May
Saturday 13 August 2011 photo 51/134
|
50
-…Så jag hörde att du skaffat pojkvän?...En väldigt känd sådan?...jag som trodde du inte tyckte du var mogen för ett förhållande. Han stod fortfarande kvar och såg kallt på mig. Jag hade dumpat honom. Jag kände helt enkelt ingenting för honom.
- Men sluta nu, både du och jag vet att jag var en liten skit…Och varför är du här förresten??...frågar jag bara. Jag skulle ta det lugnt, så han inte fick något vredesutbrott, något hans vänner brukade få, och som jag hoppats att det inte smittats av sig på honom…
- Jag ville träffa dig…jag….du sårade mig verkligen…Jag….jag gillar dig fortfarande….stammar han försiktigt fram. Nej, det var omöjligt för en sån blyg och skygg kille skulle få ett vredesutbrott….
- Förlåt…men jag älskar dig inte, och jag tror faktiskt jag aldrig gjort det…det var bara en konstig känsla jag bara kände helt plötsligt när jag gick i 5:an…jag visste inte vad kärlek var då…förlåt om det kommer som ett slag i magen…för det gör det säkert, men jag måste bara få det sagt. Jag älskar redan en och….
- Men ni är ju inte tillsammans längre!! Eller?! Utbrister han. Jahopp, då visste hela Sverige…
- Nej…det kanske vi inte är, men jag älskar honom fortfarande…men David…snälla, gå vidare i ditt liv, du hittar säkert någon annan…säger jag bara och tvingar fram ett litet leende. Jag sög verkligen på att göra slut, eller att erkänna såna saker överhuvudtaget…
Han ser på mig med den sorgligaste, förvirrigaste och den mest sårade blick jag någonsin sett, eller ja…förutom den blicken min mor gett mig bara några sekunder innan hennes död.
Han springer snabbt därifrån. Jag står kvar. Skäms över det jag nyss gjort, även om det jag gjorde varit helt ok. Känner hur mobilen plötsligt börjar darra, och jag svarar utan att kolla vem det är…
EMMA…suckar jag. Det är alldeles tyst på andra sidan. HALLÅ? HALLÅ, ÄR DET NÅGON DÄR??….
Samtalet bryts plötsligt och jag kollar konstigt på mobilen, då det börjar ringa igen…
JA, HALLÅ? Svarar jag eftersom jag fortfarande tror att det är den okända personen som ringt mig tidigare som ska svara.
EMMA! VART ÄR DU!? DU MÅSTE FÖR F*N SÄGA TILL NÄR DU SKA BORT!!! Ryter Dressing.
HAHA, JAHA…VAR DET DU…ÄH, JAG KOMMER OM EN KVART, SES DÅ…Säger jag bara. Hon förstod varför jag lade på och behövde därför inte fråga den första frågan igen….Jag suckar tungt då jag går över kyrkogården där David tidigare sprungit.
Förhållandet med honom hade varit stelt, men ändå fyllt med spänning och energi, men kärlek vet jag inte…Jag Älskade ju honom inte direkt, tyckte bara han var snygg och så, och det var egentligen bara väldigt dumt att bli tillsammans med honom, eftersom jag bara sårade honom…
Jag suckar tungt. Jag ville ju verkligen inte såra David…Men…det kanske var så för Tom också? Han ville ju kanske inte göra mig ledsen och såra mig, men var tvungen att säga sanningen? Kunde det verkligen vara rimligt? Hade min hjärna äntligen börjat resonera rätt?
2 dagar senare kommer Alex hem, och snart börjar även skolan igen…
-Hur har det varit gumman? Är den första frågan jag får av Alex. Hon kramar hårt om mig där vi står på flygplatsen.
- Jorå, det har väll varit…ok….säger jag och ljuger faktiskt inte. Vid det här laget hade mötet med David känts som en dröm, och det kanske det var? David kanske inte alls älskade mig, vilket inte jag brydde mig så mycket i. Men, just när han kom, just den dagen, kändes som en stor vit dimma. Trots att kyrkogården låg så tyst och mörk, så var det dock ingen dimma liggandes över den, och himlen var klar som en sommardag, trots ett och ett annat litet regnfall.
Alex ler vackert och nästan lite tacksamt tillbaka.
- Vad bra…säger hon bara.
- Hur har det varit hos….dig då? Frågar jag och väljer mina ord vist. Hon skruvar lite på sig…
- Ehm…jorå, det har varit bra…Killarna har mest sovit, och så träffade jag deras mamma Simone, och deras plastfarsa Gordon….De börjar jobba redan imorgon…tror de skulle fortsätta på turnén…Till New York och så…säger hon stelt…
- Jaså….trevligt…
- Har du….jag menar har du…typ tänkt på det?....frågar hon plötsligt. Jag ser henne snabbt i ögonen. Det var bara jag som hade kommit för att hämta henne från flygplatsen, Dressing hade blivit förkyld och ville inte smitta, och hennes mamma satt i bilen och väntade.
- Ehm…ja…men….jag vet ju inte liksom…hur han tänker….hur han känner…om han älskar mig, om hann ångrar sig?....alltså, jag har ju så svårt att verkligen ha tillit i förhållanden jag inte vet så mycket om…det vet du ju….därför är jag så rädd och osäker när det gäller det här….säger jag och tar tag i hennes väskor när de kommer rullandes på rullbanden…
- Jag förstår….Han hälsade förresten….jag visste inte riktigt när jag skulle framföra det, men det får bli nu…Han sa att han älskade dig, och att han saknade dig….Han ville inte att det skulle låta som om han förföljde dig eller nåt i den stilen, men han ville bara att du skulle veta det…Och….och han grät när han sade det, Emma…säger hon. Jag suckar och börjar genast gå mot utgången.
- Kom….Karin väntar i bilen….säger jag bara och går snabbare…Jag hör henne sucka lite hopplöst bakom mig, försöker ignorera det och sväljer gråten i halsen.
Han ser på mig med den sorgligaste, förvirrigaste och den mest sårade blick jag någonsin sett, eller ja…förutom den blicken min mor gett mig bara några sekunder innan hennes död.
Förhållandet med honom hade varit stelt, men ändå fyllt med spänning och energi, men kärlek vet jag inte…Jag Älskade ju honom inte direkt, tyckte bara han var snygg och så, och det var egentligen bara väldigt dumt att bli tillsammans med honom, eftersom jag bara sårade honom…
Jag suckar tungt. Jag ville ju verkligen inte såra David…Men…det kanske var så för Tom också? Han ville ju kanske inte göra mig ledsen och såra mig, men var tvungen att säga sanningen? Kunde det verkligen vara rimligt? Hade min hjärna äntligen börjat resonera rätt?
Alex ler vackert och nästan lite tacksamt tillbaka.
Comment the photo
naaaaw :c <3
det var skitbra! ska läsa andra nu :D <3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/464317645/
Visa toppen
Show footer