January
Monday 3 November 2008 photo 1/1
|
Så har man åkt ner i träsket igen, trodde min bdb period var slut
men så var inte fallet! Jag blev väldigt väldigt irriterad när det tog 3 år att göra ett konto för alla namn var upptagna! Men även det löste ju sig till slut!
Nu ska jag hem till nathalie och kolla på OTH!
Det här börjar verkligen spåra ur! Det är ett sjukt beroende!!
SKOLA !
Den engelska författaren Jane Austen föddes 1775 i Steventon, Hampshire som det näst sista av sju barn. Fadern var en välbärgad kyrkoherde som hade litterära intressen och med hans hjälp lärde sig dottern att läsa och skriva. Jane Austen och favoritsystern Cassandra gick 1785-86 i en flickskola i Berkshire och efter återkomsten till hemmet påbörjade Austen sin första litterära produktion av komiska essäer och korta berättelser som skrevs och lästes för familjen. Dessa alster sammanställde hon i tre volymer som aldrig publicerades under hennes livstid. Även den litterärt intresserade brodern James bidrog till en konstnärlig hemmiljö genom att sätta upp amatörteater med syskon, kusiner och vänner. I takt med att bröderna bildade familj på andra orter vidgades Austens sociala referensramar och hon fick nytt material till sina berättelser. Det finns få kända fakta om henne mellan 1776 och 1795, men det kan med säkerhet konstateras att hon under dessa år skrev utkasten till sina romaner. 1801 flyttade hon till Bath, 1806 till Southampton och slutligen, tillsammans med sin mor och Cassandra, tillbaka till Hampshire 1809. Efter att ha återvänt till sina hemtrakter inledde hon omarbetningen av sina texter för skönlitterär utgivning. Jane Austen levde ett stillsamt liv och gifte sig aldrig men anses under en period ha varit hemligt förlovad med Tom Lefroy. Hon avled i en njursjukdom 1817 och hann inte uppleva de planerade utgivningarna av sina två sista fullbordade romaner. Ett av hennes syskonbarn skrev den första biografin om henne 1870-71.
Jane Austen är en av pionjärerna bland kvinnliga romanförfattare i England. Sentimentala romaner som Samuel Richardsons "Pamela" (1740) och "Clarissa" (1747-49) hade dominerat bokmarknaden fram till 1790-talet, men i slutet av seklet utvecklade kvinnliga brittiska författare en mer husligt orienterad sentimental roman. Med Ann Radcliffe steg också intresset för den gotiska litteraturen. Austens romaner blev övervägande väl bemötta men hon nådde inte samma försäljningsframgångar som de samtida Maria Edgeworth och Sir Walter Scott. Det blandade mottagandet kan dels bero på att det var svårt för kvinnliga författare att bli seriöst mottagna och dels på att Austen skrev i en vardagsrealistisk stil som var främmande för romantiken. Hon recenserades dock välvilligt av Scott som emellertid reserverade sig för att kalla det hon skrev för skönlitteratur. Medan Scott skrev historiska romaner och refererade till en manlig litterär tradition, företrädd av bland andra Shakespeare och med rötter i ballader, utspelar sig Austens romaner inom familjesfärens ram. De innehåller ingen fantastik eller mytiska figurer utan ger en autentisk och psykologiskt fördjupad bild av det lågadliga lantliv hon själv var en del av. Stora offentliga platser som London, Bath och Lyme är namngivna medan hon ger mer diskreta angivelser om mindre byar för att inte avslöja faktiska personer. Med realismens genombrott har Austens romaner blivit alltmer uppskattade och hon har haft stor betydelse för den brittiska romantraditionen. Virginia Woolf tillhör de som värderat Austens romankonst mycket högt. Elegans, skarp ironi, bitande och träffsäker dialog utmärker hennes stil.
<span style="margin-top: 4px; font-size: 1px; line-height: 1px; height: 1px; display: block;"> Austens perspektiv är begränsat. Historiska, politiska och sociala strukturer, till exempel Napoleonkrigen, är påfallande frånvarande, tjänstefolk nämns bara i förbigående och inga konversationer mellan enbart män återges i hennes berättelser. Hon upprepar liknande scenarier kring temat kärlek och ekonomi och i centrum står en intelligent kvinna som med både skärpa och överseende genomskådar omgivningens sociala konvenans och rollspel. I den manliga kontexten är gentlemännen lämpligen välbeställda jordägare medan till exempel de lägre stående prästerna kan vara rekorderliga ynglingar eller föremål för löje. Att umgås kollektivt tillhör de sociala normerna och privata angelägenheter är offentliga. I "Övertalning" (1817, Persuasion) kommenteras denna ibland påtvingande samvaro träffande: "detta slags nödvändighet som familjevanor tycks framkalla, att meddela allt och att göra allt tillsammans, hur lite man än önskar det och hur olämpligt det än må vara". Romanerna är kärleksromaner i den meningen att de skildrar de tvivel, frågor och förhoppningar som upptar unga förälskade människor. Austen bygger skickligt upp förvecklingar och gåtor som håller spänningen uppe till det givna lyckliga slutet. Kvinnans utsatta ställning som omyndig var ett tema hon genomgående återkom till och kvinnor i hennes ställning kunde ofta tvingas acceptera att göra ett så kallat "gott parti". I en av Austens mest kända romaner, "Stolthet och fördom" (1813, Pride and Prejudice), försöker mrs Bennett få sina döttrar lyckligt bortgifta. I centrum står den stolta och rakryggade Elizabeth och den gåtfulle mr Darcy som efter ett antal missförstånd slutligen kan förenas i sann kärlek.
<span style="margin-top: 4px; font-size: 1px; line-height: 1px; height: 1px; display: block;"> Austens hjältinnor anses vara förnuftiga snarare än passionerade. I de två systrarna Elinor och Marianne i "Förnuft och känsla" (1811, Sense and Sensibility) polariseras ett gammalmodigt förnuft och ett mer modernt utåtagerande känsloliv. Liksom i författarkollegerna George Eliots och Charlotte Brontës romanvärld finns i Austens en "mentor-älskare". Tendensen till undervisning i hennes verk har diskuterats och en kritiker menar att handlingen genomsyras av ett didaktiskt anspråk och en platonisk idé om att karaktärsdaning och kunskapsutbyte är den starkaste grunden för kärleken. Till exempel blir den naiva hjältinnan i "Emma" (1815, Emma), som försöker idka äktenskapsmäkling i sin omgivning, hårt uppfostrad av sin blivande make mr Knightely. Catherine i "Northanger Abbey" (1817, Northanger Abbey) är föga intresserad av studier och "ungefär så obildad och okunnig som sjuttonåriga flickor brukar vara" men efter att ha blivit informerad om bland annat värdet av historia blir hon förvissad om att "Henry Tilney aldrig kunde ha fel". En kritiker menar att Austen ville dela männens privilegier medan en annan läsning föreslår att hon leker med rollen mentor-älskare och uppmanar såväl hjältinnorna som läsaren att göra sina egna bedömningar av vad som är sant och inte i kunskapsförmedlingen i till exempel "Northanger Abbey".
<span style="margin-top: 4px; font-size: 1px; line-height: 1px; height: 1px; display: block;"> Läsandet och andra konstnärliga aktiviteter utgör alltid centrala sysselsättningar i Austens fiktion. Den delvis metafiktiva romanen "Northanger Abbey" har betecknats som en "litterär burlesk". Gotikens mästarinna Radcliffe var mycket uppskattad av Austen och i "Northanger Abbey" är hennes "Udolphos mysterier" (1794) läsningen framför andra. Den prosaiska antihjältinnan Catherine beskrivs som ett offer för skräckromantiska föreställningar, och på samma sätt som Catherines förväntningar på gotiska scenarier gäckas, nedmonteras läsarens förväntningar på en roman. Austen påpekar ironiskt att Catherine övade sig på att bli romanhjältinna men saknade förmåga att teckna sin "blivande hjältes profil".
<span style="margin-top: 4px; font-size: 1px; line-height: 1px; height: 1px; display: block;"> "Northanger Abbey" och "Övertalning" utgavs båda postumt och den senare tillhör ett av de mest mogna och personliga av Austens verk till skillnad från exempelvis den mer humoristiska "Förnuft och känsla". I "Övertalning" finns också en tendens till historiskt perspektiv där kriget utgör en tydlig fond mot vilken den smärtsamma men i slutändan lyckliga kärlekshistorien mellan Anne Elliot och kapten Wentworth utspelar sig. Kaptenen har stridit till sjöss och det är freden 1814 som gör att han åter hamnar på land. "Sanditon" (1817) är en ofullbordad roman som pekar fram mot modernitetens England genomsyrat av tomhet, där äldre modeller förkastas för nya. Den gavs ut som "Fragment of a Novel" 1925 och skrevs klart av en Marie Dobbs 1975.
<span style="margin-top: 4px; font-size: 1px; line-height: 1px; height: 1px; display: block;"> Jane Austens popularitet i våra dagar visas inte minst genom den rad filmatiseringar av hennes romaner som kom under 1990-talet. 2007 gjordes en filmatisering av den unga Jane Austens liv, "Becoming Jane", i regi av Julian Jarrold.
Så har man åkt ner i träsket igen, trodde min bdb period var slut
men så var inte fallet! Jag blev väldigt väldigt irriterad när det tog 3 år att göra ett konto för alla namn var upptagna! Men även det löste ju sig till slut!
Nu ska jag hem till nathalie och kolla på OTH!
Det här börjar verkligen spåra ur! Det är ett sjukt beroende!!
Jane Austen är en av pionjärerna bland kvinnliga romanförfattare i England. Sentimentala romaner som Samuel Richardsons "Pamela" (1740) och "Clarissa" (1747-49) hade dominerat bokmarknaden fram till 1790-talet, men i slutet av seklet utvecklade kvinnliga brittiska författare en mer husligt orienterad sentimental roman. Med Ann Radcliffe steg också intresset för den gotiska litteraturen. Austens romaner blev övervägande väl bemötta men hon nådde inte samma försäljningsframgångar som de samtida Maria Edgeworth och Sir Walter Scott. Det blandade mottagandet kan dels bero på att det var svårt för kvinnliga författare att bli seriöst mottagna och dels på att Austen skrev i en vardagsrealistisk stil som var främmande för romantiken. Hon recenserades dock välvilligt av Scott som emellertid reserverade sig för att kalla det hon skrev för skönlitteratur. Medan Scott skrev historiska romaner och refererade till en manlig litterär tradition, företrädd av bland andra Shakespeare och med rötter i ballader, utspelar sig Austens romaner inom familjesfärens ram. De innehåller ingen fantastik eller mytiska figurer utan ger en autentisk och psykologiskt fördjupad bild av det lågadliga lantliv hon själv var en del av. Stora offentliga platser som London, Bath och Lyme är namngivna medan hon ger mer diskreta angivelser om mindre byar för att inte avslöja faktiska personer. Med realismens genombrott har Austens romaner blivit alltmer uppskattade och hon har haft stor betydelse för den brittiska romantraditionen. Virginia Woolf tillhör de som värderat Austens romankonst mycket högt. Elegans, skarp ironi, bitande och träffsäker dialog utmärker hennes stil.
<span style="margin-top: 4px; font-size: 1px; line-height: 1px; height: 1px; display: block;"> Austens perspektiv är begränsat. Historiska, politiska och sociala strukturer, till exempel Napoleonkrigen, är påfallande frånvarande, tjänstefolk nämns bara i förbigående och inga konversationer mellan enbart män återges i hennes berättelser. Hon upprepar liknande scenarier kring temat kärlek och ekonomi och i centrum står en intelligent kvinna som med både skärpa och överseende genomskådar omgivningens sociala konvenans och rollspel. I den manliga kontexten är gentlemännen lämpligen välbeställda jordägare medan till exempel de lägre stående prästerna kan vara rekorderliga ynglingar eller föremål för löje. Att umgås kollektivt tillhör de sociala normerna och privata angelägenheter är offentliga. I "Övertalning" (1817, Persuasion) kommenteras denna ibland påtvingande samvaro träffande: "detta slags nödvändighet som familjevanor tycks framkalla, att meddela allt och att göra allt tillsammans, hur lite man än önskar det och hur olämpligt det än må vara". Romanerna är kärleksromaner i den meningen att de skildrar de tvivel, frågor och förhoppningar som upptar unga förälskade människor. Austen bygger skickligt upp förvecklingar och gåtor som håller spänningen uppe till det givna lyckliga slutet. Kvinnans utsatta ställning som omyndig var ett tema hon genomgående återkom till och kvinnor i hennes ställning kunde ofta tvingas acceptera att göra ett så kallat "gott parti". I en av Austens mest kända romaner, "Stolthet och fördom" (1813, Pride and Prejudice), försöker mrs Bennett få sina döttrar lyckligt bortgifta. I centrum står den stolta och rakryggade Elizabeth och den gåtfulle mr Darcy som efter ett antal missförstånd slutligen kan förenas i sann kärlek.
<span style="margin-top: 4px; font-size: 1px; line-height: 1px; height: 1px; display: block;"> Austens hjältinnor anses vara förnuftiga snarare än passionerade. I de två systrarna Elinor och Marianne i "Förnuft och känsla" (1811, Sense and Sensibility) polariseras ett gammalmodigt förnuft och ett mer modernt utåtagerande känsloliv. Liksom i författarkollegerna George Eliots och Charlotte Brontës romanvärld finns i Austens en "mentor-älskare". Tendensen till undervisning i hennes verk har diskuterats och en kritiker menar att handlingen genomsyras av ett didaktiskt anspråk och en platonisk idé om att karaktärsdaning och kunskapsutbyte är den starkaste grunden för kärleken. Till exempel blir den naiva hjältinnan i "Emma" (1815, Emma), som försöker idka äktenskapsmäkling i sin omgivning, hårt uppfostrad av sin blivande make mr Knightely. Catherine i "Northanger Abbey" (1817, Northanger Abbey) är föga intresserad av studier och "ungefär så obildad och okunnig som sjuttonåriga flickor brukar vara" men efter att ha blivit informerad om bland annat värdet av historia blir hon förvissad om att "Henry Tilney aldrig kunde ha fel". En kritiker menar att Austen ville dela männens privilegier medan en annan läsning föreslår att hon leker med rollen mentor-älskare och uppmanar såväl hjältinnorna som läsaren att göra sina egna bedömningar av vad som är sant och inte i kunskapsförmedlingen i till exempel "Northanger Abbey".
<span style="margin-top: 4px; font-size: 1px; line-height: 1px; height: 1px; display: block;"> Läsandet och andra konstnärliga aktiviteter utgör alltid centrala sysselsättningar i Austens fiktion. Den delvis metafiktiva romanen "Northanger Abbey" har betecknats som en "litterär burlesk". Gotikens mästarinna Radcliffe var mycket uppskattad av Austen och i "Northanger Abbey" är hennes "Udolphos mysterier" (1794) läsningen framför andra. Den prosaiska antihjältinnan Catherine beskrivs som ett offer för skräckromantiska föreställningar, och på samma sätt som Catherines förväntningar på gotiska scenarier gäckas, nedmonteras läsarens förväntningar på en roman. Austen påpekar ironiskt att Catherine övade sig på att bli romanhjältinna men saknade förmåga att teckna sin "blivande hjältes profil".
<span style="margin-top: 4px; font-size: 1px; line-height: 1px; height: 1px; display: block;"> "Northanger Abbey" och "Övertalning" utgavs båda postumt och den senare tillhör ett av de mest mogna och personliga av Austens verk till skillnad från exempelvis den mer humoristiska "Förnuft och känsla". I "Övertalning" finns också en tendens till historiskt perspektiv där kriget utgör en tydlig fond mot vilken den smärtsamma men i slutändan lyckliga kärlekshistorien mellan Anne Elliot och kapten Wentworth utspelar sig. Kaptenen har stridit till sjöss och det är freden 1814 som gör att han åter hamnar på land. "Sanditon" (1817) är en ofullbordad roman som pekar fram mot modernitetens England genomsyrat av tomhet, där äldre modeller förkastas för nya. Den gavs ut som "Fragment of a Novel" 1925 och skrevs klart av en Marie Dobbs 1975.
<span style="margin-top: 4px; font-size: 1px; line-height: 1px; height: 1px; display: block;"> Jane Austens popularitet i våra dagar visas inte minst genom den rad filmatiseringar av hennes romaner som kom under 1990-talet. 2007 gjordes en filmatisering av den unga Jane Austens liv, "Becoming Jane", i regi av Julian Jarrold.
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bethie/289931251/
Visa toppen
Show footer