April
Tuesday 1 February 2011 photo 9/10
|
Tuesday 1 February 2011 photo 9/10
|
|
"varför säger jag alltid fel saker? Varför är jag en sån idiot?" jag gick bakom Bill och kramade honom.
"Du är ingen idiot. Du kunde inte veta."
"men jag borde veta. Vi är tvillingar"
"ska jag prata med honom?"
"vågar du verkligen det?" jag nickade och gick upp till Toms rum. Jag knackade försiktigt.
"vem är det?" muttrade han.
"Melody"
"kom in du" sa han. Hans röst lät mjukare. Jag öppnade dörren och gick in till honom. Jag satte mig på hans säng och strök ena handen över hans rygg.
"jag vet att sånt här är svårt Tom. Men hur mycket betydde hon för dig?"
"väldigt mycket. Mer än någon annan tjej. Men hon accepterade mig inte som jag var."
"Tom, du får faktiskt medge själv att du är lite väl snuskig ibland... Jag såg till exempel på den där videon från Sverige, när du sa att du hade piercat din lille vän där nere" sa jag och pekade på hans lem.
"jaja"
"Tom, man får faktiskt ändra på sig lite när man får en partner. Jag har ändrat mig sedan Bill och jag blev ett par. Annars hade jag ju varit arg och sur hela tiden. Och jag hade sagt onödiga kommentarer. Men jag vill inte förlora Bill. Så jag anpassar mig efter hans behov. Självklart kan jag inte nå upp till allt. Men jag försöker. Och det borde du ha gjort med Rebecka. Hon älskade dig. Och jag såg att du älskade henne." han suckade lite och tog upp mobilen. Han klickade fram hennes mobil nummer. Sedan kollade han på mig.
"ska jag?" frågade han. Jag nickade. Han tryckte på "ring" och satte mobilen vid örat. Jag kramade honom och viskade
"jag är så stolt över dig" och sedan gick jag. Efter nån timme stormar Tom ner. Ut genom dörren och startar sin bil. Han åker iväg.
"vart skulle han?" frågade jag.
"han må vara min tvillingbror. Men jag vet faktiskt inte allt han tänker på. Och det är nästan tur det" jag skrattade lite. Efter ett fem timmar utan Tom började vi bli oroliga. Jag ringde Rebecka och tänkte att han kanske var där. Men det var han inte. Bill provade att ringa till hans mobil. Men inget svar. Efter ännu en timme ringde Bills mobil. "Tom" stod det på displayen.
"hallå?" svarade han. Hans leende försvann och hans blick blev tom. Han stod helt stilla. Han blev blek i hela ansiktet. Hans ögon började fyllas med tårar. Jag blev orolig och gick fram framför honom. Han fäste sin blick vid min. En tår föll ner för hans kind.
"jag förstår" sa han till sist. Sedan la han på.
"vad är det du förstår? Vad är det som har hänt!?" sa jag stressat.
"Tom, han har råkat ut för bil olycka. Han ligger i djup koma. Läkaren vet inte om han någonsin kommer vakna igen..." sa han och brast i gråt. Han föll ihop på golvet och jag satte mig bredvid honom. Han la sig i mitt knä och bara grät och grät och grät. Jag kunde inte låta bli att gråta heller. Jag klarade inte av att se Bill gråta. Jag strök honom över ryggen.
"allt kommer bli bra" sa jag. Han vände huvudet mot mig.
"är du säker?" jag nickade.
"kom, vi åker in till honom" sa jag och reste mig upp. Vi åkte in till Tom. Bill grät.
"vi vet inte om Tom kommer klara att vakna ur koman. Vi får hoppas på det bästa" sa läkaren. Det gjorde inte Bill gladare. Jag höll om honom och försökte trösta honom.
"ska vi åka hem och försöka tänka på något annat?" sa jag.
"som vadå?"
"vad brukar kunna få dig att tänka på annat"
"dig, och sex..." sa Bill. Jag log.
Visa toppen
Show footer