April
Monday 14 February 2011 photo 19/25
|
Del 19
"hur är det med honom?" hörde jag en bekant röst. Det var Tom. Jag reste hastigt på mig och kramade honom. Han kramade tillbaka och jag hörde hur han snyftade.
"snyt dig inte i mitt hår" flinade jag. Han fnittrade till men sedan fortsatte han att snyfta. Vi släppte taget om varandra och stod nu mitt emot varann.
"hjärtattack" han drog efter andan.
"ingen svår. Han kommer kunna åka hem i morgon. De opererar honom nu" sa jag tyst. Han pustade ut och satte sig ner.
"varför ska allt alltid hända Bill?" sa han sorgset. Jag ryckte på axlarna.
"jag menar, han hade en cysta på sina stämband så han fick operera sig, han var med om en bilolycka för några år sedan. Och nu en hjärtattack. Vafan händer sen? Flygolycka?" jag la handen på hans axel.
"va inte så negativ. Du har ju också råkat ut för vissa saker."
"som vad?"
"Tom, du har brutit armen, du har också varit med om en liten bilolycka" han suckade och plötsligt började en massa läkare springa ut och in till Bills rum. Jag blev orolig och stoppade en utav dem.
"vad händer?" jag kände Tom bakom mig.
"vi håller på att förlora honom" jag blev chockad och skakade på huvudet.
"nej... nej det får inte vara sant"
"jo tyvärr..." sa hon och gick iväg. Jag vände mig om mot Tom och begravde mitt ansikte i hans stora tröja. Vi kramade varandra återigen och bad till Gud om ett mirakel. Hon skojade verkligen inte. När nästa person gick ut ur rummet hörde jag den där saken klart och tydligt. Det som bevisade att Bills hjärta inte slog. Jag tog tag i halsbandet. Det var ett hjärta med ett B inuti. Jag satte mig på golvet som en boll och bara hoppades. Plötsligt slutade det att tjuta och vanliga pip kom. Han lever. Min vackra ängel lever! Vid fem tiden dagen efter, fick vi åka hem. Vi höll oss lugna hela kvällen. Vid nio gick jag och Bill och la oss. Vi somnade fort. Nästa morgon vaknade jag av att solen sken in genom fönstret. Jag sträckte på mig och tittade på Bill. Han såg helt livlös ut.
"nån sover väldigt djupt" sa jag och log. Jag kysste honom på kinden och märkte hur kall han var. Jag rynkade pannan och började putta lite på honom.
"Bill?" sa jag. Han svarade inte. Han rörde sig inte överhuvudtaget.
"Bill!?" upprepade jag igen fast lite högre. Fortfarande ingen reaktion. Jag kände på hans iskalla hals. Ingen puls. Jag greps av panik samtidigt som mina ögon tårades.
"nej! Bill! Du får inte! Du får inte lämna mig!" skrek jag åt honom. Ingen reaktion. Jag började gråta.
"Tom!!!" skrek jag med darrande röst. Han kom in. Jag hoppade upp ur sängen och rusade in i hans armar.
"vad är det?" frågade han oroligt. Jag brast ut i gråt.
"Bill... Han är död" grät jag. Tom började skaka på huvudet.
"nej! Nej det får inte vara sant" sa han och släppte taget om mig. Han började gå fram till Bill.
"detta är inte roligt! Sluta Bill!" skrek han. Ingen reaktion. Han lyfte bort täcket och kände på Bills hjärta. Sedan tittade han upp på mig. Hans tårar började rinna.
"han... Han är borta" sa han. Jag började gråta ännu mer och rusade in i Toms armar. Vi stod där och kramade varann länge och bara grät. Tillslut kom Bente.
"vad har hänt?" frågade hon. Tom pekade mot Bill. Bente gick fram till Bill och kände på hans bröst. Sedan tittade hon på oss.
"är han...?" frågade hon. Tom nickade och började gråta ännu mer. Han tog ett hårdare tag om mig och borrade in ansiktet i min nacke. Jag kunde inte fatta det. Varför Bill? Min älskade ängel... Bente tog upp mobilen och ringde ambulansen. De kom och hämtade honom. Både Bente och Tom stod och höll om mig. Det fick inte vara sant... Inte Bill. Vafan ska jag göra utan honom? Jag slet mig ur deras grepp och sprang gråtande upp till mitt och Bills rum. Jag la mig i sängen och bara grät och grät. Jag kände hans underbara doft... Jag tog ett hårt grepp om täcket och borrade ner mitt blöta ansikte i kudden. Jag skrek. Alla tankar som virvlade runt i huvudet. Hur skulle jag klara detta? För en gångs skull, hittade jag en kille som verkligen älskade mig. Sedan dör han. Jag skrek ännu mer.
kommentera för mer
Del 19
"hur är det med honom?" hörde jag en bekant röst. Det var Tom. Jag reste hastigt på mig och kramade honom. Han kramade tillbaka och jag hörde hur han snyftade.
"snyt dig inte i mitt hår" flinade jag. Han fnittrade till men sedan fortsatte han att snyfta. Vi släppte taget om varandra och stod nu mitt emot varann.
"hjärtattack" han drog efter andan.
"ingen svår. Han kommer kunna åka hem i morgon. De opererar honom nu" sa jag tyst. Han pustade ut och satte sig ner.
"varför ska allt alltid hända Bill?" sa han sorgset. Jag ryckte på axlarna.
"jag menar, han hade en cysta på sina stämband så han fick operera sig, han var med om en bilolycka för några år sedan. Och nu en hjärtattack. Vafan händer sen? Flygolycka?" jag la handen på hans axel.
"va inte så negativ. Du har ju också råkat ut för vissa saker."
"som vad?"
"Tom, du har brutit armen, du har också varit med om en liten bilolycka" han suckade och plötsligt började en massa läkare springa ut och in till Bills rum. Jag blev orolig och stoppade en utav dem.
"vad händer?" jag kände Tom bakom mig.
"vi håller på att förlora honom" jag blev chockad och skakade på huvudet.
"nej... nej det får inte vara sant"
"jo tyvärr..." sa hon och gick iväg. Jag vände mig om mot Tom och begravde mitt ansikte i hans stora tröja. Vi kramade varandra återigen och bad till Gud om ett mirakel. Hon skojade verkligen inte. När nästa person gick ut ur rummet hörde jag den där saken klart och tydligt. Det som bevisade att Bills hjärta inte slog. Jag tog tag i halsbandet. Det var ett hjärta med ett B inuti. Jag satte mig på golvet som en boll och bara hoppades. Plötsligt slutade det att tjuta och vanliga pip kom. Han lever. Min vackra ängel lever! Vid fem tiden dagen efter, fick vi åka hem. Vi höll oss lugna hela kvällen. Vid nio gick jag och Bill och la oss. Vi somnade fort. Nästa morgon vaknade jag av att solen sken in genom fönstret. Jag sträckte på mig och tittade på Bill. Han såg helt livlös ut.
"nån sover väldigt djupt" sa jag och log. Jag kysste honom på kinden och märkte hur kall han var. Jag rynkade pannan och började putta lite på honom.
"Bill?" sa jag. Han svarade inte. Han rörde sig inte överhuvudtaget.
"Bill!?" upprepade jag igen fast lite högre. Fortfarande ingen reaktion. Jag kände på hans iskalla hals. Ingen puls. Jag greps av panik samtidigt som mina ögon tårades.
"nej! Bill! Du får inte! Du får inte lämna mig!" skrek jag åt honom. Ingen reaktion. Jag började gråta.
"Tom!!!" skrek jag med darrande röst. Han kom in. Jag hoppade upp ur sängen och rusade in i hans armar.
"vad är det?" frågade han oroligt. Jag brast ut i gråt.
"Bill... Han är död" grät jag. Tom började skaka på huvudet.
"nej! Nej det får inte vara sant" sa han och släppte taget om mig. Han började gå fram till Bill.
"detta är inte roligt! Sluta Bill!" skrek han. Ingen reaktion. Han lyfte bort täcket och kände på Bills hjärta. Sedan tittade han upp på mig. Hans tårar började rinna.
"han... Han är borta" sa han. Jag började gråta ännu mer och rusade in i Toms armar. Vi stod där och kramade varann länge och bara grät. Tillslut kom Bente.
"vad har hänt?" frågade hon. Tom pekade mot Bill. Bente gick fram till Bill och kände på hans bröst. Sedan tittade hon på oss.
"är han...?" frågade hon. Tom nickade och började gråta ännu mer. Han tog ett hårdare tag om mig och borrade in ansiktet i min nacke. Jag kunde inte fatta det. Varför Bill? Min älskade ängel... Bente tog upp mobilen och ringde ambulansen. De kom och hämtade honom. Både Bente och Tom stod och höll om mig. Det fick inte vara sant... Inte Bill. Vafan ska jag göra utan honom? Jag slet mig ur deras grepp och sprang gråtande upp till mitt och Bills rum. Jag la mig i sängen och bara grät och grät. Jag kände hans underbara doft... Jag tog ett hårt grepp om täcket och borrade ner mitt blöta ansikte i kudden. Jag skrek. Alla tankar som virvlade runt i huvudet. Hur skulle jag klara detta? För en gångs skull, hittade jag en kille som verkligen älskade mig. Sedan dör han. Jag skrek ännu mer.
kommentera för mer
Visa toppen
Show footer