June
Friday 24 May 2013 photo 1/7
|
Poesi på prosa om Narkissos och källan
När Narkissos dog förändrades källan, där han älskat sin egen spegelbild, från sötvatten, till att vara fylld av salta tårar, och oreaderna kom ut från skogen och grät vid vattnet, och sjöng för källan, för att ge den tröst.
Och när oreaderna såg att källan hade förändrats från sött till salta tårar, lösgjorde de sina långa gröna hår och grät för källans skull, och sa ”Vi undrar inte på att du gråter och sörjer för Narkissos skull, så vacker som han var!”
”Var Narkissos vacker?” sa källan.
”Vem skulle veta det bättre än du?” svarade oreaderna. ”Oss gick han bara förbi, men dig sökte han sig till, och låg vid din sida och såg ner på dig, och nere i din vattenspegel såg han bilden av sin egen skönhet.”
”Men”, svarade källan, ”jag älskade Narkissos för att, så länge han låg vid min sida och såg ner på mig, kunde jag hela tiden se min egen skönhet spegla sig i hans ögon.”
Fritt översatt efter Oscar Wilde, Poems in Prose, the Disciple, 1894
Annons
Geo tag
Visa toppen
Show footer