Älskar hur människor inte kan ta andras åsikter!
Det göder bitterheten i bildagbokens M.U.P.P!

Men det var bilden som jag kommenterade, hade skummat igenom @Pauline89 inlägg och diskussion, men ville inte förstöra den konversationen med mina åsikter.
Så jag skrev det mycket stötande

"BernieB igår 11:11
Vi ska tacka de djuren för att de kan hjälper oss människor att förstå många sjukdomar!
Det hjälper inte dom att ungar sitter vid en dator och klagar och tycker synd om de.
De vet inget annat liv än det de lever.

Ciiillan igår 17:35
det va det fittigaste jag hört i hela mitt liv, herregud"

Sedan blockade hon mig...

...
._.

Ett tips till folk som inte vill ha en diskussion med mig, är att ignonera muppen.
Jag skriver inga hat melj eller sprider ryckten. Det jag sprider, om jag sprider något, är vad personen har citerat, annars så nämner jag inga namn.

Men snälla människor, ni behöver inte svara på min kommentar och blocka mig! Det om något är rätt... (Kommer ordet jag hatar att använda)... Omoget.

det är så som med så många andra ämnen, man kan diskutera det om och om igen. Speciellt när det är en moralisk fråga som med försöksdjur (eller estetisk fråga, kommer ju inte ihåg de fina orden och dess innebörd...).

Det jag tycker är kul, är att de drar alla över en kam. Det finns djurförsök som är jätte hemska osv, så jag säger inte att jag tycker det är rätt mot djuret. Men ibland är saker för "the greater god" och någon måste offras. Oftast en som är perfekt avlad för uppgiften.

Sedan har jag också blivit avtrubbad över avlivning på djur, efter vuxit upp på gård, utbildad djurskötare (mest mot häst, men vår lärare gick igenom historier om försöksdjur hela tiden med oss) och djursjukvårdare (alla djur, där gick vi igenom alla avlivningssätt jämnt), tagit jaktlicens, utbildad sjukvård via militären (där är det inga vackra bilder och historier de bjuder på, man mår lätt illa ibland..) sedan egen erfarenhet, känner mig som ett försöksdjur, med den här jävla bergochdal-banan i mitt liv och att jag aldrig mådde bra förr, men då alla sa att jag var frisk, var det min sanning att alla igentligen mådde skit, men att de inte klagade. Så är det för försöksdjur, de vet inget annat liv och är glada i det lilla lycka de har. Oftast att de får vara mätta, varma och ha någon art kompis. Att de har ont, t.ex. djur som är avlade för att ha cancer, de är som jag uppväxta med det. Jag mådde definitivt bättre psykiskt innan jag förstod att det var cancern som förstörde mitt liv, för att helvete vad jag fick kämpa för att hålla jämn nivå med alla andra, fysiskt. Nu är jag bara jävligt bitter, för att ingen kunde veta att jag var sjuk i cancer, utan de sparkade ut mig iallafall med orden lat, hypokondrier, letade fel för att slippa arbeta och "om man var så trött som jag var, så lider man av en allvarlig sjukdom". Sedan får jag skylla mig själv över att jag inte stod på mig över att jag mådde dåligt, men då hade jag inte kommit dit jag står idag.

Jag är inte för att saker ska dö, man ska fan med kämpa för varje gnutta liv, om individen vill leva. Men vill de inte, som om dödssjuka, dödlig skottskada, kort och gott dödsbädden, tycker jag inte att man ska plåga individen att hålla den kvar i lidandet. Då ska man stötta den, på rätt sätt, att de som lever kommer klara och leva vidare sina liv oavsett.

Men jag har också som sagt egna erfarenheter om det. Inte det där med att ge upp, det går inte att lägga in i arkivet, men hur jag önskade folk behandlade mig.

Försöksdjur avlivas oavsett efter behandling. De har gått igenom något slags traumatisk upplevelse och de psykiska ärren ska ingen ha. De är enligt svensk lag, de djur som ska bli skötta som om de ägde världen. Innan de utsätts för försök, lever de som kungar och drottningar, får all uppmärksamhet i världen! Har några djurskötare som arbetar hela dagarna, får pengar till investeringar i åtgärder för djurens välbefinnande och känner sina djur utan och innan.
Inte äns mina djur har det så förspännt som de svenska försöksdjuren.

Sällskapsdjur får dock oftast gå igenom värre behandlingar för att bli friska eller leva normala liv, än vad de vanliga svenska djurförsöken resulterar, men det är för människans alter ego, som man inte vill släppa sina djur, som tyvärr oftast är sönderavlade. Eller att man är för feg för att man vet inte om djuret igentligen inte lider av sin åkomma, där hamnar jag i den kategorin.