                            KAP 42
                                       Gabbis Synvinkel!
Jag satt vid mat bordet hemma oss Bill och Tom. Bill var på sitt rum. Jag tänkte på allt dom hänt igår. Frida var troligen med hästarna. Jag kunde inte sluta tycka synd om Bill som redan gått igenom så mkt med Frida. Jag hörde hur någon kom på lätta steg ner från trappan. Förstog direkt att det var Bill som kom. Han kom in i köket med sminket rinnande ned för kinderna. Jag gäspade stort och han satte sig framför mig på en stol.
"Varför gör Frida så här?" Frågade han mig.
Jag kollade på han med sömniga ögon slog huvudet i bordet.
"AJ! Hmmm.... Det är något Frida har haft med sig länge och det har hon säkert tänkt mycket på sen den dag ni blev tsm!" Jag gnuggade mig i pannan. " När hon var mindre och vi precis träffats var det samma sak!!"
Jag såg sorgen i hans ögon. Kunde inte låta bli att känna lite medlidande.
"Det fixar sig." Sa jag och la armen på hans axel. Sanningen var att jag var inte helt säker för senast tog det många år innan Frida kunde börja tycka om sitt utseende lite gran.

                                     2 dagar senare!
Jag satt i limon med hela bandet. Frida hade fortfarande inte pratat med Bill. Vi skulle på en prisutdelning igen. Vi hade fått med Bill efter att ha bönat och bett i en hel dag. Frida hade varit i stallet länge och ridit och funderat. Jag kollae på Bill. Han såg lite trött ut. När vi kom fram så gick vi längs röda mattan. Georg hade med sin flickvän också. Vi ställde oss för att bli fotade och jag tyckte det var tur att jag hade satt på mig mina chock rosa stilett med neon gröna leggins och en chock rosa klänning och OFC så var mitt hår som en puddel. Vi stog där i kanske 2 minuter och plötsligt hörde jag hur någon skrek. Allt blev som i slowmotion och jag såg hur Bill föll mot den röda mattan. Vi alla gick ner på knä vid honom. Efter en stund vaknade han och började gråta. Han frågade var Frida var innan han svimma igen. Jag la handen på hans mage och kände att det var något fel. Jag drog upp tröja och såg hur rebenen syntes tydligt. Tom kollade bak på mig och sen ner på han mage. Han spärra upp ögonen ännu mer och jag drog snabbt över tröjan igen för att inte pressen skulle se. Jag kollade på hans handskar och lyfte så jag såg under. Det var bandage över armarna och blod eller gult varr hade färgat sig på det. Jag mådde illa av synen och förstog att Frida nog såg nästan lika dan ut. Till slut kom en ambulans. Tom följde med ambulansen vis Bill och jag satt där fram. Georg och Gutsav hade blivit beodrade att stanna kvar. Jag ringde Frida. Efter att sex stycken toner hörde jag hur någon slog svara. Det var tyst. Det enda jag hörde var ljudet av hästar som frustade i bakrunden. Jag förstog att Frida hörde.
"FRIDA BILL HAR SVIMMAT VI E PÅ VÄG TILL SJUKHUSET I BERLIN NU!!! BILL BEHÖVER DIG!!!" Skrek jag förskräckt.
Jag hörde hur mobiln verkar ha åkt i golvet och sen brös det. Jag förstog att hon slängt eller tapat den så batteriet åkt ut. Jag satt nervöst i ambulansen och hörde hur Tom grät. När vi kom fram rullade dom in Bill. Han blev diagnosiserad med anorexia och hade bara ätit för lite. Dom sydde ihop såren och tvätta rent dom infekterade. Efter en stund vaknade han. Han såg på mig och Tom trött.
"Förlåt jag vill bara ha Frida här just nu!"
Han fällde en tår och jag sa lite för mig själv.
"Nu behöver Bill dig mer en någonsin Frida!! Var e du?!"

meeeeeeeeeeeeeeeeerrrrrrraaaaaaa!