktet av gråt. Det är inte denna bror jag växte upp med. Det är inte han och jag som gått igenom allt tsm. Han mår inte bra och det gör inte jag heller! Jag hör han skrika det hjärt skärande skriket igen och mina tårar rinner ner från mina kinder.
Bills Synvinkel!
Detta skulle inte hända! Frida mådde ju bra! SNÄLLA ta henne inte ifrån mig nu när jag hittat den jag älsakr. tänker jag där jag sitter. Hennes vänner gråter floder. Jag tar handen mot mitt hjärta. Det gör så ont. Det känns som någon slitit ut mitt hjärta. Jag kollar upp mot dörren. Doktorn kommer ut. Han kollar dystert på mig.
"Hon har en liten puls, men inte mycket. Ni kan gå in och säga några sista ord nu!" Säger han sorgeset.
Jag skriker. Jag springer in och efter kommer alla andra. Gabbi är inte i trans längre utan kommer in med tårar som sprutar. Alla stääler sig runt och alla gråter som det inte finns något liv kvar att leva. Jag kramar om Fridas hand och säger att jag älsakar henne. Att jag när jag lugnat ner mig med musik och tar en paus från den vill gifta mig med henne. Jag ger henne en puss på kinden.
Fridas Synvinkel!
Jag har precis upplevt den läskigaste tripp i mitt liv. Jag kunde se ett ljus och min kropp ligga i sängen medans doktorer försökt uppliva den helt livlösa kroppen. Jag hade nu kommit tbx men måste göra nåt nu för att jag ska kunna överleva. Jag hörde Bill någostans i fjäran. Hans röst var vacker och ljuv. Jag hade sätt han när han skrek och mitt hjärta hade gåt i miljontals bitar. Jag måste göra något. Jag började använda alla mina krafter för att öppna ögonen. Jag gjorde allt. Jag ansträngde mig med alla min tak´nkar och muskler och ja. Jag öppnade ögonen. Ingen kollade på mig utan alla grät.
"Hej!" Sa jag tyst.
Bills Synvinkel!
Jag hör en röst. Kollar upp på alla. Alla kollar ner i marken och gråter. Jag kollar på Frida hennes ögon är öppna och hon kollar in i mina. Jag gråter av glädje. Hon tar ett tungt andetag och ler mot mig.
"Hej!" säger jag tbx med tårar i ögonen.
Alla kollar upp och frågar vem jag pratar med. Jag kollar ner på Frida och dom ser på henne.
"HON E VAKEN!" Skriker Gabbi av glädje.
Tom springer ut och hämtar en doktor. Jag håller i hennes hand och ler. Hon ler tbx.
"Jag älsakar dig!" Säger jag på svenska som jag snabbat upp.
Hon ler och försöker få ut något men jag tystar henne. Alla gråter av glädje och pratar med henne och hon nickar. Doktorn kommer in och under söker henne. Han kollar på mig med upp spärrade ögon.
"Det är ett mirakel!" Säger han förvånat. "Hon borde inte vara soppas stark nu. Hon är en riktig kämpe!"
Jag gråter en tår och säger sen:
"Mitt lilla mirakel!"
Jag ger henne en puss i pannan och alla ler. Vi sitter där enda till morgonen.
Comment the photo
OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOAAAAAAAAAAA
!!!!!
OMG! DÖDA INTE DEJ SJÄLV!!!
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/berlinsstrumpa/458065283/
Visa toppen
Show footer