May
Saturday 13 August 2011 photo 48/134
|
Det var visst några som läste satt här kommer en till...
MEN. jag kommer INTE kunna ladda upp några fler delar tills KANSKE på fre kv. Men det är bara ett KANSKE. Ni ke får ett extra ngn gång senare ikv också, för att jag åker bort:)<3
47
EMMA
Jag hade hämtat mina saker och var precis på väg ut då killarna kom hem. Jag sprang ut och viftade ganska snabbt till mig en taxi, och slängde in väskorna innan jag hörde en välkänd röst…
-Emma, snälla…kan vi inte fixa det här? Snälla, jag behöver dig, och du mig…kan vi inte bara snacka här och nu….börjar han. Jag vänder mig sakta om. Han hade kysst mig innan jag ännu en gång sprungit iväg. Det gjorde mig ännu mer förvirrad. Vad ville han egentligen?! Ville han egentligen ha ett förhållande? Eller ville han inte det? Ville han älska mig, men fortfarande knulla runt med vilka som helst?...Jag började undra ja…Bill och Tom hade fyllt 19, och snart skulle de bli 20. Unga män alltså. Det jobbade redan hårt på deras kommande album, som inte skulle komma ut förrän om minst ett år. Vad höll han egentligen på med?! Först säger han att han älskar mig, och vill ha mig i sitt liv, vara tillsammans med mig, och sen att han inte vill ha ett förhållande, men att han fortfarande älskar mig? Jag kanske var trögfattad, men just nu hade jag aldrig varit mer förvirrad. Inte ens på matten.
- Emma?...börjar han sen igen när han märker att jag inte svarar.
- Ey! Ska du med eller?! Jag kan inte vänta här hur länge som helst!! Ryter taxichauffören.
- Förlåt, Tom…men jag måste få tid att tänka, och snälla….gör det inte mer komplicerat än det är…jag är nog förvirrad….Låt mig bara vara själv ett tag, ok?....Jag måste åka…mitt flyg går snart…säger jag ganska kallt och hoppar in i taxin och stänger dörren. Utanför följer Tom efter innan taxin börjar rulla.
- Ska du till flygplatsen? Frågar taxichauffören.
- Ja…svarar jag tyst och kollar ut igenom fönstret.
- Är du säker på att pojken din inte ska med? Frågar han då.
- Han är inte pojken min längre…och nej…han ska inte med…mumlar jag och får syn på parken vi alltid promenerat i när vi var här, för bara några månader sen…jag saknade verkligen den tiden…önskade verkligen att den tiden kunde komma här och nu, men jag visste såklart att jag måste vara försiktigt med det jag och Tom hade tillsammans, och därför rensa mina tankar och få tänka lite. Jag visste att jag behövde det. Jag visste att jag behövde få komma bort från allt det där ett tag…I alla fall tills jag kände mig mogen nog att börja rensa mina tankar…
- The flight from Hamburg to Stockholm Arlanda is a few minutes to go, please go to the gate number 7th. Hörs det I högtalarna på flygplatsen och jag skyndar mig i mina ganska högklackiga skor till gate nummer 7 där jag fort tar mig ombord på planet.
Väl inne i planet ser jag två nästan identiska tjejer med Tokio Hotel tröjor på sig. Jag tvingar bort gråten i halsen och sätter mig snällt på min plats; mittemot dem. Jag hör de fnissa på svenska lite nervöst innan de frågar den "spännande" frågan…
- Ehm…ursäkta…men visst är du Tom Kaulitz flickvän?...frågar den ena lite nervöst på engelska.
- Ehm…Ja…ja det är jag…svarar jag på svenska och skrattar åt deras förbluffade miner när de får reda på att jag är svensk…
- Ehm…kan du kanske hälsa honom att jag älskar honom?....och att Johanna här älskar Bill?....fnissar hon. Jag ler varmt mot dem.
- Ja, det ska jag göra…lovar jag när flygvärdinnan plötsligt beordrar oss att spänna fast oss.
Flygresan var tyst och väldigt ensam. Det var inte så många på flyget…Dressing visste inte om att jag skulle komma ännu. Inget visste om något, men det var dels för att vi inte hunnit och orkat berättat mitt uppe i allt. Men jag tror nog Alex berättade för henne på msn…För hon visste ju säkert att jag inte direkt skulle våga säga det själv, feg som jag var…
Väl hemma hos Dressing fick jag ändå berätta allt, och nu för alla killar…Men de var förvånansvärt bra på att lyssna, speciellt Felix…
-Usch, jag kom ihåg när en kille gjorde ungefär så mot mig också….Jag kunde inte sova på flera dagar, usch…jag lider verkligen med dig, gumman!...säger han och lägger en hand på min.
- Så…vart är Alexander och Ost? Frågar jag för att byta samtalsämne.
- Alex är väll hos någon kompis, och Ost tror jag fick utegångsförbud för festen han hade för några kvällar sen, som för övrigt SÖG. Säger Johan och jag kan inte låta bli att dra på mungipan….
- Ja…*suck* Vad ska det bli med de små pojkarna??...suckar Karin när hon samtidigt tar fram fler bullar…Ibland kändes det nästan som om man blev i tvingad nybakta bullar, eller att det verkligen var Allt hon åt. (trots att det inte var det, det fanns ju köttbullar och pannkakor också!...)
- De är inte små längre, mamma. Och de har definitivt inget vett…Men josatt…det kan man ju undra..suckar Dressing och ser förvånansvärt lik ut sin mamma. Det får min att skratta, fråga mig inte varför, för jag har världens sämsta humorxD.
- Näe, men nu går vi och tittar på tv, och lägger oss så får vi lite sömn i alla fall!! Säger Karin sen och så går vi som sagt och tittar på På spåret innan vi lägger oss.
- Dressing…börjar jag när vi ska sova. Jag hade klätt av mig alla kläder och tagit på mig mitt nattlinne, och hade bara halsbandet jag burit sen vi kom till Tyskland i går.
- Mm…mumlar hon från en bok hon ivrigt läste.
- Tycker du jag ska radera Toms nummer? Frågar jag rakt av. Jag hade funderat på det, jag ville verkligen börja om på nytt, men visste inte om jag vågade…Vi hade för mycket minnen…hela min inkorg var nästan bara från honom, och nästan bara kärleks och saknads förklaringar…
- Va säger du!? Dressing hade slutat upp med att läsa och såg nu förskräckt på mig som stod vid hennes spegel vid henens sminkbord, vågade inte röra smycket, men ville fortfarande ta av mig det. Slita av mig det. Som om det brände på min hud. Brände sönder min hud för varje minut som gick…
- *suck* Ja…men jag menar…jag vill börja om på nytt, fast kanske deppa ihjäl mig riktigt och avlägsna mig från den yttre sociala världen innan jag börjar fundera på att ta itu med mitt problem…Men samtidigt vill jag inte radera honom från mitt liv. Jag menar…jag älskar ju honom fortfarande….säger jag lite tyst.
- Men gör det inte då! Och vet du vad?? Man ska Aldrig avlägsna sig från den sociala världen om inte man är beroende av den! Och det är inte du! Du vill bara deppa sönder och sen aldrig ta itu med problemet, vilket är det sista man ska göra! Ryck upp dig, se dig själv i spegel och säg, JAG SKA TA ITU MED PROBLEMET! Säger hon och låter Exakt, precis på pricken som Karin…
- Jaja, skippa psykosnacket! Jag fattar! Men jag kan inte förlåta honom bara sådär, och det vet du! Och jag Har faktiskt svårt att smälta olika saker, och jag vill faktiskt behålla och vara försiktig med det jag har med Tom just nu, och inte göra några fler misstag, och därför måste jag få tänka igenom det. Lösa problemet! Men hur, är My Bisness! Säger jag bara. Hon suckar tungt.
- Jaja, ok! Men….*suck* äh…jag säger bara såhär; spara hans nummer, gör inget dumt, stäng inte ute dig för hela världen, för det är inte bra, ok?...säger hon och lägger en hand på min rygg.
- Okej…tack, Debb…säger jag och ler tacksamt.
- Ingen orsak…ni vet ju att jag finns här för er båda vid alla tillfällen som kommer upp i era liv…! Säger hon och ler stort och vackert. Hur kunde man Inte älska Dressing, det kunde jag bara inte fatta. Hon som var en sådan underbar person, med en sådan vacker utstrålning, vacker, trevlig och helt underbar personlighet och var, en helt allmänt cool tjej.
Hon var som systern jag aldrig fick.
Kommentar?...<3
Väl inne i planet ser jag två nästan identiska tjejer med Tokio Hotel tröjor på sig. Jag tvingar bort gråten i halsen och sätter mig snällt på min plats; mittemot dem. Jag hör de fnissa på svenska lite nervöst innan de frågar den "spännande" frågan…
Väl hemma hos Dressing fick jag ändå berätta allt, och nu för alla killar…Men de var förvånansvärt bra på att lyssna, speciellt Felix…
Comment the photo
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/463598386/
Visa toppen
Show footer