April
Monday 21 February 2011 photo 7/21
|
Del 7
Hårt kramade han mig också.
"Tom!! Jag dör snart" kväkte jag. Han skrattade och släppte taget om mig.
"jaha, är ni kändisar, eller vann ni också biljetter hit?" sa jag. Bill och Tom tittade på varandra och flinade.
"vet du inte vilka Tokio Hotel är?" sa Bill. Jag skakade på huvudet.
"har bara hört två låtar och det var för att radion spelade dem" sa jag.
"seriöst!?" skrek nästan Tom.
"jag är seriös"
"jaha, men en liten uppdatering. Jag är Bill, sångaren i Tokio Hotel, detta är Tom. Gitarristen. Gustav, som är här någonstans är trummisen och Georg, som jag heller inte vet vart han är. Spelar bas." jag nickade.
"coolt..." han flinade.
"men inte ska vi väl stå här hela kvällen?" flinade Tom.
"kom med här. Du får va min dejt" flinade Bill och tog mig i armen.
"är du helt hundra på att jag vill det då?"
"ehm... jag hoppas på det?" jag skrattade.
"du får väl duga" sa jag. Det lät inte likt mig. På något sätt hade jag fått bättre självförtroende. Vi gick runt ett tag. Utan att ha tänkt på det höll vi varandra i hand.
"jaha.. Bill. Du som känd. Det trodde jag faktiskt inte" han skrattade.
"nej, inte jag heller faktiskt." jag flinade.
"det känns faktiskt skönt att prata med dig igen... Jag menar, du har ingen aning om vem jag är..."
"jo Bill, det vet jag. Du är 24 år gammal, sångaren i Tokio Hotel, din bror är Tom och förut låg han med varenda snygga tjej han fick tag i. Men nu letar ni båda efter den sanna kärleken..." jag tystnade mig själv, förvånad över att jag visste så mycket om honom.
"fråga inte hur jag vet det... Det bara kom" han skrattade.
"det roliga är att allt är sant" jag stelnade till.
"va?" han nickade. Jag ruskade på huvudet.
"jag vet inte vad som har hänt med mig..." flinade jag.
"vi kanske ska sätta oss?" skrattade Bill. Jag nickade och satte mig i en utav sofforna.
"men eftersom du nu är så känd. Kanske man ska göra som alla andra gör när de ser dig" flinade jag. Bill rynkade ögonbrynen.
"vad menar du?" flinade han.
"Oh My God! Du är Bill Kaulitz! Sångaren i Tokio Hotel!!!" skrattade jag och satte mina händer på mina kinder och gapade som ett galet fan. Bill skrattade.
"nej, du behöver inte göra så. Jag är för van" flinade han. Jag nickade.
"kunde nästan tänka mig det" vi satt där ett tag under tystnad. Vi satte oss närmre varandra. Jag kunde inte avgöra vem det var som flyttade sig närmre. Men vi satt tillslut väldigt tätt ihop. Vi såg varandra i ögonen och utan att någon utav oss tänkte på det så lutade vi oss sakta framåt och våra läppar möttes. Jag blundade och han särade på mina läppar. Våra tungor möttes och det kändes helt otroligt. Jag tappade nästan balansen av alla känslor som kom som en våg över mig. Bill la sina händer på mina armar och höll i mig. Vi avslutade kyssen och båda tittade skamset ner i golvet.
"förlåt..." viskade han tyst. Jag tittade upp på honom.
"det är lika mycket mitt fel, som ditt. Så du behöver inte säga förlåt" sa jag och bet mig i läppen. Han skrattade till lite.
"nå? Ska vi gå runt eller ska vi bara sitta här?"
"vi kan gå runt" sa jag och reste på mig. Han kom efter. Vi tog varandras händer igen och gick hand i hand ut till baren. Jag tror varken han eller jag tänkte så mycket på det. Eller så var det för att båda tyckte att det kändes otroligt bra. Jag ville inte släppa hans hand i alla fall. Vi satte oss på stolarna.
"nåt och dricka?" sa Bill och släppte min hand. Jag blev kall när han gjorde det. Jag nickade snabbt.
"släpp inte min hand" sa jag utan att tänka mig för. Han tittade på mig och log.
"okej" han tog min hand igen och knöt sin hand runt min.
Kommentera för mer ;)
Del 7
Hårt kramade han mig också.
"Tom!! Jag dör snart" kväkte jag. Han skrattade och släppte taget om mig.
"jaha, är ni kändisar, eller vann ni också biljetter hit?" sa jag. Bill och Tom tittade på varandra och flinade.
"vet du inte vilka Tokio Hotel är?" sa Bill. Jag skakade på huvudet.
"har bara hört två låtar och det var för att radion spelade dem" sa jag.
"seriöst!?" skrek nästan Tom.
"jag är seriös"
"jaha, men en liten uppdatering. Jag är Bill, sångaren i Tokio Hotel, detta är Tom. Gitarristen. Gustav, som är här någonstans är trummisen och Georg, som jag heller inte vet vart han är. Spelar bas." jag nickade.
"coolt..." han flinade.
"men inte ska vi väl stå här hela kvällen?" flinade Tom.
"kom med här. Du får va min dejt" flinade Bill och tog mig i armen.
"är du helt hundra på att jag vill det då?"
"ehm... jag hoppas på det?" jag skrattade.
"du får väl duga" sa jag. Det lät inte likt mig. På något sätt hade jag fått bättre självförtroende. Vi gick runt ett tag. Utan att ha tänkt på det höll vi varandra i hand.
"jaha.. Bill. Du som känd. Det trodde jag faktiskt inte" han skrattade.
"nej, inte jag heller faktiskt." jag flinade.
"det känns faktiskt skönt att prata med dig igen... Jag menar, du har ingen aning om vem jag är..."
"jo Bill, det vet jag. Du är 24 år gammal, sångaren i Tokio Hotel, din bror är Tom och förut låg han med varenda snygga tjej han fick tag i. Men nu letar ni båda efter den sanna kärleken..." jag tystnade mig själv, förvånad över att jag visste så mycket om honom.
"fråga inte hur jag vet det... Det bara kom" han skrattade.
"det roliga är att allt är sant" jag stelnade till.
"va?" han nickade. Jag ruskade på huvudet.
"jag vet inte vad som har hänt med mig..." flinade jag.
"vi kanske ska sätta oss?" skrattade Bill. Jag nickade och satte mig i en utav sofforna.
"men eftersom du nu är så känd. Kanske man ska göra som alla andra gör när de ser dig" flinade jag. Bill rynkade ögonbrynen.
"vad menar du?" flinade han.
"Oh My God! Du är Bill Kaulitz! Sångaren i Tokio Hotel!!!" skrattade jag och satte mina händer på mina kinder och gapade som ett galet fan. Bill skrattade.
"nej, du behöver inte göra så. Jag är för van" flinade han. Jag nickade.
"kunde nästan tänka mig det" vi satt där ett tag under tystnad. Vi satte oss närmre varandra. Jag kunde inte avgöra vem det var som flyttade sig närmre. Men vi satt tillslut väldigt tätt ihop. Vi såg varandra i ögonen och utan att någon utav oss tänkte på det så lutade vi oss sakta framåt och våra läppar möttes. Jag blundade och han särade på mina läppar. Våra tungor möttes och det kändes helt otroligt. Jag tappade nästan balansen av alla känslor som kom som en våg över mig. Bill la sina händer på mina armar och höll i mig. Vi avslutade kyssen och båda tittade skamset ner i golvet.
"förlåt..." viskade han tyst. Jag tittade upp på honom.
"det är lika mycket mitt fel, som ditt. Så du behöver inte säga förlåt" sa jag och bet mig i läppen. Han skrattade till lite.
"nå? Ska vi gå runt eller ska vi bara sitta här?"
"vi kan gå runt" sa jag och reste på mig. Han kom efter. Vi tog varandras händer igen och gick hand i hand ut till baren. Jag tror varken han eller jag tänkte så mycket på det. Eller så var det för att båda tyckte att det kändes otroligt bra. Jag ville inte släppa hans hand i alla fall. Vi satte oss på stolarna.
"nåt och dricka?" sa Bill och släppte min hand. Jag blev kall när han gjorde det. Jag nickade snabbt.
"släpp inte min hand" sa jag utan att tänka mig för. Han tittade på mig och log.
"okej" han tog min hand igen och knöt sin hand runt min.
Kommentera för mer ;)
Comment the photo
TÅRARNA RINNNER MERA NU! FÖRFAN MEEEEEEEEEEEEER!
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bibis/485265317/
Visa toppen
Show footer