131

Vi fixade allt man kunde behöva; dubbelbarnvagn, "en-sån-där-som-man-har-för-att-ha-barnet-på-magen-grej", barnstolar (som dock inte skulle behövas så mkt nu) och annat viktigt, och sprang över till sjukhuset igen.

När vi kom upp, hjälpte vi Alex med barnen, och fixade allting in i Bills bil, som jag lånat dagen då vi åkte in.

När vi kom hem, gjorde vi dem genast hemmastadda och lät Alex sova, medans vi passade barnen.

Emma åkte och handlade, och medans, passade jag och Bill på att prata…

-Jag trodde aldrig jag skulle bli pappa, Tom…jag är så otroligt lycklig…sade Bill på tyska, med gråten i halsen.

- Grattis Lillebror…Jag är stolt över dig. Sade jag och kramade om honom. han log varmt.

- Jag tror vi måste skaffa en till spjälsäng…Eller i alla fall en dubbel, så kanske man kan ha den här i vårat rum…sade han.

- Så du tänker alltså kliva upp fem på morgonen och ta hand om båda? Skrattade jag. Han himlade med ögonen och såg med ett stort leende på de små knyten, som fortfarande sov, som mamma.

- Ja…det tänker jag…skrattade han tillbaka. Alex gjorde det största jobbet, nu ska jag också visa att jag ska hjälpa…Att jag faktiskt är villig att ta Papparollen…

- OJ…Pappa Bill.. log jag.

- Japp… sade han stolt.

- Men du…du vet väll, att det absolut största jobbet blir att uppfostra dem?...Jag vet ju att alla säger det, men det Är ju faktiskt så…och det blir ju mer så med vårat jobb också….suckade jag.

- Ja…jag vet…Men….jag tror, att om man bara vill, så kan det gå…sade han. Jag log varmt.

- Du har rätt, Lillebror. Eller ska jag säga, Pappa Lillebror? Det kanske låter bättre? Skrattade jag.

- Jaa…det låter bättre… skrattade han.

Aww :)<333 Meer!!