June
Friday 2 April 2010 photo 1/1
|
skrivet av charlies mamma, det borde läsas...
Natten till lördag 12/4-08 vaknar jag av dörrklockan,jag ligger kvar det är säkert någon av Sofies kompisar som festat & inte tänker på att det är mitt i natten..
Men det slutar inte istället börjar det knacka oxå. Martin går upp,jag hör en mansröst fråga efter mig. Jag är på väg upp när Martin kommer in & säger att det är polisen.
Det första som far genom mitt huvud när jag ser dom är att Charlie är död! Jag vet faktiskt inte varför...kanske är det modersinstinkten...kunde ju varit något med dom "små" barnen som var hos sin pappa.
Säger att jag måste sätta mig,hela jag skakar så vi går ut i köket.
Då säger hon det som jag redan känner i varje del i kroppen...
Det har hänt något hemskt. Charlie är död,han har skjutit sig.
Allt försvinner...huvudet susar,hjärtat bankar,hela kroppen skakar...jag måste kräkas...
Vet inte hur länge jag är på toaletten..Sofie sover,jag måste berätta för henne..hur ska jag kunna väcka henne & berätta att hennes bror är död?
Sofie vaknar, är lite yrvaken, fattar inte vad jag säger,kanske är det chocken..Mamma det är lugnt,jag pratade precis med honom,han mår bra! Jag känner paniken komma..hur ska jag få henne att förstå att det är så,att det är sant,Charlie är död.. då ser hon polisen & jag ser samma smärta i hennes ansikte som jag känner.
Posom-krisgruppen har öppnat upp församlingshemmet där vi alla i familjen träffas & får stöd. Kommer inte ihåg så mycket mer från den natten..bara bilder,ansikten,ord...
På eftermiddagen får jag "äntligen"...se Charlie,se att det är sant!
Min fine,underbara son ligger på en kall,hård bår,dom har lagt ett lakan över hans vackra ansikte,bröst & lite av höger sida & hand.Åh..gode gud,Charlie va har du gjort! Jag bara skriker & ramlar ihop intill båren.
Hans hand är så kall,hans vackra fingrar är så stela.Hans strumpor sitter så där lite slarvigt som dom alltid gör,hela han är så kall...
Då säger diakonen: Han är väldigt lik dej. Jag känner en sån konstig känsla av lättnad..hans ansikte finns kvar,hon kan se att han är lik mig!!
Dagarna som följer är röriga..
Vi håller en minnesstund i kyrkan för att hedra Charlie & för att kunna stötta släkt & vänner.
Den blir otroligt vacker,så många kommer. Så mycket ljus,så mycket känslor..
Vi har även en bisättning så att alla som vill kan ta farväl av Charlie.
Casper & Matilda har bestämt att dom vill vara med. Vi pratar väldigt mycket innan om hur det kommer att vara & se ut.
Jag ser hur svårt det är för dom,hur verklighet slår dom i ansiktet...Deras älskade storebror är död! Hur lilla Matilda klappar hans hand,smeker han kind,lägger sitt brev & teckningar i kistan. Hur Casper tyst gråter & har så svårt att gå därifrån..hur han gång på gång går in igen medveten om att detta är sista gången han ser sin älskade storebror & idol.
8/5 Begravningen som är den hittills (säger så för jag tar inte längre något för givet ) värsta dagen i mitt liv blev trots allt väldigt vacker,väldigt personlig,vacker musik,så mycket släkt & vänner & ett hav av blommor...
Att jag går in & skriver öppet om något så här privat är att jag efter Charlies självmord blivit medveten om hur vanligt det är att unga människor tar sitt liv,det är faktiskt den vanligaste dödsorsaken hos unga (15-44år) något som jag i vartfall inte kan acceptera!
Därför vill jag berätta för livet kommer aldrig bli vad det en gång var....
Charlie var en helt normal kille med hela livet framför sig. Han hade fast jobb efter skolan,körkort,firmabil,massor av vänner,familj som älskade honom vilkorslöst. Han hade precis tagit SM-Guld för unga plåtslagare & skulle vidare till VM i Kanada. Han var en omtänksam, glad,öppen & väldigt positiv kille som var väldigt omtyckt av sin omgivning.
Vi kommer alltid ha ett stort VARFÖR,kommer aldrig förstå vad han tänkte på natten den 12/4-08 när han valde att ta sin hagelbössa,trycka av och lämna oss..
Det hände oss!!!
Det kan hända precis vem som. helst....
Men det slutar inte istället börjar det knacka oxå. Martin går upp,jag hör en mansröst fråga efter mig. Jag är på väg upp när Martin kommer in & säger att det är polisen.
Det första som far genom mitt huvud när jag ser dom är att Charlie är död! Jag vet faktiskt inte varför...kanske är det modersinstinkten...kunde ju varit något med dom "små" barnen som var hos sin pappa.
Säger att jag måste sätta mig,hela jag skakar så vi går ut i köket.
Då säger hon det som jag redan känner i varje del i kroppen...
Det har hänt något hemskt. Charlie är död,han har skjutit sig.
Allt försvinner...huvudet susar,hjärtat bankar,hela kroppen skakar...jag måste kräkas...
Vet inte hur länge jag är på toaletten..Sofie sover,jag måste berätta för henne..hur ska jag kunna väcka henne & berätta att hennes bror är död?
Sofie vaknar, är lite yrvaken, fattar inte vad jag säger,kanske är det chocken..Mamma det är lugnt,jag pratade precis med honom,han mår bra! Jag känner paniken komma..hur ska jag få henne att förstå att det är så,att det är sant,Charlie är död.. då ser hon polisen & jag ser samma smärta i hennes ansikte som jag känner.
Posom-krisgruppen har öppnat upp församlingshemmet där vi alla i familjen träffas & får stöd. Kommer inte ihåg så mycket mer från den natten..bara bilder,ansikten,ord...
På eftermiddagen får jag "äntligen"...se Charlie,se att det är sant!
Min fine,underbara son ligger på en kall,hård bår,dom har lagt ett lakan över hans vackra ansikte,bröst & lite av höger sida & hand.Åh..gode gud,Charlie va har du gjort! Jag bara skriker & ramlar ihop intill båren.
Hans hand är så kall,hans vackra fingrar är så stela.Hans strumpor sitter så där lite slarvigt som dom alltid gör,hela han är så kall...
Då säger diakonen: Han är väldigt lik dej. Jag känner en sån konstig känsla av lättnad..hans ansikte finns kvar,hon kan se att han är lik mig!!
Dagarna som följer är röriga..
Vi håller en minnesstund i kyrkan för att hedra Charlie & för att kunna stötta släkt & vänner.
Den blir otroligt vacker,så många kommer. Så mycket ljus,så mycket känslor..
Vi har även en bisättning så att alla som vill kan ta farväl av Charlie.
Casper & Matilda har bestämt att dom vill vara med. Vi pratar väldigt mycket innan om hur det kommer att vara & se ut.
Jag ser hur svårt det är för dom,hur verklighet slår dom i ansiktet...Deras älskade storebror är död! Hur lilla Matilda klappar hans hand,smeker han kind,lägger sitt brev & teckningar i kistan. Hur Casper tyst gråter & har så svårt att gå därifrån..hur han gång på gång går in igen medveten om att detta är sista gången han ser sin älskade storebror & idol.
8/5 Begravningen som är den hittills (säger så för jag tar inte längre något för givet ) värsta dagen i mitt liv blev trots allt väldigt vacker,väldigt personlig,vacker musik,så mycket släkt & vänner & ett hav av blommor...
Att jag går in & skriver öppet om något så här privat är att jag efter Charlies självmord blivit medveten om hur vanligt det är att unga människor tar sitt liv,det är faktiskt den vanligaste dödsorsaken hos unga (15-44år) något som jag i vartfall inte kan acceptera!
Därför vill jag berätta för livet kommer aldrig bli vad det en gång var....
Charlie var en helt normal kille med hela livet framför sig. Han hade fast jobb efter skolan,körkort,firmabil,massor av vänner,familj som älskade honom vilkorslöst. Han hade precis tagit SM-Guld för unga plåtslagare & skulle vidare till VM i Kanada. Han var en omtänksam, glad,öppen & väldigt positiv kille som var väldigt omtyckt av sin omgivning.
Vi kommer alltid ha ett stort VARFÖR,kommer aldrig förstå vad han tänkte på natten den 12/4-08 när han valde att ta sin hagelbössa,trycka av och lämna oss..
Det hände oss!!!
Det kan hända precis vem som. helst....
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bidsteeer/450877707/
Visa toppen
Show footer