April
Monday 13 September 2010 photo 1/1
|
Nu kommer första delen på den nya berättelsen.
Kapitel 1.
(Amandas synvinkel)
Jag satt i soffan och kollade på TV. Min mamma satt i köket och höll på med datorn. Anders hade precis kommit hem ifrån jobbet. De började bråka igen. De bråkar hela tiden. Det är jättejobbigt. De bråkar om allt. Jag gick upp på mitt rum för att slippa höra på det. Allt bråkande påverkade även mig och mitt skolarbete. Inte för att jag brydde mig, jag hatade skolan ändå. Men i alla fall. Efter ungefär en timme var det mat. Det var tyst runt matbordet. Det var en sån spänning. Jag hatade när det var så.
"Maten är ju kall!" sa jag tyst.
"Ja, skyll på Anders! Det var han som lagade maten!" Fräste mamma.
"Det var fan du som sa att det räckte!" Skrek Anders.
"SLUTA!!!!!" Skrek jag och ställde mig upp.
"Jag är trött på detta nu! Ni bråkar jämt! Jag sticker nu!! Och leta fan inte upp mig!!! Jag klarar mig! Dra bara åt helvete!!!" jag rusade upp på rummet och packade ihop mina saker.
"Amanda! Kom ner!"
"Visst!" fräste jag och kom ner med min packning.
"Du stannar kvar här!"
"Fan heller!!" Skrek jag och slog bort henne. Jag rusade ut på gatan och tog min cykel och cyklade iväg. Jag hade tillräckligt med pengar för att ta tåget till Malmö. Alexander bor där, så jag kanske kan bo hos honom. Jag tog först bussen till Lund, och sedan tåget därifrån in till Malmö. Jag skickade ett sms till Alex och frågade om jag fick bo hos honom. Jag är 14 år, Alex är 19 och bor i en lägenhet. Så jag tror jag kan bo hos honom. Jag fick ett sms. Jag tog upp mobilen och tittade på den.
"Klart att du kan bo här! Skicka när du är framme i Malmö då." Jag svarade.
"tack! Jag är i Malmö nu, på tågstationen, jag sätter mig här och väntar…" jag skickade sms:et, det dröjde inte länge förens jag fick ett svar.
"Jag är på väg!" Det dröjde inte länge förens Alex kom. Han var sig lik. Lång, smal, svart hår och otroligt vacker.
"Hej gumman!" sa han och räckte ut sin hand. Jag tog den och drog mig upp på fötter och kramade honom.
"Varför är du här?"
"För att min mamma och styvpappa bråkar och jag orkar inte med det."
"Vet Anna om det?" Jag skakade på huvudet
"Hon är ju din bästa vän! Ni har ju känt varandra sedan födseln, ni delar ju allt!" sa han.
"Jag vet, men jag ville inte säga något till henne."
"Varför inte?"
"Vill inte att hon ska bli orolig."
"Men ditt klägg! Vafan tror du hon blir om du inte säger något till henne!" sa han. Jag funderade lite, han hade rätt.
"Fuck, hon kommer hata mig!" sa jag. Alex nickade.
(Annas synvinkel)
Jag gick runt på skolan och letade efter Amanda.
"Har du sett Amanda?" frågade jag en kille. Han skakade på huvudet. Jag suckade och tittade på klockan. Jösses! Vi ska börja nu! Jag började springa mot klassrummet.
"Okej, innan vi börjar vill jag tala om en sak. I fredags kväll försvann Amanda, hennes föräldrar har ingen aning om var hon är, eller om hon ens lever. Hon svarar inte på telefonen och ingen har sett henne." berättade våran lärare långsamt. Jag kände hur det högg i bröstet, tårarna brände bakom ögonlocken. Tänk om min bästa vän var död…
Kommentera för mer :)
Comment the photo
Förlåt att jag inte läste tidigare men min pappa satt vid datorn och jag orkade inte vänta 1 timme till så jag somnade XD
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bibis/471952781/
Visa toppen
Show footer