May
Saturday 13 August 2011 photo 52/134
|
Äh, slänger in en till, bara för att ni är så söta;) :*<33
51
ALEX
Äntligen hade jag kommit hem! Fast äntligen och äntligen var det ju knappast…Jag ville knappt gå upp i morse när jag upptäckte att det var den dagen jag skulle åka hem…
Emma mötte mig där "väskorna kommer ut", och därifrån tog vi oss ut till parkeringen där Karin satt och väntade på oss. Klimatet och omgivningen var nästan desamma som i Tyskland, det kunde jag i alla fall trösta mig med…Usch, jag saknade Bill jättemycket…Jag föll nästan in i en lätt depression av det. Men jag visste i alla fall att så snart Emma och Tom rett ut det hela, skulle i alla fall jag dra till Tyskland. Skita i studierna. Jag struntade i vad rektorn sade, eller vad mamma eller pappa sa, fast pappa skulle säkert gå med på det. Han var den enda i min familj som riktigt litade på mig, ja, förutom Alexander då…Ashley hade jag inte träffat så mycket under min uppväxt, och hade då inte så mycket kontakt med henne….
Vi åkte tysta hem och kom hem till en sjuk Dressing som inte ville smitta, utan lade sig i soffan, där Alexander tidigare alltid sovit, vart kan han vara?? Paniken steg….
-Vart är Alex?! Frågar jag näst intill panikslaget.
- Lugn, han är hos Daniel, kära vän…Johan och Felix åkte dit också…säger Karin och lägger en hand på min axel. Men hur var det där nere i Tyskland då? Frågar hon sen.
- Jorå, ensamt utan Emma, men annars jättetrevligt! Vi gjorde inget skärskilt, fanns inte mycket att göra och killarna är ju trötta efter halva turnén…säger jag bara och hon nickar jakande. Vi sätter oss lite lat i soffan och slötittar tills vi lägger oss, vid klockan 20 (vi var Väldigt trötta!). Imorgon var det första skoldagen…Alla som läst skvallertidningar, älskade Tokio Hotel osv skulle veta det. Det skulle spridas. Alla i hela skolan skulle veta om det. Men det var egentligen ingen stor grej, vi var kära, ingen kunde förneka eller hindra det. Det var uppenbart. Kärleken var bara uppenbar helt enkelt…! Tänker jag innan jag somnar, och i just den stunden kommer jag på, hur glad jag verkligen är att få ha en sån underbar människa som Bill i mitt liv….
BILL
Jag ser taxin åka bort och jag biter ihop. Jag hade lovat mig själv att vara stark. Att inte gråta inför Alex, det var ju Jag som skulle trösta henne, vilket jag fick lov att göra då hon fällde ett par tårar…
Tom hade gått upp till sitt rum igen, och jag gick suckandes in för mig själv. Imorgon började turnén igen…Tjejerna skulle få gå i skolan…Usch, jag ryser bara jag tänker på det…Men det var ju trots allt bra för dem att gå i skolan…Alla hade det ju inte så som jag och Tom…Jag går ner till studion för att hämta min jacka jag glömt för några kvällar sen. Då jag hittade mailet uppe på datorn, på Toms inloggning.
Det var en text, förmodligen en låttext, som han hade kopierat och sen skrivit några ord. Han hade inte skickat det än, men han hade åtminstone Tänkt att skicka det. Vad hindrade honom att göra det?... Jag tänker ett tag innan jag trycker på "Enter" och mailet sänds. Det var bra för honom, intalade jag mig själv. Men var det verkligen det? ….
Jag springer snabbt upp och möter Tom i köket.
-Tja…va gjorde du därnere?? Frågar Tom. Han ser på mig med en konstig blick. Jag tvekar innan jag svarar…Skulle jag ljuga? Nej…jag kunde inte ljuga för min älskade bror…
- Jag….jag hittade ditt mail och skickade iväg det till Emma och jag är ledsen om du….börjar jag i racerfart, men han lyckats uppfatta alla ord…
- Va?! Men..varför….börjar han och suckar sen och rycker på axlarna.
- Är du sur?...frågar jag försiktigt.
- Nej…klart jag inte kan vara sur på dig…jag….tack…jag skulle nog inte kunnat gjort det på egen hand…säger han och ler ett snett leende…
- Ingen orsak…Men… om du verkligen vill få tillbaka henne så kan du ju skicka flera mail…på egen hand…säger jag och hånler…Han skrattar till och skakar på huvudet.
- Jo, kanske….säger han bara och dunkar mig i armbågen innan han går ner. Jag ler stort. Han tänkte verkligen försöka….
Emma mötte mig där "väskorna kommer ut", och därifrån tog vi oss ut till parkeringen där Karin satt och väntade på oss. Klimatet och omgivningen var nästan desamma som i Tyskland, det kunde jag i alla fall trösta mig med…Usch, jag saknade Bill jättemycket…Jag föll nästan in i en lätt depression av det. Men jag visste i alla fall att så snart Emma och Tom rett ut det hela, skulle i alla fall jag dra till Tyskland. Skita i studierna. Jag struntade i vad rektorn sade, eller vad mamma eller pappa sa, fast pappa skulle säkert gå med på det. Han var den enda i min familj som riktigt litade på mig, ja, förutom Alexander då…Ashley hade jag inte träffat så mycket under min uppväxt, och hade då inte så mycket kontakt med henne….
Vi åkte tysta hem och kom hem till en sjuk Dressing som inte ville smitta, utan lade sig i soffan, där Alexander tidigare alltid sovit, vart kan han vara?? Paniken steg….
Tom hade gått upp till sitt rum igen, och jag gick suckandes in för mig själv. Imorgon började turnén igen…Tjejerna skulle få gå i skolan…Usch, jag ryser bara jag tänker på det…Men det var ju trots allt bra för dem att gå i skolan…Alla hade det ju inte så som jag och Tom…Jag går ner till studion för att hämta min jacka jag glömt för några kvällar sen. Då jag hittade mailet uppe på datorn, på Toms inloggning.
Comment the photo
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/464318119/
Visa toppen
Show footer