December
Saturday 10 April 2010 photo 2/2
|
Jag måste bara skriva av mig, må det bli långt. Men ponnyerna på bilden betyder så mycket. Och förlåt för bilden är oredigerad och så .. men jag sitter på fel data!
Det är helt sjukt hur mycket en ponny kan betyda för en människa. Utan Zanzibar skulle jag nog inte orka mycket, för det är han som lyser upp min vardag!
Jag trodde aldrig skulle hitta någon ny ponny som jag kunde lita på lika bra som Blacky och jag trodde definitvit inte att det skulle vara nallebjörnen i boxen bredvid.
Blacky litade jag på i alla lägen, jag kände honom så väl. Jag var aldrig rädd eller osäker. Sen kom den stund jag hade fasat för i år, den dagen jag inte kunde rida på honom mera. Det var tugnt och jobbigt, men vad fanns att göra? Den där lyckan och glädjen fanns inte kvar längre, i alla fall inte i ridningen.
Osäkerhet, jag var jätteosäker. Hoppningen var en mardröm. Jag litade inte på någon häst eller ponny. Och lyckan fanns inte där, jag funderade till och med på att sluta helt ett tag. I alla fall med ridningen, det kändes ju som allt stog still! Men det var något som höll mig kvar, Blacky.
Jag kunde inte lämna min lilla kärlek och jag är glad att han höll kvar mig!
Men plötsligt såg jag ''ljuset i tunneln''. Han var underbar, helt fantastisk. Sommaren 2009 var vändpunkten, efter månader med ''oro''. Jag hittade honom och han tog mitt hjärta med storm! Zanzibar var hans namn.
Under igångridningen ville jag inte rida någon annan, även om jag blev mer eller mindre tvingad ibland. Jag litade på honom, inte i alla lägen, men till 98%! Jag hade kanske känt dig ''på riktigt'' i inte ens en månad när vi gjorde första starten. Jag var jävligt nervös, men du hjälpte mig med att lyckas!
Tiden flöt på, träningar och några tävlingar till. Jag var helt förälskad i ponnyn! Han lärde mig så mycket! Jag tog den stora steget, det störtsa beslutet. Jag kunde lämna det som en gång varit min himel och min jord, min Blacky. Det var tungt, men samtidigt en sådan enorm lättnad.
Det var inte så hemskt som jag trott, jag vet att det inte var ett svek. Han finns ju forfarande kvar och han vet att jag aldrig kommer lämna honom för någon annan! Han vet att han lärde mig så mycket, och att han har en stor del av mitt hjärta. Jag lämnade bara plats för att någon annan skulle få lära känna världens bästa ponny!
Jag började lite mer och mer på Zanzibar. Fullt med träningar och vi lärde oss mer och mer. Och vi kom närmre varandra. Vi löste problem och jag vågade till och med hoppa med honom! Jag var osäker, men han hjälpte mig och visade mig vägen.
Nu litar jag på honom, och han litar nog på mig också. För han visar på något sätt mer förtåelse för mig nu än vad han gjorde förut. Men det är en bit kvar till toppen, dit når man aldrig! Vi hoppar, ibland med en osäkerhet, ibland är det lugnt. Dressyren går bara framåt och framåt, vi lär oss mer och mer tillsammans.
Utan honom vore jag ingen. Det är honom jag litar på. Jag har svårt att lita på människor, jag litar inte på någon till 100%. Allt för många har svikit mig för att jag ska kunna det. Han stöttar mig i alla lägen.
Min stjärna och min kung, mitt ALLT!
Sen ska vi inte glömma lillen, han stöttar mig också på ett sätt. Han glömmer jag aldrig och jag kan inte gå förbi hans box utan att titta på honom och le. Han var mitt allt en gång, men han har nya människor att ta hand om nu. Han betyder oerhört mycket för mig. Min lilla ponnyskit!
Blacky Bus, sagoponnyn från mina drömmar!
Det är helt sjukt hur mycket en ponny kan betyda för en människa. Utan Zanzibar skulle jag nog inte orka mycket, för det är han som lyser upp min vardag!
Jag trodde aldrig skulle hitta någon ny ponny som jag kunde lita på lika bra som Blacky och jag trodde definitvit inte att det skulle vara nallebjörnen i boxen bredvid.
Blacky litade jag på i alla lägen, jag kände honom så väl. Jag var aldrig rädd eller osäker. Sen kom den stund jag hade fasat för i år, den dagen jag inte kunde rida på honom mera. Det var tugnt och jobbigt, men vad fanns att göra? Den där lyckan och glädjen fanns inte kvar längre, i alla fall inte i ridningen.
Osäkerhet, jag var jätteosäker. Hoppningen var en mardröm. Jag litade inte på någon häst eller ponny. Och lyckan fanns inte där, jag funderade till och med på att sluta helt ett tag. I alla fall med ridningen, det kändes ju som allt stog still! Men det var något som höll mig kvar, Blacky.
Jag kunde inte lämna min lilla kärlek och jag är glad att han höll kvar mig!
Men plötsligt såg jag ''ljuset i tunneln''. Han var underbar, helt fantastisk. Sommaren 2009 var vändpunkten, efter månader med ''oro''. Jag hittade honom och han tog mitt hjärta med storm! Zanzibar var hans namn.
Under igångridningen ville jag inte rida någon annan, även om jag blev mer eller mindre tvingad ibland. Jag litade på honom, inte i alla lägen, men till 98%! Jag hade kanske känt dig ''på riktigt'' i inte ens en månad när vi gjorde första starten. Jag var jävligt nervös, men du hjälpte mig med att lyckas!
Tiden flöt på, träningar och några tävlingar till. Jag var helt förälskad i ponnyn! Han lärde mig så mycket! Jag tog den stora steget, det störtsa beslutet. Jag kunde lämna det som en gång varit min himel och min jord, min Blacky. Det var tungt, men samtidigt en sådan enorm lättnad.
Det var inte så hemskt som jag trott, jag vet att det inte var ett svek. Han finns ju forfarande kvar och han vet att jag aldrig kommer lämna honom för någon annan! Han vet att han lärde mig så mycket, och att han har en stor del av mitt hjärta. Jag lämnade bara plats för att någon annan skulle få lära känna världens bästa ponny!
Jag började lite mer och mer på Zanzibar. Fullt med träningar och vi lärde oss mer och mer. Och vi kom närmre varandra. Vi löste problem och jag vågade till och med hoppa med honom! Jag var osäker, men han hjälpte mig och visade mig vägen.
Nu litar jag på honom, och han litar nog på mig också. För han visar på något sätt mer förtåelse för mig nu än vad han gjorde förut. Men det är en bit kvar till toppen, dit når man aldrig! Vi hoppar, ibland med en osäkerhet, ibland är det lugnt. Dressyren går bara framåt och framåt, vi lär oss mer och mer tillsammans.
Utan honom vore jag ingen. Det är honom jag litar på. Jag har svårt att lita på människor, jag litar inte på någon till 100%. Allt för många har svikit mig för att jag ska kunna det. Han stöttar mig i alla lägen.
Min stjärna och min kung, mitt ALLT!
Sen ska vi inte glömma lillen, han stöttar mig också på ett sätt. Han glömmer jag aldrig och jag kan inte gå förbi hans box utan att titta på honom och le. Han var mitt allt en gång, men han har nya människor att ta hand om nu. Han betyder oerhört mycket för mig. Min lilla ponnyskit!
Blacky Bus, sagoponnyn från mina drömmar!
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/blackybus/452265596/
Visa toppen
Show footer