May
Wednesday 10 August 2011 photo 7/35
|
Min fru-Sara
-Lyssna på den här, ni måste ju värma upp innan Winnerbäck kommer! Säger Tom och sätter på en låt som verkar ganska bra.
-Den var ganska nice faktiskt! Säger Jakke, Davve instämmer och jag Mm:ar. Grabbarna kollar lite konstigt på mig..
-Ehm…Vilken tid på lördag? Frågar Davve.
-Ehm…6 här kanske? Säger Tom.
-Kan vi inte gå ut och ta några öl på fredag? Frågar jag.
-EHm.. Jaa, såklart! Säger Jakke, och dom andra nickar instämmande.. Vi sitter och snackar ett tag och tar några cigg och går sen hem igen. Mamma sitter med mormor vid köksbordet med Lars och Emanuel och en sjuksköterska.
-Tjena, det här är Annelie, du kanske har träffat henne, hon ska ta hand om mamma litegranna hemma.. säger Lars. Och sen är ju Emanuel här också..
-Kom och sätt dig, Lol! Säger Emanuel och jag går sakta och osäkert fram till en stol bredvid Emanuel som sitter nästan längst bort mittemot Lars, och jag får olyckligt nog sitta mittemot mormor..
-Kommer du ihåg Lovelia,LiseLotte? Frågar Emanuel lugnt och sansat. Jag kollar ut igenom fönstret för att gömma mina söndergråtna ögon.
-LOVELIA, KOLLA PÅ DIN MOR!! Väser mormor.HON BEHÖVER OSS NU!! Det svartnar inom mig, men jag gör för all del som hon säger och kollar in i mammas blåa ögon..Hon kollar in i mina och verkar väldigt förvånad och nästan skärrad.Hon greppar tag i Annelie som vänder sig snabbt mot henne.
-Hon..jag känner inte hon, ta henne härifrån! Jag vill inte se henne! Hon kan vara farlig!!Utbrister mamma och tar ett hårdare tag om Annelie.
-Nej,LiseLotte.. Hon är inte alls farlig, hon är jättesnäll! Säger Annelie och jag gör ett försök till ett leende. Mamma ser konstigt på mig och mormor sparkar till mitt ben under bordet.
-LOVELIA, SLUTA VA SÅ OHÖVLIG, JAG SÅG NOG ATT DU GJORDE NÅGOT!! SLUTA VAR SÅN! DU SKA VARA SNÄLL NÄR MAMMA ÄR SÅ HÄR DÅLIG! FY SKÄMS PÅ DIG,UNGE! KAN DU INTE ENS VARA SNÄLL MOT DIN MOR?! Väser hon. Mina andetag blir tungare och tungare och till slut reser jag mig hastigt från stolen och kollar in i hennes blåa ögon, som ser likadana ut som mammas.
-That´s it! Jag pallar inte längre! Vill ni mig något så våga inte ens gå nära min dörr! Våga inte ens knacka! För jag pallar inte längre, så bli INTE förvånade om ni ser mig ligga på gatan imorgon, eller på badrumsgolvet DÖD!!! Utbrister jag nog högt så att fåglarna som sitter ganska nära fönstret flyger sin kos, som också jag gör. In på mitt rum. Jag låser dörren och utanför så hör jag hur alla försöker lugna ner mamma och "göra allting bra". Dom fattar inte. Dom fattar inte ett skit. Och det kommer dom aldrig att göra heller. Jag tar fram kniven, och så skär det till…
"Om du dör,dör också jag". Det var vårat motto. Mitt och Saras motto som alltid skulle hållas. Jag hade inte hållit det. På något sätt var det skönt att stanna där, i det stora svarta hålet. Men snart. Snart så måste mottot en gång för alla hålla. Jag hade bestämt mig. Sara var död, mamma kom inte ihåg mig längre. Min pappa visste jag inte ett skit om, och det är såklart att man måste ha en pappa som en förebild i en familj, i en lycklig familj alltså. Men det här var ingen lycklig familj. Det hade det aldrig varit heller, så därför var det lika bra att lämna allt. Det sticker till igen. Min arm har längre inte någon plats för några mer skärsår.Några har börjat läka, men det kommer dom inte längre göra. Ingenting i mig läker, så varför ska såren läka då? Tänker jag och skär igen. Och igen. Och igen.Och igen.. I mitt golv har jag en lucka, en sån dära lönnlucka, eller vad man kallar det. Där har jag alla minnen. Allt som har med Sara och allt annat att göra. Foton,låstasblommorna, ringen jag gav henne vid "altaret". Min har jag också där. Jag tar fram dikten jag skrivit direkt efter hon dött, som egentligen skulle läsas upp på begravningen, men mormor tyckte att det vore egoistiskt att just JAG skulle läsa upp en EGEN dikt…
"Om du dör, dör också jag. Det var vårt motto, som jag ska hålla än idag. Hoppar du hoppar jag, det heter så inte sant? Varje ord är sant.Dör Du Dör Jag. Vi ses där nere i det lilla underbara svarta.."
-"Det lilla underbara svarta". Det var våran sagovärld. Det var där vi skulle leva tillsammans,för evigt..Jag tar upp ringen som har lite blod på sig,efter olyckan..Jag andas häftigare och häftigare och till slut känner jag hur en liten blodpöl breder ut sig på min säng. Jag känner hur en tår slipprar ner för min kind medans jag skär mig en gång till, den här gången det hårdaste jag gjort,nånsin. Jag tar blodet och dom båda ringarna och tar blodet som slipprat ner för min arm på dom och sätter som sen ner i den blodiga burken igen och stänger till slut locket på luckan som är nästan under min säng. Jag hör hur Avril Lavigne sjunger "The Day, you slipped Away, was the day i found it wont be the same…" innan allt blir svart.
Jag vaknar med ett ryck när mobilen börjar spela Famous Last Words och när jag upptäcker att det är torsdag. Jag tar med mig rena kläder och tar en dusch och sminkar mig innan jag går till hallen.
-Ska du inte ha nån frukost? Hör jag Annelie säga bakom mig.
-Nej,tack. Jag är inte hungrig, och dessutom så måste jag rusa till skolan. Säger jag och tar på mig skorna.
-Hur mycket väger du?frågar hon igen.
-Inte vet jag, mycket antar jag! Säger jag och öppnar dörren och smäller igen den bakom mig och möter Julle utanför. Hon kollar konstigt på mig.
-Morsan eller? Frågar hon.
-Käften, varför skulle du bry dig? Väser jag och går ner för trappan,istället för hissen och springer ner. Davve står och väntar på mig med Jakke och Tom.Jag suckar tungt men ljudlöst och går med dom till skolan.
-Nurå, nu ska vi göra en dikt allihopa!!! LYSSNA DÅ!!! HALLÅ!?!!?! Skriker Karin och delar ut papper till alla. Den ska handla om….kärlek och död…! Eller något i den stilen.. Bara ni skriver om något av dom! Säger hon glatt. Sen ska dom som vill få läsa upp dom! Alla killar, utom dom "udda" skriver såklart om kärlek, dvs sex. Och ALLA ska såklart läsa upp dom. Och till och med Anna har försökt att göra en dikt!Jag själv skriver en ganska lång, om allt och inget. Ingen av oss läser upp den, och Karin tycker det är "så tråkigt" och så avslutas lektionen..
Ingen snackar om dikterna, eller ja.. inte vi i alla fall..VI säger inte ett ord till varandra den dagen. Varför, har jag inte den blekaste aning om…
Jag hänger inte med grabbarna den kvällen, dels för att jag har läxor och för att jag inte orkar.. När jag kommer hem sitter alla vid tv:n, och mamma ser förtjust på Grannfejden, som hon och jag alltid brukade se på, och skratta till för att grannarna var så töntiga.. Lars hejjar lite tyst och ger mig tecken att komma in.. Jag sätter mig vid tv:n och börjar genast skratta i kör med mamma. Men plötsligt tystnar skrattet. Mamma kollar sådär konstigt på mig. Hon skakar nekande på huvudet. Jag kollar ner i marken och suckar djupt.
-Måste du ALLTID göra så här mot din mamma?! Ser du inte att hon lider tillräckligt?! Jag fattar inte ens varför du kom innanför dörren… väser mormor åt mig.
-Näe, inte jag heller.. säger jag och går ut till hallen igen. Lars kommer efter mig.
-Lol, vart ska du? Ser du inte att hon mår bättre av att titta på tv med dig igen? Säger han.
-Såg du inte hur hon glodde på mig? Hon hatar mig,Lars, det kan ingen göra något åt. Säger jag nerifrån mina sneakers som jag håller på att knyta.
-Lyssna inte på mormor…börjar han. Jag möter hastigt hans blick.
-Jo, hon har rätt. Jag borde inte kommit. Jag vet att hon har det tufft nu. Försök inte att ringa mig, jag är ute med dom andra.. säger jag och går ut igenom dörren. I parken möter jag Tom som står och sparkar på en sten vid en lyktstolpe.
-Tjena, var det inte du som inte skulle komma ut?.... frågar han med ett flin.
-Jag antar att jag ångrade mig… Har du cigg? Mina har tagit slut.. säger jag.
-Redan? Hur många tar du per dag igentligen? Säger han ironiskt och tar fram paketet.
-Ja vet inte… 5,6 kanske.. 7,8 om jag är på riktigt dåligt humör…säger jag och drar ett djupt bloss. Har du flyttat in i lägenheten än då? Frågar jag efter ett tag.
-Jarå, det gjorde jag förra veckan! Jag kanske glömde att säga det..
-Trivs du?
-Jarå, det är ganska nice! Säger han och ler charmigt. Just då kommer jag på att vi står så pass så att morsan och dom andra kan se oss, och jag drar mig med Tom som fundersamt följer med..
-Vad var det där bra för? Frågar han med ett brett leende när vi står långt bort bakom ett träd.
-Morsan kunde ju se oss från köksfönstret… säger jag och suckar..
-Okeej…. Vet hon inte om det eller?
-Vad tror du? Att jag skulle sagt när jag var typ 12 år att jag rökte och att jag behövde pengar till cigg?! Säger jag.
-Så hon har inte märkt något sen du var 12? I 4 år alltså..
-Nepp… Din morsa då?
-Hon märkte det direkt och försökte få mig att sluta, men har man väl börjat kan man inte sluta, så brukar ju dom flesta säga, inte sant? Säger han och ler. Hans leende värmer upp hela mig, och får mig för en gångs skull att glömma allt… Vi snackar ett bra tag innan vi båda drar oss tillbaka hem. Den här gången sitter alla vid köksbordet.Ingen ser att jag kommer. Bara mamma undrar vem som kommer.Och då svarar mormor bara "Ingen,hjärtat..". Och visst hade hon rätt. Ingen kom, och Ingen gick…
Jao...lite tråkig del kanske.. men de kmr väl lite "roligare" delar snart^^
Men Kommentera för Mera Sötisar! :D<33
Comment the photo
och ja.. jag märkte det när jag skrev den, detta är nog en av de "personligaste" (inte direkt men ändå^^) och hemskaste jag skrivit, men de andra 2 jag skrivit är ioförsig också väldigt hemska...men aja...
tack iaf!:D:D:D<3
tack så sjukt, men gråt inte snälla;___;<3
mer kmr, elr tror att de tillåmefinns...
asså älskar den verkligen^^
Lol påminner lite om mig när jag mår dåligt^^
<333
tihi, håller med dig^^ (finns om du vill snacka..<3)
<3333
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/441995472/
Visa toppen
Show footer