April
Friday 31 December 2010 photo 3/4
|
Friday 31 December 2010 photo 3/4
|
|
Sedan gick han ner till sin bror. Bill kom upp till mig och kysste mig. Länge. Tårarna rann på båda, men vi vägrade släppa varann.
"hejdå älskling" sa han och ännu en tår trillade ner för hans kind. Jag fick inte fram ett ord utan bara satte handen för munnen och kramade honom igen. Sedan var han tvungen att gå. Han kysste mig i pannan en sista gång och sedan gick han och satte sig i bilen. Han spände fast sig och sedan satt han bara och tittade på mig med ledsna ögon. Jag började bara gråta mer och mer. Bilen började köra och snart såg jag den inte längre. Jag satte mig ner på gräset med huvudet mellan benen och grät.
Jag suckade och lutade huvudet mot bil fönstret. Tårarna bara rann och rann. Hur skulle jag klara detta? Leva utan Shanan… Hon var mitt liv. Hon hade inte blivit en del av det, hon hade blivit det. Och man kan inte leva utan sitt liv… Plötsligt kände jag min brors hand på min axel. Han tittade på mig och försökte le. Jag såg att han också hade gråtit.
"varför har du gråtit?"
"du är min bror dumbom, jag kan inte kolla på dig när du gråter utan att jag också gör det" jag log lite åt honom. Sedan la han armen om mig och kramade mig.
"ska jag prata med managern och fråga om vi kan få ledigt?" Jag nickade. Tom började prata med honom, jag lyssnade inte, jag hade tankarna på Shanan. Tom slutade prata och satt tyst och tittade på mig med en besviken min. Det betydde att vi fick ett nej. Jag blev besviken och tårarna började rinna igen. Den dagen grät jag som en bebis. Alltså hela tiden. Tom försökte trösta mig så mycket han kunde, men det hjälpte inte. Men det var ändå skönt att få ha honom vid min sida. När vi fick våra rum till hotellet i Tokyo gick jag och la mig med en gång. Jag orkade inte vara uppe längre… Jag orkade inte gråta. Dagen efter skulle vi repa för en konsert på kvällen. Det gick nästan, tills vi kom till Zoom into me… Jag gick där ifrån. Tårarna bara rann och rann. Jag betedde mig precis som om Tom hade dött eller något liknande. Jag satte mig på golvet i ett rum. David kom in.
"nu får du faktiskt ta och sluta gråta Bill! Du är 21 år gammal men gråter som en jävla 1åring!" vrålade han mot mig. Jag hade inget försvar, så jag sa inget.
"bäst för dig att du slutar gråta över dendär korkade tjejen och rätar upp dig! Vi ska ha en konsert ikväll och om vi inte klarar detta kan mitt arbete bli ifrån taget! Och då får ni en annan manager!" Jag blev förbannad och ställde mig snabbt upp.
"korkade tjejen!? Kallade du Shanan för korkad tjej!!??" vrålade jag. Tom kom ut.
"David, sluta hacka på Bill! Han har det svårt! Därför bad jag om ledigt fattar du väl!!"
"det är bättre att han sviker Shanan, än hans fans!"
"nej! Just nu betyder Shanan mer än fansen! Jag känner inte någon utav mina fans! Men jag känner Shanan, och oavsett om fansen överger mig, har jag Shanan!" David tittade på mig och Tom som hade gaddat ihop oss mot honom.
"fortsätt repa! Vi måste bli klara tills ikväll!" sa han och gick. Tom suckade och även jag. Sedan gick vi in till Georg och Gustav igen. Alla låtar gick bra utom Zoom into me… Snart var det show time. Jag oroade mig för hur det skulle bli när jag var tvungen att sjunga den låten. Som tur var, va den sist. Vi gick ut på scen och körde vårat race. Det gick bra, fansen skrek som vanligt och vi spelade bra. Men sen började den låten. Tom gav mig en blick som betydde "lycka till" det behövdes… Det började bra, men snart kände jag hur min röst började darra, jag hade gråten i halsen och sen gick det inte längre. Jag tittade bort från publiken och gick av scenen. Tom tittade efter mig, sedan gick han fram mot publiken.
Visa toppen
Show footer