May
Saturday 13 August 2011 photo 49/134
|
Slänger in en liten del innan ja sticker till s-vall o sen vidare mot husum (övik:P)
48
BILL
Den vita taxin rullar iväg och snart kommer min älskade bror in igen. Kallt och tyst går han upp, och smäller igen dörren.
-Älskling, jag…börjar jag.
- Lugn älskling, du vet väll att jag gjort samma om det vore så för Emma?...säger hon och ler varmt mot mig innan jag rusar upp till rummet. Dörren var säkerligen låst, om jag kände honom rätt. Så jag knackade utan tvekan på.
-Det är Bill, komigen Tom, öppna…ber jag efter ett par knackningar och flyger dörren upp.
- Hur kunde jag?! Nu kommer jag aldrig få tillbaka henne!!! Utbrister han bara och sätter sig fördärvat i sängen.
- Tom…du tar allting för givet…Hon behöver bara tid att tänka….Hon har ju redan haft andra dåligare förhållanden innan det här…Det vet du ju….Hon är bara förvirrad….tröstar jag och kramar lite lätt om honom.
- Mm….tack lillebror…mumlar han och kramar om mig ännu lite hårdare. Tack för att du finns….
- Desamma storebror….mumlar jag tillbaka. Uttrycken "storebror" och "lillebror" använde vi alltid för att antingen reta varandra (eller rättare sagt Tom reta Mig.)eller för att lite barnsligt trösta varandra. Det lät ganska barnsligt, ja. Men det var ett speciellt sätt på att trösta. Man blev trygg. Tom mumlar något i stil med att han ska lägga sig och sova lite och jag går sakta ut ur rummet när han lagt sig tillrätta med kläderna på.
- Hur var det med honom? Undrar Alex som står i köket när jag kommer ner.
- Jorå…han skyllde allting på honom osv, ja du vet…Men jag förklarade det….suckar jag och kramar om henne där hon står, bakåtlutad mot diskhon.
- Aw, vad snäll lillebror Tom måste ha…säger hon och kysser mig lite lätt på näsan.
- Ja, och jag världens snällaste storebror, och världens snyggaste flickvän…!säger jag och kysser henne långsamt och passionerat. Hon fnissar till då jag plötsligt kommer på en sak.
- När fyller du år? Frågar jag plötsligt.
- 13 november…hurså? Frågar hon.
- Okej…så det är ett tag tills ni blir stora flickor? Frågar jag och räcker ut tungan åt henne.
- Höh! Säg inte det! Emma har reda, för längesen fyllt 17!! Säger hon och skrattar.
- Jaså? När fyller hon då? Frågar jag sen.
- 7september! Säger hon utan att tveka.
- Jaså? Samma månad som NITTONÅRINGARNA. Skrattar jag och kittlar henne litet. Hon piper till och skrattar lite innan hon ger mig en snabb puss på kinden.
- Mäh?! Ingen på munnen?? Frågar jag och spelar bestört.
- Haha…näe, bara på kinden….! Säger hon och ska precis till att kyssa mig igen på kinden när jag vänder bort kinden så kyssen hamnar på munnen.
- Söt du är…fnissar hon och fortsätter med kyssen som blir mer och mer intensivare för varje sekund…
TOM
Jag var fortfarande i någon slags chock, om man nu kan kalla det så. Jag kunde inte fatta att jag nyss släppt taget om kvinnan jag älskade mest. Men jag tänkte ta det som en man, som mamma skulle sagt. Hon skulle få tänka. Men jag ville fortfarande visa henne hur mycket jag älskade henne. På vilket sätt kunde man möjligtvis visa det för en tjej? De älskade ju när man visade charm, det visste jag. Men, när man inte kunde se dem i ögonen??...Jag hör lite skratt nere från köket och antar att det är från kärleksparet. Missförstå mig nu inte, jag var glad för Bills skull. Jag var faktiskt väldigt glad att han hade någon. Killar som han förtjänade verkligen en sån tjej som Alexandra. Men å andra sidan var jag ju kanske en aning svartsjuk, eller kanske avundsjuk. Jag kunde lätt bli båda…Det var En av mina Många svaga sidor…
Jag suckar tungt och kollar på klockan. Den var bara halv 7. Jag hade legat uppe på rummet sen hon åkte. Alltså i ca 5 timmar. Jag suckar ännu en gång och tänker. Jag kunde inte gå ner och kolla på tv, ville inte förstöra deras trevliga stund (de hade ju faktiskt skurit ner på de tillfällena då jag och Emma bråkat…) och jag kunde då inte heller gå ner i våran studio…Jag tar lite rastlöst ner min svartvita Gibson som jag brukar spela med på konserter och börjar automatiskt spela på "In Die Nacht", men när jag kommer till refrängen, hör jag Bills hesa, men så perfekta röst i huvudet, och kan inte fortsätta utan börjar på "Reden", men kan inte heller fortsätta när jag för femtielfte gången brister ut i gråt….
Men den här gången kommer det inga tårar. Kanske en, men den räknas inte som en riktig tår. Istället börjar jag på "Break Away", en utav mina favoriter, just för den rockiga och lite tuffa rytmen. När jag spelat igenom den någon gång blickar jag bara ut igenom fönstret från sängen. Ifrån mitt fönster såg man en park, som låg lite längre bort, grannhusen, våran ganska stora trädgård, den lilla affären runt hörnet och ett par lyktstolpar. Ingen direkt havsutsikt, men det var ju bättre än inget…
Jag snurrar runt. Kollar på den tomma sidan bredvid mig där Emma alltid legat. Hon hade för vana att alltid ligga på höger sida av sängen, eller på vänster sida av killens famn. Jag hade kvar alla smsen. Jag undrar om hon har det. Eller om hon raderat mig. Vad hade hon gjort med silversmycket? Det hade kostat en del, men det struntade jag fullständigt i. Emma skulle kunna shoppa för hela min årslön, bara det gjorde henne glad. "Fast det skulle ju inte gjort dig glad…"
Det skulle hon sagt.
Det skulle hon sagt om hon bara var här nu.
Men det var hon såklart inte, och det var mitt fel.
Den vita taxin rullar iväg och snart kommer min älskade bror in igen. Kallt och tyst går han upp, och smäller igen dörren.
Jag suckar tungt och kollar på klockan. Den var bara halv 7. Jag hade legat uppe på rummet sen hon åkte. Alltså i ca 5 timmar. Jag suckar ännu en gång och tänker. Jag kunde inte gå ner och kolla på tv, ville inte förstöra deras trevliga stund (de hade ju faktiskt skurit ner på de tillfällena då jag och Emma bråkat…) och jag kunde då inte heller gå ner i våran studio…Jag tar lite rastlöst ner min svartvita Gibson som jag brukar spela med på konserter och börjar automatiskt spela på "In Die Nacht", men när jag kommer till refrängen, hör jag Bills hesa, men så perfekta röst i huvudet, och kan inte fortsätta utan börjar på "Reden", men kan inte heller fortsätta när jag för femtielfte gången brister ut i gråt….
Men den här gången kommer det inga tårar. Kanske en, men den räknas inte som en riktig tår. Istället börjar jag på "Break Away", en utav mina favoriter, just för den rockiga och lite tuffa rytmen. När jag spelat igenom den någon gång blickar jag bara ut igenom fönstret från sängen. Ifrån mitt fönster såg man en park, som låg lite längre bort, grannhusen, våran ganska stora trädgård, den lilla affären runt hörnet och ett par lyktstolpar. Ingen direkt havsutsikt, men det var ju bättre än inget…
Jag snurrar runt. Kollar på den tomma sidan bredvid mig där Emma alltid legat. Hon hade för vana att alltid ligga på höger sida av sängen, eller på vänster sida av killens famn. Jag hade kvar alla smsen. Jag undrar om hon har det. Eller om hon raderat mig. Vad hade hon gjort med silversmycket? Det hade kostat en del, men det struntade jag fullständigt i. Emma skulle kunna shoppa för hela min årslön, bara det gjorde henne glad. "Fast det skulle ju inte gjort dig glad…"
Det skulle hon sagt.
Det skulle hon sagt om hon bara var här nu.
Men det var hon såklart inte, och det var mitt fel.
Comment the photo
men vi får väll se....;)<3
23 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/463639602/
Visa toppen
Show footer