April
Saturday 11 September 2010 photo 1/2
|
Sista delen på berättelsen nu.
Månaderna gick, magen blev större och större. Vi skulle åka iväg på ett ultraljud. Jag la mig ner på "sängen" eller vad man ska kalla det. Bill satt brevid. Hon smörjde lite kall gelé på min mage. Hon tittade på oss sedan.
"Ni ska få tvillingar" sa hon och log. Jag log mot Bill, han var nästan överlycklig.
"Vill ni veta vad könen är?" Vi nickade.
"Okej, det är enäggstvillingar. Två små flickor!" sa hon. Jag blev kall och stel, jag tänkte på drömmen. Vi hade ett tvillingpar, två tjejer, som fyllde 18 år.
"Älskling? Vad är det?" frågade Bill när vi satte oss i bilen. Jag tittade på honom med tårar i ögonen.
" Drömmen, vi hade ett tvillingpar, de var flickor. På deras 18års dag…" sa jag stelt. Bill kramade mig.
"Älskling, det var bara en dröm, tänk inte mer på det nu… " sa han. Sedan körde vi hem igen. Magen växte, månaderna gick. Vi satt i soffan hemma och tittade på film. Jag var höggravid. Bill satt med sin hand på min mage. Plötsligt rycktes det till i magen. Jag tog mina händer på den. Bill tittade på mig.
"Det är dags!" kvävde jag. Bill hoppade upp ur soffan, drog upp mig, ringde ambulansen.
"vad är det frågan om?" frågade Tom.
"Det är dags! Kan du ta hand om William?"
"Visst! Lycka till!" sa Tom och la handen på Bills axel. Bill log och kramade sin bror. Hoppade sedan in i ambulansen med mig och vi körde iväg. Vi kom in på sjukhuset, vi fick ett rum och alla sköterskor, barnmorskor och andra började yra runt som galna hönor medans jag skrek och krystade. Bill höll min hand.
"Den första är snart ute!" sa barnmorskan. Jag fortsatte att krysta. Jag klämde nästan sönder Bills hand. Men han brydde sig inte ett dugg om det, han visste att det gjorde extremt ont. Tillslut var våran första dotter äntligen ute. Bill var och klippte av navelsträngen. Sedan kom våran andra. Exakt tio minuter emellan dem. Precis som mellan Tom och Bill. De kom med våra döttrar. Bill fick hålla den ena.
"Namn?" frågade läkaren. Jag och Bill tittade på varandra. Han nickade åt mig, vilket betydde att jag fick välja namnen på båda flickorna.
"Detta är Felicia, och hon som Bill håller i heter Sandra." sa jag. Läkarna skrev ner det. Den enda skillnaden på dem var att Sandra hade ett födelsemärke precis över munnen, det såg ut som om någon hade målat dit en svart prick. Den pricken skulle sitta kvar hela livet. Så det skulle bli ganska lätt att hålla skillnad på dem. Åren gick barnen blev äldre, de började skolan, de blev tonåringar, William fyllde 18. Vi fick plötsligt ett samtal från Eric.
"Lugna dig människa! Vad är det?" sa jag.
"Malin! Hon är döende!" snyftade han.
"VA!?" Skrek jag. Jag slängde på telefonen och vi åkte iväg till Sverige. Vi var där i flera dagar. Jag, Bill, Eric, Sandra och Felicia satt i korridoren på sjukhuset. En läkare kom till oss.
"Malin är borta… Jag beklagar, men vi kunde inte hjälpa henne…" sa han. Jag såg hur Eric brast ut i gråt. Och även jag. Jag la mig i Bills famn, han kramade om mig. Vi gick in och tittade på hennes livlösa kropp. Jag och Eric brast ut i gråt. Han höll hennes hand. Jag kramade om honom och Bill kramade om oss. Efter Malins begravning var jag nära på att ta livet av mig. Jag mådde så dåligt… Hon hade alltid stöttat mig genom hela livet, vi var bästa vänner,
"Älskling, jag är säker på att Malin vill att du ska leva för henne. Leva vidare i livet…" sa han. Jag grät och kramade Bill. Han kramade mig. Åren gick, och idag fyllde våra döttrar 18 år. Det blev en mycket trevlig dag.
"Ska vi åka hem?" Frågade Bill. Jag nickade, vi gick fram till tjejerna och önskade dem grattis på födelsedagen och sedan gick vi.
"Ska vi ta med pizza hem till Nelly och Tom?" frågade Bill.
"ja!" Vi stannade utanför pizzerian. Jag gick ur bilen. Plötsligt blev jag kall. Detta har jag varit med om förut! Jag vände mig om. En lastbil kom emot oss, den hade fått sladd. Den kom emot oss och tutade.
"BILL!!!!" Skrek jag. Han tittade på mig, sedan vände han sig om och lastbilen mosade både honom och bilen.
"NEEJ!! BILL!!!" skrek jag. Jag tog snabbt upp mobilen och ringde ambulansen. De kom. De fick fram Bill, han var helt blodig.
"Nej! Bill!!" skrek jag. Jag slogs för att ta mig fram till hans kropp.
"Bill!!!" Vi åkte in till akuten. Så fort läkaren såg Bill så sa han.
"Det går inte att rädda honom, han är redan död…" Jag sjönk ihop på golvet och skrek. Efter fem minuter hörde jag Toms röst. Och även våra barns. Vi satt på golvet och grät.
"Vi har tvättat av kroppen" Vi gick in i rummet. Jag såg Bills döda kropp. Vi var helt förstörda allihopa. De som var allra mest berörda var väl antagligen jag och Tom. Jag grät mig igenom allt, begravningen och allt.
Slutet.
Jag har gråtit i två hela månader... Jag tror aldrig dessa tårar kommer ta slut... Sedan Bills död, har jag och Tom gjort allt för att stötta varandra. Nelly har gjort allt för att Tom ska bli någorlunda gladare. Inte för att det funkade... Jag var en fyrtio ett årig änka, mina yngsta döttrar har fyllt 18. De klarar sig utan mig. Malin var också död, så henne kunde man ju ändå inte gå till. Jag steg långsamt upp ur sängen. Skrev en lapp till Tom och Nelly.
"Jag är ledsen, men jag kan inte leva utan Bill... Vi vakar över er eftersom vi älskar er!" Jag la lappen på köksbordet. Gick ut och in i skogen. Jag hängde försiktigt upp ett rep. Band det runt halsen. Sedan var jag borta. Jag vaknade upp i ett vitt rum. Jag såg en dörr. Jag reste mig försiktigt upp och öppnade dörren. Där inne satt Bill och Malin i en soffa och pratade.
"Det var då på tiden!" sa Malin. Bill reste sig och kramade mig. Jag började gråta.
"Vad har du gjort?" snyftade Bill.
"Jag vill vara med dig, föralltid!" Han tittade på mig. Vi gick ner till jorden igen. Vi såg Tom och Nelly, de satt och grät i soffan. Polisen var där. Jag såg min kropp ligga på en bår. Våra barn satt där också. De grät otroligt mycket. Det gjorde ont i mig. Jag ångrade nästan vad jag hade gjort, men å andra sidan så fick jag vara med Bill. När polisen hade åkt med min kropp så tog jag en penna och skrev på våran stora vita tavla.
"Vi älskar er och vakar över er! Ta hand om er! Pussar och kramar från Bill, Emma och Malin!" Tom och de andra såg de. Sedan tände de ljus för oss på kvällen.
Slut.
Skrivet av: Mickaela Calvert.
"NEEJ!! BILL!!!" skrek jag. Jag tog snabbt upp mobilen och ringde ambulansen. De kom. De fick fram Bill, han var helt blodig.
"Jag är ledsen, men jag kan inte leva utan Bill... Vi vakar över er eftersom vi älskar er!" Jag la lappen på köksbordet. Gick ut och in i skogen. Jag hängde försiktigt upp ett rep. Band det runt halsen. Sedan var jag borta. Jag vaknade upp i ett vitt rum. Jag såg en dörr. Jag reste mig försiktigt upp och öppnade dörren. Där inne satt Bill och Malin i en soffa och pratade.
Comment the photo
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bibis/471757394/
Visa toppen
Show footer