May
Sunday 14 August 2011 photo 11/26
|
Kapitel tio.
Det här, måste jag säga, blir en kort bok, om mitt väldigt ointressanta liv. Ni får tycka vad ni vill om den, ge konstruktiv kritik eller skita på det, om ni vill.
Men det här är mitt liv. Det är mitt liv jag skriver om.
Om Mina motgångar. Om Min familj. Om Mina drömmar.
Och mardrömmar.
Jag drömde flera nätter att mamma dog. Föll från en klippa, söp ihjäl sig, eller några gånger att jag bara var på hennes begravning och inte hade en aning om Hur hon dött.
Det var en stor sorg varje gång jag drömde. Mamma var verkligen mitt allt, och förlåt om jag tjatar om detta nu…Men det var verkligen som om det var ombytta roller. Som om jag var hennes mamma, och hon min älskade dotter. Vissa gånger värmde det faktiskt hjärtat, medans jag vissa gånger blev irriterad.
Min mormor hade varit musiklärare förut, och lärde mig mycket av henne. Tillexempel Hur man ska sjunga, alltså med magen osv. hon lärde mig också några sångövningar som man ska göra för att sjunga upp. Hon var min sk "sånglärare".
När hon gick bort (när jag var ungefär skjutton) blev jag därför väldigt ledsen. Hon hade betytt så mycket för mig.
Hennes hus hade hon i sitt testamente gett bort till mig ( i 18 årspresent) och mamma blev såklart skitsur när hon fick reda på det, och snackade inte med mig på flera veckor.
Huset var väldigt stort. De hade haft det största och äldsta huset i hela stan. Från 1700- talet eller något. Men det var naturligtvis renoverat. Men när hon lämnade oss, var det sprickor i taket, och det läckte från 2 toaletter (de hade några stycken), så tillsammans med huset hade hon också lämnat kvar en betald byggnadsfirma, som kunde komma när jag blev arton och flyttade in.
Hon hade naturligtvis lämnat pengar kvar till mig, och till mamma (dock fick mamma bara en summa på 20 dollar, och jag resten). Alla visste skälet till att mamma bara fick 20 dollar, men mamma ignorerade dem.
Alla mormors (och det som fanns kvar av morfars) saker skänktes bort till antingen föreningar eller släkten. Deras äldsta son, Herny till exempel, fick morfars gamla medaljer och det som fanns kvar av hans stridssaker. Dock fick mamma mormors gamla halsband, som man kunde ha två kort i. Mamma lät den ligga och skräpa, och det skar djupt in i mitt hjärta varje gång jag tog upp den, då jag städade lägenheten…
Förutom huset och pengarna, lämnade mormor kvar deras gamla flygel, som nu stod på en säker firma som skulle rusta upp den, och låta den stå där tills jag kunde flytta in. Det var den flygeln jag alltid spelat på, när jag varit hos dem.
Många av mina kusiner blev lite avundsjuka, de hade bara möjlighet att få någon 100 dollarslapp, och någonting från hennes hem, men några av dem, till exempel Hannah, som var i min ålder, och som brukade hälsa på oss på somrarna, förstod mig i alla fall en tiondel, eller mindre.
Ingen i släkten pratade så mycket om mammas missbruk. Ingen ville nämna det, kanske mest för min skull. Men de visste så litet.
Jag minns speciellt en gång, då hela vår släkt (Henrys familj, och hans dotters familj och vi) var på besök hos mormor. Mamma hade sagt att hon skulle på toaletten (jag satt i trappan och smyglyssnade), men försvann ut i mörkret, antagligen till någon bar i närheten. Henrys tre barn hade gått och lagt sig, och hans dotter Sarahs barn också, så nu var det bara mormor, Henry, Cornelia (hans fru), Sarah och Richard ( Sarahs man) i det stora biblioteket.
"Men…mamma, kan du inte prata med Chris?...Jag tycker det ser så jättejobbigt ut för den stackars flickan…" sade Henry plötsligt. Ingen av dem hade tagit upp mammas och min situation sen problemet utlöstes, dvs sen hon började dricka.
Henry (och hans familj, ikl Sarah m.familj) var Jehovas Vittnen, och vad jag visste var de emot att man missbrukade, och visst, det var bra. Men jag trodde inte på någon Gud, hade jag sagt. Visst, musiken och blommorna var fina, och visst var de underbara och intressanta, och Visst, de måste komma från någon, men jag orkade inte bry mig så mycket. Och det hade jag noterat. Jag noterade även att jag tyckte att de dem gjorde, och hela deras tro, var jättebra, och jättefin, men det var ingenting jag skulle kunna bry mig om just Nu. Just Nu var min mamma det första jag måste bekymra mig över.
Mormor satt helt orörlig (de hade vidöppet). Tillslut suckade hon tungt.
"Jag vet…jag vet att Olivia inte mår bra, jag träffar henne nästan varje vecka. Men vad kan Jag göra, Henry? Min dotter mår inte så bra, och hon har redan gått förlorad i spriten….Men Olivia är stark. Jag vet att hon kanske inte mår så bra av detta, men hon älskar henne, och jag Vet att hon inte kommer lämna hennes sida tills hennes hjärta slutar slå. Kanske att hon flyttar tidigare än förväntat, men hon kommer alltid att förbli stark. Olivia Vet hur hon har det. Hon är en mycket smart och intelligent flicka. Hon kommer gå långt. Hon kommer bli någonting stort, som hennes mamma kommer bli stol över."
De orden värmde mitt hjärta.
Och de klistrades fast, med superlim,
Och sitter kvar där, än idag.
Hon hade naturligtvis lämnat pengar kvar till mig, och till mamma (dock fick mamma bara en summa på 20 dollar, och jag resten). Alla visste skälet till att mamma bara fick 20 dollar, men mamma ignorerade dem.
Alla mormors (och det som fanns kvar av morfars) saker skänktes bort till antingen föreningar eller släkten. Deras äldsta son, Herny till exempel, fick morfars gamla medaljer och det som fanns kvar av hans stridssaker. Dock fick mamma mormors gamla halsband, som man kunde ha två kort i. Mamma lät den ligga och skräpa, och det skar djupt in i mitt hjärta varje gång jag tog upp den, då jag städade lägenheten…
Henry (och hans familj, ikl Sarah m.familj) var Jehovas Vittnen, och vad jag visste var de emot att man missbrukade, och visst, det var bra. Men jag trodde inte på någon Gud, hade jag sagt. Visst, musiken och blommorna var fina, och visst var de underbara och intressanta, och Visst, de måste komma från någon, men jag orkade inte bry mig så mycket. Och det hade jag noterat. Jag noterade även att jag tyckte att de dem gjorde, och hela deras tro, var jättebra, och jättefin, men det var ingenting jag skulle kunna bry mig om just Nu. Just Nu var min mamma det första jag måste bekymra mig över.
Comment the photo
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/biancadumbo/482490487/
Visa toppen
Show footer