Saker börjar hända nu, igen..

Jag säger att jag mår bra, det gör jag absolut, annars hade jag sagt att jag mår dåligt. Jag pressar mig inte alls längre, det gjorde jag innan. För då gick allt utför och jag kunde inte bromsa erosionen i mitt liv.
Det kan jag inte nu heller och läkarna är bara människor, de har ingen bruksanvisning på rätt och fel. Bara teorier, som kan hjälpa i teorin. Sedan om verkligheten säger annat, så är det så.

Som sagt, jag mår bra, i min värld är allt detta ett stort "practical joke", där flera läkare gått ihop sig för att skapa något kul att skratta åt under hösten 2012.

Men när jag ser ner på min vänsterhöft, ser man mer och mer, ju mer strålningen tar död och irriterar hjärnan, att höften blir snedare. Inget någon som kan göra något åt. Jag vill inte att höften ska vara sned, men det är en levande individ vi pratar om, som fullständigt skiter i vad jag tycker och vill. Den vill bara en sak, att hjärtat ska slå, att de viktiga organen ska fungera och överleva. Den sköter det jobbet mycket bra. Mina blodvärden är väldigt bra, skulle kunna ge blod trots cellgifter och strålning.

Men jag blir slut efter att mockat stallet utan stress. Jag är trött efter varje strålning. Blir asocial efter att ha diskuterat, då hjärnan inte orkar och slår ifrån. Jag tar Billy på en promenad när jag kommer hem ifrån strålningen. Jag tappar hår nu på grund av strålningen, så den fungerar i alla fall. Det enda negativa är att snaggen sticks, när det fälls och att jag har korta hårstrån i hela ansiktet (det fastnar i den feta hudkrämen jag fått för kortisonklådan). Morgonen tar jag och min syster ut hästarna och på kvällen tar vi/jag in de. Hinner jag, så har jag ridit min häst. Men det kommer nog bli mindre utav att rida, då nu börjar som sagt saker dö utav strålningen och hjärnan svullnar upp.
Hjärnan är inte lycklig och tycker att kroppen gör ett skitjobb med att beskydda den från skada, d.v.s. strålning och cellgifter.

Mitt detaljminne är inte heller bra. Kan inte namnen på någon sjuksköterska från strålningen. Då hade jag lätt för att lära mig namn innan. Säger fel namn på personer, det brukade jag inte göra.
Argare är jag också. Retar någon upp mig, blir jag rasande på två röda. Tur är att jag vet bättre än att anfalla folk och fä. Det är inte kul, förstår frustrationen hos människor som har aggressivt beteende och inte kunna få utlopp för den energin. Jag drar mig undan och tänker igenom.

För att inte glömma bort mitt tal… Den som jag nu måste använda taktiker för att kunna tala. Men jag sitter inte på ord i 20 min, som jag gjorde för "försvarsmakten levererar" i mitten av oktober. Lilldraken och jag hade rätt kul åt det den ridturen. För jag kunde säga andra saker, som "nationalencyklopedin" , "sex laxar i en lax-ask" utan problem, men "försvarsmakten Levererar" gick ej… Men till sist gissade Louise ut ordet och vi kunde spinna vidare på prat Vs. Stamning konversationen.
Nu idag är talet bättre, men det är för att jag har fått öva på de stackars taxi chaufförerna, sjuksköterskor och pratat med expediter när jag handlat. Då har jag fått tillämpa taktiken om och om igen.
Förr kunde jag gå in i en annan roll, vilket gjorde att jag lurade hjärnan att vi inte stammade, men efter operationen gick inte hjärnan med om att bli lurad igen…

Men det är idag 2 månader sedan jag låg nyopererad efter en 8 timmars hjärnoperation, där skadorna är beteende förändring, minne och aggressivitet är fullt normala, då de områdena finns där. I alla fall säger läkarna det till mig, sedan om min värld inte alltid vill hålla med läkarna är en annan femma.
Jag är i min värld bara lite psykbryten av deras långdragna och dyra practical joke…

Att jag pressar mig, kan jag hålla med om. Jag borde inte äta så mycket som jag faktiskt gör… Det är inte bra att pressa mig så hårt.

Annons

The photo has no tags

Camera DSC-RX100

Focal length 10 mm

Aperture f/1.8

Shutter 1/30 s

ISO 400

Date

July 2015