January
Wednesday 17 November 2010 photo 1/1
|
Harry Potter och dödsrelikerna (del 1)
Orginaltitel: Harry Potter and the deathly hallows (part 1)
Regissör: David Yates
SPOILER VARNING!
Jag har intalat mig själv att det kommer att vara skit. I ett sjaskigt säte i den största biosalongen SF i Örebro har att erbjuda sitter jag, laddad med en nagelbitares ersättning, och säger till mig själv att det kommer att vara så förbaskat dåligt. Ändå rycker det i mungiporna när salongen mörknar, min kropp blir spänd av förväntan. Slutet är här. Och det har inte ens börjat.
Det är ett mörkt och farligt Storbrittanien vi möter i den första delen av slutet på en av de populäraste fantasyserierna någonsin. Harry Potter och hans vänner (höhö..) är alla inställda på det värsta. Oron, skräcken och döden ligger som ett täcke över den mörkaste Potter-filmen hitills. Från Halvblodsprinsens lite charmiga humor till ett kolsvart händelseförlopp, där vardagsproblem som kärlek och quidditchpokalen inte längre ligger i centrum. Och den här gången har Harry ingen Felix Felicis med sig.
Trolldomsministeriet har blivit infiltrerat av Lord Voldemorts anhängare och ingen går längre att lita på. Harry, Ron och Hermione tvingas ständigt fly från dödsätare, när deras huvuduppgift är att hitta och förstöra de kvarstående horrokruxerna som håller Voldemort vid liv. Samtidigt har Voldemort andra bekymmer. Han är på jakt efter den berömda Fläderstaven (The Elder Wand), en trollstav som tros vara oövervinnlig. Eftersom hans trollstav och Harrys är av samma kärna, kan de inte döda varandra, och Voldemort hoppas att äntligen kunna förgöra pojken som överlevde med fläderstaven.
Jag finner filmen lite hoppig, och möjligtvis något trög. David Yates svaghet är att alltid göra för långa pauser i konversationer eller mellan scenerna. En annan av hans svagheter, att göra actionscener utdragna och förlita sig på digitala effekter, har däremot förbättrats offantligt. Äntligen blir det lite drag. Jag medger att filmen är full av spänning.
En person som inte läst den sista Potter-boken lär höja på ögonbrynen var och varranan minut. Har man inte läst, tror jag att det kan vara svårare att hänga med – specielt i den här filmen, som inte alls utspelar sig på Hogwarts. Lite dåligt är det att husalfen Dobby först dyker upp nu – när han varit med i både fjärde, femte, sjätte och sjunde boken. Jag är också ganska säker på att många Potter-nördar motvilligt grimarserade, när Bill Weasley steg fram till Harry och presenterade sig, en person som inte är någon främling i våra ögon. Ändå tycker jag att det är roligt att de lyckas pressa in nya karaktärer – trots att vi är nära slutet på berättelsen. Nya ansikten livar upp filmen offantligt. Men kanske inte hela tiden. Under sina två scener som Rufus Scrimgeuor, lyckas inte Bill Nighy övertyga mig som trolldomsminister. Av någon anledning ser jag bara en av Englands mest kända skådespelare som Davy Jones - fast utan tentakler.
Jag är glad att man nu i den sjunde filmen inte längre är särskilt rädd för att skrämma de små. Blod, lik, våldsamma actionscener – det är vad sjuttonåringar vill se. Och låt oss påminna oss om att den sjunde boken skrevs indirekt för sjuttonåringar. Jag vill ge de flesta skådespelarna beröm för sina insatser, det sista det är fel på i dessa filmer är skådespeleriet. Däremot är jag inte överlycklig över de digitala karaktärerna. Dobby, t.ex. Han har inte blivit yngre, och JK Rowling nämner inga botoxbehandlingar i böckerna. Han har helt enkelt fått ett annat utséende. Detta gör mig något förbannad. Börja inte mixtra med karaktärernas utséende. Chris Columbus Dobby var perfekt, så varför man inte behåller honom som han är förblir ett mysterium. En annan digital effekt jag måste få kritisera är den plötsliga animationen under berättelsen om de tre bröderna. Sillueteffekten fungerar bra, men det hade passat bättre in om inte personerna varit så "tecknade". Det kändes plötsligt som ett hopp in i modern Disney.
Även om den näst sista filmen om Harry Potter är mörk, finns det ljusa stunder. En väldigt fin, om än lite mesig, scen är när Harry och Hermione är ensamma i tältet, och Harry bjuder upp henne. De dansar till en låt på radion, men så måste manusförfattarna förstöra allt genom att ge Hermione ett plötsligt emo-moment. Filmens ljussglimtar överarbetas. Om och om igen. Men om man bortser från det mindre bra, finns det ögonblick av vacker perfektion. Harrys glimtar av vad Voldemort håller på med, när Snapes patronus visar honom till Gryffindors svärd, när Draco och Harry tvingas se på varandra och man nästan kan höra vad de tänker. Under filmens gång framträder glimtar av kvalité.
Jag har inte gjort som jag brukar innan en ny Potter-film. Vanligtvis läser jag aktuell bok innan bion och jämför, men inte den här gången. Antagligen är det därför jag inte riktigt kan reflektera över vad det är som kommer med och vad som inte kommer med. Just nu känns det iallafall inte som att jag saknade något. Handlingen finns där, det är regissörskvalitén som saknas. Jag måste också påpeka att fotografen har bristande kunskaper, vilket märks tydligast i inledningen av filmen och scenen med Voldemorts dödsätarrmöte. Jag har alltid tyckt att Ralph Fiennes tolkning av rollen som Mörkrets Herre är över förväntan, men av någon anledning känns han inte riktigt lika skrämmande i den här filmen. Kanske är Voldemort alltför orealistisk för att vara läskig.
Sammanfattningsvis är det en helt okej film, lite snabb och otydlig – inte i närheten av bokens kvalité - men den duger. Jag ger filmen +++, precis som den föregående. När slutet kommer vill man se mer, och det är alltid ett gott tecken när man, enligt känslan, är framme vid slutet alltför fort.
Bernhardina Hörnstein, 17/11 2010
Förlåter du mig aldrig? :'( BUHU! xD Haha ja jag ska lägga mig snart :) <3<3
Hmm.... Kanske möjligtvis förlåter dig :) Ha så kul i sängen nu 8)
Hahaha, do I look like I give a fuck? ;)
Okej :D Vad bra :) Höhö, detsamma ;D xd
23 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bernhardina/477722093/
Visa toppen
Show footer