grå vardag.

allting känns bara förvirrande. alla tankar gör mig så himla trött. less helt enkelt.

irriterad blir jag också. över att jag aldrig kan känna mig normal. eller nej, förresten, Bianca, det är säkert en av många bortförklaringar du bara hittar på-.-''

det känns som om jag är hundratusenmiljoner år ifrån alla andra. ja, tillochmed från min egna gud som jag tror på. jag känner mig så avlägsen. på nå sätt.

men samtidigt vill jag bara...stöta bort. vinna lite tid åt mig själv. känner att jag måste, på något sätt, granska mig själv. se vem jag är. det tror jag att jag aldrig gjort. men iof har jag väl aldrig fått tillfälle fört'.

en sån lättnad jag känner ändå, blandad med förvirring, rädsla, och en desperat känsla jag inte riktigt kan sätta fingret på men, ja...jag antar att alla känner så här nån gång.

livet e bra underligt. ena sekunden sprudlar glädjen över att det finns ngn sorts ormfarm i bjuråker, o att man ke ska dit, PLUS att man nyss laddat hem den efterlängtade filmen Tummelisa,

ena sekunden är allt bara skit och man känner sig bara för hopplös och så fruktansvärt liten.

som om man krympt.

i regnet.

(alltså, när man har stått för länge i regnet och såsmåningom krympt.)

Håkan Hellström – Shelley

jag vet inte jag. de är säkert jag som bara intte är klok utan en stor idiot till knäppgök, eller så är det bara livets gång.

det får jag väl se, såsmåningom.

men nu ska jag ta och återse en gammal goding. Älskade, men fruktade, Tummelisa!<3

och det ska jag göra helt själv. <--- PUNKT.

*host*

kramar, iaf.

MOTHER RETARD.<3