May
Saturday 13 August 2011 photo 77/134
|
76
Vi skulle få resultaten inom en vecka. Nu skulle Tom och Bill åka på några till intervjuer och sen komma tillbaka för att jobba i studion.
-Vi ses hemma då…säger jag och sväljer gråten.
- Mm..mumlar han bara. Precis som en robot.
- Han är ok. Lite omskakad bara….säger Tom och ler innan de går ut där alla papparazzis härjar…Jag och Emma åker i tystnad hem.
Jag hade dödat mitt barn. Mitt eget barn. Eller näe, nu var jag rätt självisk…Det var inte Bara mitt barn, såklart var det mitt och Bills barn. Alltså, hade jag dödat Hans barn. Jag kände mig hemsk. Brutal. Ja, jag mig äcklad och näst intill hatade mig själv för det jag hade gjort. När vi kom hem gick jag upp till vårat rum, sade att jag skulle sova, att jag var trött. Jag låste dörren och brast ut i gråt, och när jag vaknade (hade tydligen somnat av all gråt) var kudden dyngsur….
TOM
Bill var helt förstörd. "Barnet…det är borta…." var det enda han kunde få ur sig när vi träffade honom utanför. Han satt bara helt stel. Rörde inte en muskel. Precis som när morfar dog, tänker jag. Han hade varit helt förstörd i typ 2 veckor. De hade stått varandra nära, när han plötsligt dog av en hjärtattack.
-Hon fick missfall, men de ska göra lite tester…Tom…tänk om vi inte kan få barn? Säger han oroligt till mig på tyska. Jag suckar när Emma lite oroligt ser på oss.
- Bill….det kommer bli bra, ok? Låt bara läkarna ta sina prover så får vi se hur det blir sen….lugnar jag honom och kramar om honom. Hårt. Han suckar tungt när Alex kommer ut och vi kramas åter igen innan vi åker till nästa intervju.
BILL
Jag fattade det inte. Hur kunde något som jag nyss fått i mina händer (inte bildligt talat såklart) ryckas ur mig bara sådär!? Barnet fick inte vara dött. Det måste vara ett missförstånd.
Tiden stod still. Jag fokuserade mig inte riktigt på intervjuerna, killarna snackade rättare sagt Åt mig. Jobbet hemma vart ännu värre, och jag såg inte ens skymten av min älskling på hela dagen…
Men när jag sen skulle lägga mig hittade jag henne, halvsovandes med kläderna i sängen.
-Älskling…ska du inte ta av dig kläderna? Påminner jag henne. Hon rycker till och verkar stryka bort tårar från hennes ansikte i smyg.
- Jo….jag ska bara…säger hon bara och springer in på toaletten, säkert för att tvätta bort sminket. Jag sätter mig ner där hon suttit, känner plötsligt något blött…Jag tittar ner, och börjar känna där hon legat, till slut känner jag på kudden. Alldeles dyngsur.
- Älskling? Frågar jag oroligt och börjar gå mot toan. Där inne hörs låga snyftningar.
- Men älskling, vad är det?! Utbrister jag och kramar om henne hårt och håller om henne länge.
- Bill…förstår du inte…jag…jag är en mördare…nästan viskar hon.
- Nej…nej, tänk inte så…vi vet inte än…och det kan bara varit ett vanligt missfall…det sade ju hon på sjukhuset också…säger jag lugnande.
- Men…den är död….vi hann knappt….den han knappt växa klart….den….snyftar hon och jag känner hur gråten kommer hos mig med, men jag försöker hålla mig från tårarna.
- Älskling…shhh….du får inte tro att du mördarde vårat barn bara för att du föll lite lätt i en trapp….Däremot kan du få tro att vi kommer ha barn i framtiden….om du vill alltså? Säger jag, ler och kysser hennes panna.
- Klart jag vill ha barn med dig, Bill…Om du vill…säger hon och lyser upp.
- Klart jag vill, älskling…Vem älskar inte barn, och vem älskar dem inte mer när mamman är en sån vacker själ som du? Säger jag och ler och kysser henne länge.
- Jag älskar dig…glöm aldrig bort det…viskar jag sen.
- Nejdå…om du inte glömmer bort att jag älskar dig mer….fnissar hon och kysser mig ömt innan vi lägger oss.
Tiden stod still. Jag fokuserade mig inte riktigt på intervjuerna, killarna snackade rättare sagt Åt mig. Jobbet hemma vart ännu värre, och jag såg inte ens skymten av min älskling på hela dagen…
Comment the photo
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/466317049/
Visa toppen
Show footer