May
Saturday 13 August 2011 photo 34/134
|
Ja, ni som läst mina tidigare ficar o berättelser vet säkert att jag är en mästare (eller iallafall har en vana för) på att skriva om tragiska saker (hjälp, jag känner mig såå brutalt tragisk just nu^^) Men ni som inte läst/hört om det, får en försmak av hur tex mina böcker kan se ut, för det mesta (skärskilt den jag lagt ut, "Dör Du Dör Jag"....
34
EMMA
Vi hade alltså rymt, rymt bort från de hemska djävulska människorna, som inte kunde förstå en enkel sak – att vi älskade Bill och Tom. Vi hade fått bo hos Karin, Dressings mamma, som bodde i en fyra med en 10-åring och Dressing då. Deras storebror Björn hade för längesen flyttat ut, och hade fått jobb i Norge, och som ni kanske listat ut var Karin också skild. Det verkade som om nästan alla runtomkring mig var antingen skilda eller var mitt i en…Osts föräldrar var tillsammans i alla fall, men de bråkade väldigt mycket, och det var mycket på grund utav alkoholen… Ost påstod att han inte brydde sig, men det gjorde han. Och det var mycket.
Efter att vi kommit dit var jag bara tvungen att ringa Tom, så Deborah lämnade mig i sitt rum, där vi skulle sova i 4 månader framöver. Jag slog sakta hans telefonnummer, och tog mod till mig och satte mobilen vid örat. Han stängde genast av, det märkte jag, men det var ju inte så konstigt, klockan var närmare 3 och han låg säkert och sov. Jag skulle precis resa mig upp för att gå ut till köket, då mobilen ringde igen, och den här gången var den Han som ringde upp.
FÖRLÅT FÖR ATT JAG VÄCKTE DEJ…Ursäktar jag mig bara.
ÄH, DET GÖR INGET…DU HADE NÅGONTING PÅ HJÄRTAT, ELLERHUR? Säger han bara och hör hur han ler. Han kände mig så väl, även om vi inte visste någonting om varandra…
*SUCK* VI HAR RYMT, ELLER RÄTTARE SAGT FLYTTAT, TILL DRESSINGS HEM….VI FLYTTAR NER TILL ER I JUL, OM DET GÅR BRA? Säger jag. Det blir tyst i luren. Han kanske tyckte att det var en dum idé?....
ASSÅ, DET VAR BARA EN IDÉ, NI KANSKE INTE VILL ELLER…börjar jag sen.
MEN NEJ! DET VAR BARA….JAG…HAR DET HÄNT NÅGOT? ÄR DET ERA FÖRÄLDRAR? Frågar han kärleksfullt.
MM…JAG PALLAR DOM INTE, OCH DOM PALLAR INTE OSS, ELLER IALLAFALL MIG….suckar jag.
OKEJ….MEN….DU…OM NIN VILL KAN NI KANSKE KOMMA NER I OKTOBER? FÖR JAG ANTAR ATT NI INTE VILL…LIKSOM VARA DÄR ALLS?
NEJ…INTE JAG I ALLA FALL… FAST JAG MÅSTE I ALLA FALL SMYGA IN DIT NÅGON DAG OCH HÄMTA ALLA GREJER, JAG HAR JU FORTFARANDE MINA SAKER DÄR OCH SÅ…MEN DET BLIR VÄLL TYP IMORGON ELLER SÅ….
OKAY…DIN MOPPE STÅR FORTFARANDE HÄR I TYSKLAND, ELLER?
AA, HOS ALEX MORMOR OCH MORFAR…
OKAY…DÅ SER VI TILL ATT DEN BLIR HÄMTAD, SÅ ÄR NÄSTAN ALLT KLAPPAT OCH KLART I ALLA FALL!
MEN DET BEHÖVER NI INTE GÖRA….! VI KAN HÄMTA DEN SJÄLVA….
NEJDÅ…
*SUCK* OKEJ…HUR ÄR DET MED MIN LILLA PRINS DÅ?
JORÅ, DET ÄR BRA…SÅ…SKA NI ALLTSÅ FLYTTA IN TILL JUL?...
MM…DET MÅSTE BLI DET, ELLER ATT VI BOR KVAR HÄR, ELLER ATT VI SKAFFAR EGET, VILKET VI KNAPPAST HAR RÅD MED EFTERSOM VI VARKEN HAR JOBB, OCH MÅSTE KÖPA KLÄDER OCH SÅNT SJÄLV…HURSÅ? ÄR NI INTE REDO? FÖR VI KAN VÄNTA…
NEJDÅ…DET GÅR BRA…AJA *GÄSP* JAG MÅSTE SOVA NU, SWEETIE, SOV GOTT, ÄLSKAR DIG!!
OKEJ, SOV GOTT DU MED, ÄLSKAR DIG! Säger jag innan jag avslutar samtalet och går ut till köket där Alex sitter och äter nybakta bullar med Emma och Karin.
-Så…varför exakt rymde ni?...frågar Karin försiktigt..
- De sade någonting om att de bara playade oss, vilket de har sagt ett antal gånger tidigare, och vilket de själva har förnekat tusentals gånger…Och sen att man inte kunde lita på dem, för de var rockstjärnor osv….Men de har inte ens träffat dom! Bara sett dom på en bild eller typ kollat upp dem på wikipedia! Jag blir så fruktansvärt irriterad….muttrar Alex. Karin kollar lite oroligt på mig. Jag brusar sällan upp så mycket som jag gjorde då, men när jag gör det, så håller det i sig väldigt länge…Jag kan tex ligga och gnissla tänder i flera nätter efteråt någonting sånt här hänt…
- Jag hatar Anita, hon ska alltid lägga sig i….jag menar, hon är inte ens schysst! Det är Hon som bryter ner pappa, Hon som gör så att han blir alkolist och snart tar livet av sig som mamma! Ryter jag och skrämmer Karin en aning…Jag hade aldrig brusat upp så när hon varit med….Dressing lägger en lugnande hand på min axel och ger mig en menande blick….Inte förrän då börjar orden jag just sa uppenbaras för mig… "Ta livet av sig, precis som mamma"…Minnen flyger omkring i min hjärna, minnen som jag trott var glömda, jag känner mig yr och illamående. Jag ville inte tro det jag nyss sagt. Hon fick inte vara borta. Hon kunde inte vara död….
Den lilla flickan satt där så lugnt och kollade på när hennes mamma flätade flätor i hennes mörka hår. Flickan bar svarta kläder, hennes mor också, ja alla hade svarta kläder och svart smink på sig. Modern hade gråtit ögonen ur sig, och hade därför inget smink kvar i sitt vackra ansikte, som flickan tyckte såg vackrare ut utan smink. Idag skulle flickan och hennes familj på begravning. Det var en tillställning då man begravde en död, det hade hennes mamma sagt, hennes mamma som hade lärt henne allt mellan himmel och jord.
-Mamma…hur dog Bettan? Frågar flickan och ser på modern som täckt för sitt ansikte med ett svart nät. Modern rycker till. Flickan var bara runt 10, 12 år. Hon ser in i hennes gröna ögon.
- Hon tog sitt liv för att hon inte visste bättre, och för att hon inte ville leva längre. Säger modern rakt av och låter ostadig på rösten. Hon snyftar till.
- Gråter du mamma? Frågar flickan försiktigt. Modern hatade lögnare, så hon beslutade sig för att inte ljuga.
- Ja, älskling. Mamma gråter. Säger hon uppriktigt, med samma ostadiga röst. Då går flickan fram till modern och ger henne en försiktig kram.
- Gråt inte mamma, det blir bättre snart ska du se…säger flickan försiktigt. Modern kollar då upp på henne och ser henne djupt in i hennes gröna stora ögon. Djupare har ingen sett in i flickans ögon.
- Tack gumman…Lova mig en sak…börjar modern.
- Ja mamma…
- Lova mig att våga vara den du är, att stå upp för vad du tror på, att hålla fast vid den du älskar, att leva sekunden som om den vore den sista, trots att du känner dig nere, och att aldrig låta någon trampa på dig. Säger hon med lugn röst.
- ja mamma det ska jag. Fast vet du, jag tror det var mer än en sak..fnissar flickan. Hennes mamma fnissar till hon också…
- Jadu, det var det…Men kom nu, pappa väntar…säger modern till slut och går ner hand i hand med henne.
Flickan visste inte vad de löftena betydde. Men sen, när hon fick se sin mor gråta så mycket den dagen, insåg hon vad riktig olycka var….
Det var inte meningen att hon skulle komma ihåg det minnet. Jag trodde det var glömt. Förträngt. Det var inte meningen att hon skulle säga de där orden. Jag sitter tyst resten av fikat och när vi ska sova kan jag bara inte somna…
Kvart i 6 kliver jag därför upp, går till kyrkogården och letar mig fram till gravarna…
Som sagt, nu har ni träffat en tragisk människa^^ Haha, nejdå...Har ju som sagt för vana att smyga in hemskheter iblann...
En ny del kommer Kanske imorgon kväll om ni läser o kommenerar flitigt;D
Efter att vi kommit dit var jag bara tvungen att ringa Tom, så Deborah lämnade mig i sitt rum, där vi skulle sova i 4 månader framöver. Jag slog sakta hans telefonnummer, och tog mod till mig och satte mobilen vid örat. Han stängde genast av, det märkte jag, men det var ju inte så konstigt, klockan var närmare 3 och han låg säkert och sov. Jag skulle precis resa mig upp för att gå ut till köket, då mobilen ringde igen, och den här gången var den Han som ringde upp.
En ny del kommer Kanske imorgon kväll om ni läser o kommenerar flitigt;D
Comment the photo
så jag har massor att ta igen! :D
26 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/462171819/
Visa toppen
Show footer