June
Friday 30 November 2012 photo 1/4
|
Jag vill köpa en häst, lämplig för mig och som fyller mina kriterier. Min mamma lovade att om jag kunde sköta hästarna under behandlingen själv, så skulle hon tänka på det. Det var fair deal för mig.
Grejen är att mamma och pappa ska vara ett psykiskt stöd, eller när det gäller saker som transportera eller köra mig om jag behöver köpa foder. Får inte längre köra bil... De är helt befriade från allt ansvar som kostnader och skötsel.
Det var mitt enda mål att klara av, fast jag var trött och hängig vissa dagar, så tog jag mig ut. Om inte Angelica var hemma, då stöttade hon mig så jag kunde vila.
Sedan insåg jag vecka fyra att jag kanske behövde ta det lugnt med letandet, tills hela behandlingen var klar, tittade på en häst med min moster, hade allt utom bakgrund. Vi var borta en hel dag, blev inget köp, moster fick förklara för mig att inte rädda alla höstar jag ser, speciellt för det priset. Men hon ställde upp och körde mig.
Sedan hittade jag en ny häst, som fyllde alla kriterier. Som jag fick min barndomskompis att följa med på och titta. Även här en heldag som jag höll en person fången, som inte behöver det igentligen, det finns inga blodsband, tror vi.
Jag är beroende av andra för att jag inte får göra saker själv och gick under tung behandling mot Hjärncancer. Som skadar hjärnan och nervtrådarna till min kropp.
Sedan blev det självklart käppar i hjulet, från familjen. Jag ville köpa, hade köpt utrustning till hästen, då jag var så lycklig efter att ha träffat den hästen och trodde på oss.
Så jag satte planen att vänta i verk att vänta tills behandlingen tog slut och lägga ut annons om vad jag sökte, vilket var en likvärdig häst.
Kan säga att samma dag som jag visste att jag inte fick köpa den hästen, försvann all den glädjen i jag fått, utav att jag visste att jag klarade av 3 hästar utan problem. Kroppen löd alltid, kanske att huvudet klagade, men då får man anpassa sig.
Man klarar mer än vad man tror, bara någon tror på en.
Jag gick nog alltid innan något tyngre fysisk övning till mina officerare i lumpen och frågade om jag verkligen skulle klara av det. Hade en gång så fruktansvärt ont i lungorna, vid aktivitet, efter en enkel förkylning och sa att jag ville vila på logement. Löjtnanten sparkade ut mig med orden "det är bara 3 km till skjutbanan!". Jag överlevde, men var övertygad att den marschen till och från skjutbanan förstörde min lunga. Men hos läkaren var jag frisk.
Från hemmet fick höra att jag skulle klara ett Max antal veckor bara i lumpen och sedan komma hem, då jag redan då var stämplad lat sedan innan.
Svaret jag fick var ibörjan, det märker vi om du klarar, men du ska försöka.
Efter fyra månader i lumpen, sa min kapten till mig, efter jag som vanligt frågar alla andra vad jag klarade av, då jag såg att jag var svagast i gänget.
Hon sa till mig att det vet och känner bara jag.
Så då fick jag mitt motto under lumpen; "när kroppen ger upp, då ska jag ge mig". Kanske inte det mest hälsosamma tänkesättet, men det har tagit mig långt.
Efter det så lyssnade jag på kroppen och berättade, för ansvarig människa, varje gång jag verkligen inte kunde anstränga mig och då kom jag med all information, vilket oftast var att jag inte visste varför jag mådde som jag gjorde, men något stämde inte, men att jag skulle göra det jag kunde.
Det blev utmaningen för mig att göra det jag kunde och oftast bevisa något.
Det fick jag göra inom det militära, där väntade de på att jag skulle lösa min uppgift.
Men min säkerhet med militären var att jag visste att man får rätt vård och snabbt, om något skulle hända.
Den säkerheten finns inte ute i det civila alltid.
Så funkar det inte hemma. Där tror ingen på någon, speciellt efter en diagnos på hjärncancer. Men att man har visat att man klarat av att vara normal, utan att ha ihjäl kropp och hjärna, och då är hjärnan mästare på att klaga!
För att normala människor som får cancer ska må skit och ligga på en säng hela dagarna för att de inte orkar något.
Normala människor har inte gjort militär tjänst med sin cancer och testat vart gränserna går.
Det var mitt enda mål att klara av, fast jag var trött och hängig vissa dagar, så tog jag mig ut. Om inte Angelica var hemma, då stöttade hon mig så jag kunde vila.
Sedan insåg jag vecka fyra att jag kanske behövde ta det lugnt med letandet, tills hela behandlingen var klar, tittade på en häst med min moster, hade allt utom bakgrund. Vi var borta en hel dag, blev inget köp, moster fick förklara för mig att inte rädda alla höstar jag ser, speciellt för det priset. Men hon ställde upp och körde mig.
Sedan hittade jag en ny häst, som fyllde alla kriterier. Som jag fick min barndomskompis att följa med på och titta. Även här en heldag som jag höll en person fången, som inte behöver det igentligen, det finns inga blodsband, tror vi.
Jag är beroende av andra för att jag inte får göra saker själv och gick under tung behandling mot Hjärncancer. Som skadar hjärnan och nervtrådarna till min kropp.
Sedan blev det självklart käppar i hjulet, från familjen. Jag ville köpa, hade köpt utrustning till hästen, då jag var så lycklig efter att ha träffat den hästen och trodde på oss.
Så jag satte planen att vänta i verk att vänta tills behandlingen tog slut och lägga ut annons om vad jag sökte, vilket var en likvärdig häst.
Kan säga att samma dag som jag visste att jag inte fick köpa den hästen, försvann all den glädjen i jag fått, utav att jag visste att jag klarade av 3 hästar utan problem. Kroppen löd alltid, kanske att huvudet klagade, men då får man anpassa sig.
Man klarar mer än vad man tror, bara någon tror på en.
Jag gick nog alltid innan något tyngre fysisk övning till mina officerare i lumpen och frågade om jag verkligen skulle klara av det. Hade en gång så fruktansvärt ont i lungorna, vid aktivitet, efter en enkel förkylning och sa att jag ville vila på logement. Löjtnanten sparkade ut mig med orden "det är bara 3 km till skjutbanan!". Jag överlevde, men var övertygad att den marschen till och från skjutbanan förstörde min lunga. Men hos läkaren var jag frisk.
Från hemmet fick höra att jag skulle klara ett Max antal veckor bara i lumpen och sedan komma hem, då jag redan då var stämplad lat sedan innan.
Svaret jag fick var ibörjan, det märker vi om du klarar, men du ska försöka.
Efter fyra månader i lumpen, sa min kapten till mig, efter jag som vanligt frågar alla andra vad jag klarade av, då jag såg att jag var svagast i gänget.
Hon sa till mig att det vet och känner bara jag.
Så då fick jag mitt motto under lumpen; "när kroppen ger upp, då ska jag ge mig". Kanske inte det mest hälsosamma tänkesättet, men det har tagit mig långt.
Efter det så lyssnade jag på kroppen och berättade, för ansvarig människa, varje gång jag verkligen inte kunde anstränga mig och då kom jag med all information, vilket oftast var att jag inte visste varför jag mådde som jag gjorde, men något stämde inte, men att jag skulle göra det jag kunde.
Det blev utmaningen för mig att göra det jag kunde och oftast bevisa något.
Det fick jag göra inom det militära, där väntade de på att jag skulle lösa min uppgift.
Men min säkerhet med militären var att jag visste att man får rätt vård och snabbt, om något skulle hända.
Den säkerheten finns inte ute i det civila alltid.
Så funkar det inte hemma. Där tror ingen på någon, speciellt efter en diagnos på hjärncancer. Men att man har visat att man klarat av att vara normal, utan att ha ihjäl kropp och hjärna, och då är hjärnan mästare på att klaga!
För att normala människor som får cancer ska må skit och ligga på en säng hela dagarna för att de inte orkar något.
Normala människor har inte gjort militär tjänst med sin cancer och testat vart gränserna går.
Sedan blev det självklart käppar i hjulet, från familjen. Jag ville köpa, hade köpt utrustning till hästen, då jag var så lycklig efter att ha träffat den hästen och trodde på oss.
Så jag satte planen att vänta i verk att vänta tills behandlingen tog slut och lägga ut annons om vad jag sökte, vilket var en likvärdig häst.
Kan säga att samma dag som jag visste att jag inte fick köpa den hästen, försvann all den glädjen i jag fått, utav att jag visste att jag klarade av 3 hästar utan problem. Kroppen löd alltid, kanske att huvudet klagade, men då får man anpassa sig.
Man klarar mer än vad man tror, bara någon tror på en.
Jag gick nog alltid innan något tyngre fysisk övning till mina officerare i lumpen och frågade om jag verkligen skulle klara av det. Hade en gång så fruktansvärt ont i lungorna, vid aktivitet, efter en enkel förkylning och sa att jag ville vila på logement. Löjtnanten sparkade ut mig med orden "det är bara 3 km till skjutbanan!". Jag överlevde, men var övertygad att den marschen till och från skjutbanan förstörde min lunga. Men hos läkaren var jag frisk.
Från hemmet fick höra att jag skulle klara ett Max antal veckor bara i lumpen och sedan komma hem, då jag redan då var stämplad lat sedan innan.
Svaret jag fick var ibörjan, det märker vi om du klarar, men du ska försöka.
Efter fyra månader i lumpen, sa min kapten till mig, efter jag som vanligt frågar alla andra vad jag klarade av, då jag såg att jag var svagast i gänget.
Hon sa till mig att det vet och känner bara jag.
Så då fick jag mitt motto under lumpen; "när kroppen ger upp, då ska jag ge mig". Kanske inte det mest hälsosamma tänkesättet, men det har tagit mig långt.
Efter det så lyssnade jag på kroppen och berättade, för ansvarig människa, varje gång jag verkligen inte kunde anstränga mig och då kom jag med all information, vilket oftast var att jag inte visste varför jag mådde som jag gjorde, men något stämde inte, men att jag skulle göra det jag kunde.
Det blev utmaningen för mig att göra det jag kunde och oftast bevisa något.
Det fick jag göra inom det militära, där väntade de på att jag skulle lösa min uppgift.
Men min säkerhet med militären var att jag visste att man får rätt vård och snabbt, om något skulle hända.
Den säkerheten finns inte ute i det civila alltid.
Så funkar det inte hemma. Där tror ingen på någon, speciellt efter en diagnos på hjärncancer. Men att man har visat att man klarat av att vara normal, utan att ha ihjäl kropp och hjärna, och då är hjärnan mästare på att klaga!
För att normala människor som får cancer ska må skit och ligga på en säng hela dagarna för att de inte orkar något.
Normala människor har inte gjort militär tjänst med sin cancer och testat vart gränserna går.
Annons
Comment the photo
BernieB
Sat 1 Dec 2012 22:32
Fick alltid göra två val :)
Kunde ha tagit den enkla vägen, men motorvägar är så mycket tråkigare än vad stigarna i skogen är ;)
Kunde ha tagit den enkla vägen, men motorvägar är så mycket tråkigare än vad stigarna i skogen är ;)
Mimmi Nowak
Fri 30 Nov 2012 09:00
Så du hade alltså cancern när du gjorde lumpen? Du gjorde väll läkarbesök, märkte dom inte dom tumören då?
känner mig lite efter, haha ^^
känner mig lite efter, haha ^^
BernieB
Fri 30 Nov 2012 10:32
Jag känner mig rätt lurad själv på ett så kallad friskt liv emellanåt xD
BernieB
Fri 30 Nov 2012 10:33
Världens mest utdragna practical joke, gjord av läkare, för läkare att skratt åt.
BernieB
Fri 30 Nov 2012 13:03
Kan berätta att när jag var uppe på Uppsala och blev undersökt för hjärntumör utan att röntga (för att de skulle veta i vilket skick jag var i innan operationen) vilket det finns ett sätt att göra, fråga mig inte hur, då det bedömt ej fungerade på mig.
Men då frågade den neurologläkaren om jag verkligen hade en gigantisk hjärntumör mitt i huvudet. Då jag var helt utan anmärkning.
Vad ska man säga? x)
Men då frågade den neurologläkaren om jag verkligen hade en gigantisk hjärntumör mitt i huvudet. Då jag var helt utan anmärkning.
Vad ska man säga? x)
My
Fri 30 Nov 2012 08:21
Vadå fången?! Valde att följa med, hade inget annat för mig. Man stöttar och finns där för varandra i ur och skur :) <3
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bernieb/511433885/
Visa toppen
Show footer