Dagen som inte fick komma kom. Tiden går. Långsamt. Men den går i alla fall. Mycket har hänt idag. Säkert något jätte hemskt! Säkert något fantastiskt! Vad som har hänt, vet jag dock inte. För mig har den här dagen varit fruktansvärd. Den här dagen har innehållit tårar, skratt, leenden, arga diskussioner, glada konversationer, skoj och uttråksamhet. Hur kommer detta sig? Att allt sådant kan komma sig under ett och samma tak? På bara en dag! Jag vet faktiskt inte. Allt verkar bara hända, och det händer allt för fort. Jag behöver mina tjejkompisar, men de finns inte tillgängliga. Jag behöver min pojkvän, men vet inte var han finns. Jag behöver mina föräldrar, (o de försöker de gör de verkligen) men det blir inte rätt. Jag behöver min bror, men vi pratar inte. Jag behöver mig själv, men vet inte hur jag ska komma i kontakt. Jag behöver kärlek, omtanke, komplimanger, kritik, lite skäll och säkert ännu mer. Jag känner inte mig själv tillräckligt mycket för att veta vad jag själv behöver. Jag finns inte där för migsjälv. Då är det fan något som är fel! Jag vill berätta allt o bli ett litet barn utan bekymmer igen. Jag vill berätta allt och växa upp. Jag vill ha man, barn, bil, stort hus och walking closet. Jag vill skaffa mig ett jobb, kunna fika med mina vänner och bara vara! Jag vill våga vara mig själv. Våga vara självständig. Jag vill våga existera på riktigt! Hur kan jag någonsin göra det? Hur tar man steget? Steget att befria sig från allt och alla! Usch, detta låter som något självmordssnack! Men det är det inte! Jag vill bara veta...bara få ur mig allt! Bara skriva... Jag vill leva mitt eget liv. Få hjälp av familjen och vännerna. Jag vill skaffa mig allt som jag redan inte har! Kanske borde jag bara lugna ner mig. Ta ett djupt andetag och tänka själv. Det går inte! Jag har försökt och jag vet inte vad. Jag är en person ena sekunden och i nästa kan jag vara någon helt annan!! Hur ska jag själv veta vad jag vill och tycker? Jag är fan fortfarande ett barn. Visst ett stort barn… helvete jag fyller snart 17 år men ser kanske ut som 15… Det känns inte bättre i alla fall. Jag har snart gjort av med ett år på gymnasiet, till vilken nytta? Jag är inte bäst i klassen, jag är heller inte sämst. Jag är ingen. Bara en av miljontals som går på jordens yta. Jorden som snart ska gå under. Ingenting blir som man vill. Jag vill ändra på så mycket. Min högsta dröm, för jag har en jävligt stor sådan, är att bli en berömd skådespelerska! Kan ni tänka er? Berömd, jag? Jag som inte ens vågar stå och prata inför klassen. Jag som inte ens vågar prata helt öppet med kompisars kompisar. Antagligen är den största anledningen till att jag vill bli skådespelerska att jag kan vara någon annan. Slippa vara tråkig, vanlig och i största grad… mig själv. Vad är det som är speciellt med just mig? Nu låter det som jag beklagar mig o vill ha massa snack om hur speciell jag är…det är fel! För speciell är jag inte. Speciell för mina föräldrar, självklart! Speciell för andra i släkten, det kan jag tåla. Men för en vanlig människa som man möter på stan till exempel. Då är jag inte speciell. Då är jag bara någon som går förbi. Vore man något extra så kanske den mötande personen kollar en extra gång, och säkert kan jag vara det för någon. Men det är inte här. Inte här där jag bor. Jag vill komma härifrån, jag passar inte in här. Jag vill fly, fly härifrån! Jag vill så mycket! Tjäna mina egna pengar, gå ur skolan med högsta betyg i alla ämnen. Men så kommer det aldrig bli. Jag är en tjej med så mycket åsikter att det är sjukt!!! Jag rider och älskar det! Jag vill kunna fika dyrt. Jag vill kunna dricka kaffe och gilla det. Jag vill på sätt och vis kunna leva som i en film eller bok. Låta livet vara enkelt liksom. Jag tycker ”emo” och ”estet” folk är coola (helvete så töntig jag låter). Jag skulle vilja ha en homosexuell kille som bästa kompis (jag vet många som håller med mig). Jag skulle vilja vara betydelsefull för en kille som tycker jag är mest betydelsefulla i hela världen. Jag skulle vilja förändra världen! (Okej, nu tog jag i) Nä, nu lägger jag ner. Jag struntar i allt. Dags att ligga lågt. Dags att försvinna. Dags att börja bli den jag alltid velat vara. Hur nu det ska gå till… Tiden går. Långsamt.

Annons

The photo has no tags

Anonymous Wed 19 Mar 2008 19:38

jättefin bild =)

Bettty Wed 19 Mar 2008 19:39

Tack gumman =)

2 comments on this photo

November 2009