April
Monday 14 February 2011 photo 20/25
|
Del 20
Det knackade på dörren.
"kom in" sa jag med darrande röst. Det var Tom. Han kom och satte sig vid mig. Han la sin hand på mitt lår, men var helt tyst. Han bara satt där, och jag bara låg där. Efter ett tag hörde jag honom dra efter andan.
"kom här" sa han. Jag tittade på honom. Han hade sina armar utsträckta. Det fick mig att tänka på när Bill ville att jag skulle sätta mig i hans knä. Den kvällen när han sa att han älskade mig så mycket. Jag satte mig upp och kramade Tom. Han höll om mig och jag kände att han hade börjat gråta.
"vi får åka in till Bill nu innan han läggs in på bårhuset" viskade han. Jag reste på mig och även Tom. Bente var redo med bilen och vi åkte in. Vi letade upp en doktor som kunde ta oss dit han låg. Doktorn visade vägen. Hans kropp låg under ett skynke. Han drog bort skynket så vi kunde se honom. De hade tagit ur alla hans piercingar. Jag kunde nästan se rubriken framför mig. "Bill Kaulitz, 26 år gammal och dör. Lämnar den 21 åriga flickvännen kvar." jag gick med tunga steg fram till honom och bara såg på hans kritvita ansikte där han låg... Jag klarade inte detta. Jag tog hans livlösa hand och kramade den hårt. Jag föll ihop och bara grät och grät. Tom och Bente kom fram till mig och höll om mig. Vi stod där länge. Jag höll fortfarande i Bills hand.
"vi är otroligt ledsna, men ni måste gå nu" jag ville inte lämna Bill här. Jag struntade i att han var död, jag sträckte på mig och kysste hans läppar en sista gång. När vi kom ut ur rummet kunde jag inte gå. Tom bar mig till bilen och Bente körde hem. När vi kom hem bar han upp mig till rummet. Han la mig i sängen och sedan gick han ut. Jag grät och kramade om täcket. Efter ett tag somnade jag. Nästa morgon vaknade jag upp och hoppades på att allt skulle vara en dröm. Men Bill låg inte på sin sida av sängen. Och jag kom på att det inte var en dröm. Jag la mig ner igen och tittade upp i taket med en tom blick. Mina ögon tårades. Jag vände huvudet mot nattduksbordet och tog ett kort på mig och Bill. Mamma hade tagit det på oss och sedan gett oss en hjärtformad ram till. Kortet satt i ramen.
"du får inte vara borta..." sa jag tyst för mig själv. Jag ställde tillbaka kortet och somnade om. Framåt eftermiddagen kom Tom.
"Micka, vi måste bestämma datum för begravningen" sa han. Jag hörde att han hade gråtit. Jag reste på mig och gick och satte på mig ett par jeans. Jag tog ett linne, men det skulle inte räcka. Jag gick till Bills garderob och tog en långärmad tröja. Den luktade som honom. Mina ögon tårades men jag blinkade bort dem. Jag gick och drog borsten genom håret och sedan gick jag ner till Tom. Det var ingen idé att kleta på sig smink.
"ska vi åka?" sa Tom. Jag nickade och vi gick ut till bilen. Vi åkte till en begravningsbyrå. Datumet blev bestämt. Redan till helgen skulle det hela ske. Jag orkade inte. Och jag ville verkligen inte. Men jag var skyldig honom det. När vi kom hem gick jag och la mig direkt. När jag som mest hatade det, så kom dagen. Dagen då min vackra Bill Kaulitz skulle begravas. Jag, Tom och Bente åkte till kyrkan. Jag orkade inte lyssna, allt jag såg var Bills kista. Allt jag tänkte på, var hur i helvete jag skulle klara av detta. Vi fick gå fram till kistan. Jag såg hans livlösa ansikte. Jag bara grät och grät. Jag ville inte säga adjö till honom. Jag ville bara vakna upp och veta att detta bara var en hemsk dröm. Men det var det inte. Jag gick fram så jag såg Bills ansikte klart och tydligt. Jag la min hand på hans bröst. I handen hade jag hans halsband. Ett lika dant som mitt, fast ett M i hjärtat istället för ett B. Jag bet mig i läppen. Jag var tvungen att säga något. Annars skulle jag bara ångra det. Jag tog ett djupt andetag.
"Bill..." började jag med skakig röst. Det var helt tyst i kyrkan.
"I love you. So much... You are everything to me. I will always love you. Goodbye, my beautiful angel. You will always live in my heart" sa jag med skakig röst. Jag klarade inte längre. Mina tårar bara vällde ut ur mig och jag kunde knappt gå. Tom kom och tog emot mig. Han kramade om mig. Jag blötte ner hans svarta kostym. De slog igen kistan när alla hade sagt farväl. De bar ut kistan och jordfäste honom. Jag tog tag i Toms hand och vi gick fram och slängde ner rosor på kistan. När jag och Tom slängt ner dem kramade jag om honom igen. Vi höll om varandra hårt. Efter allt åkte vi hem. Jag gick och la mig. Dagen efter tog jag bilen och åkte till Bills grav. Jag satte mig framför och bara stirrade på texten. "Här vilar Bill Kaulitz. Född 1989- 2016. Blev endast 26 år gammal"
kommentera för mer?
Del 20
Det knackade på dörren.
"kom in" sa jag med darrande röst. Det var Tom. Han kom och satte sig vid mig. Han la sin hand på mitt lår, men var helt tyst. Han bara satt där, och jag bara låg där. Efter ett tag hörde jag honom dra efter andan.
"kom här" sa han. Jag tittade på honom. Han hade sina armar utsträckta. Det fick mig att tänka på när Bill ville att jag skulle sätta mig i hans knä. Den kvällen när han sa att han älskade mig så mycket. Jag satte mig upp och kramade Tom. Han höll om mig och jag kände att han hade börjat gråta.
"vi får åka in till Bill nu innan han läggs in på bårhuset" viskade han. Jag reste på mig och även Tom. Bente var redo med bilen och vi åkte in. Vi letade upp en doktor som kunde ta oss dit han låg. Doktorn visade vägen. Hans kropp låg under ett skynke. Han drog bort skynket så vi kunde se honom. De hade tagit ur alla hans piercingar. Jag kunde nästan se rubriken framför mig. "Bill Kaulitz, 26 år gammal och dör. Lämnar den 21 åriga flickvännen kvar." jag gick med tunga steg fram till honom och bara såg på hans kritvita ansikte där han låg... Jag klarade inte detta. Jag tog hans livlösa hand och kramade den hårt. Jag föll ihop och bara grät och grät. Tom och Bente kom fram till mig och höll om mig. Vi stod där länge. Jag höll fortfarande i Bills hand.
"vi är otroligt ledsna, men ni måste gå nu" jag ville inte lämna Bill här. Jag struntade i att han var död, jag sträckte på mig och kysste hans läppar en sista gång. När vi kom ut ur rummet kunde jag inte gå. Tom bar mig till bilen och Bente körde hem. När vi kom hem bar han upp mig till rummet. Han la mig i sängen och sedan gick han ut. Jag grät och kramade om täcket. Efter ett tag somnade jag. Nästa morgon vaknade jag upp och hoppades på att allt skulle vara en dröm. Men Bill låg inte på sin sida av sängen. Och jag kom på att det inte var en dröm. Jag la mig ner igen och tittade upp i taket med en tom blick. Mina ögon tårades. Jag vände huvudet mot nattduksbordet och tog ett kort på mig och Bill. Mamma hade tagit det på oss och sedan gett oss en hjärtformad ram till. Kortet satt i ramen.
"du får inte vara borta..." sa jag tyst för mig själv. Jag ställde tillbaka kortet och somnade om. Framåt eftermiddagen kom Tom.
"Micka, vi måste bestämma datum för begravningen" sa han. Jag hörde att han hade gråtit. Jag reste på mig och gick och satte på mig ett par jeans. Jag tog ett linne, men det skulle inte räcka. Jag gick till Bills garderob och tog en långärmad tröja. Den luktade som honom. Mina ögon tårades men jag blinkade bort dem. Jag gick och drog borsten genom håret och sedan gick jag ner till Tom. Det var ingen idé att kleta på sig smink.
"ska vi åka?" sa Tom. Jag nickade och vi gick ut till bilen. Vi åkte till en begravningsbyrå. Datumet blev bestämt. Redan till helgen skulle det hela ske. Jag orkade inte. Och jag ville verkligen inte. Men jag var skyldig honom det. När vi kom hem gick jag och la mig direkt. När jag som mest hatade det, så kom dagen. Dagen då min vackra Bill Kaulitz skulle begravas. Jag, Tom och Bente åkte till kyrkan. Jag orkade inte lyssna, allt jag såg var Bills kista. Allt jag tänkte på, var hur i helvete jag skulle klara av detta. Vi fick gå fram till kistan. Jag såg hans livlösa ansikte. Jag bara grät och grät. Jag ville inte säga adjö till honom. Jag ville bara vakna upp och veta att detta bara var en hemsk dröm. Men det var det inte. Jag gick fram så jag såg Bills ansikte klart och tydligt. Jag la min hand på hans bröst. I handen hade jag hans halsband. Ett lika dant som mitt, fast ett M i hjärtat istället för ett B. Jag bet mig i läppen. Jag var tvungen att säga något. Annars skulle jag bara ångra det. Jag tog ett djupt andetag.
"Bill..." började jag med skakig röst. Det var helt tyst i kyrkan.
"I love you. So much... You are everything to me. I will always love you. Goodbye, my beautiful angel. You will always live in my heart" sa jag med skakig röst. Jag klarade inte längre. Mina tårar bara vällde ut ur mig och jag kunde knappt gå. Tom kom och tog emot mig. Han kramade om mig. Jag blötte ner hans svarta kostym. De slog igen kistan när alla hade sagt farväl. De bar ut kistan och jordfäste honom. Jag tog tag i Toms hand och vi gick fram och slängde ner rosor på kistan. När jag och Tom slängt ner dem kramade jag om honom igen. Vi höll om varandra hårt. Efter allt åkte vi hem. Jag gick och la mig. Dagen efter tog jag bilen och åkte till Bills grav. Jag satte mig framför och bara stirrade på texten. "Här vilar Bill Kaulitz. Född 1989- 2016. Blev endast 26 år gammal"
kommentera för mer?
Comment the photo
Du förstår inte hur jobbigt det är att skriva om det :''(
Men det kommer
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bibis/484777804/
Visa toppen
Show footer