December
Wednesday 3 December 2008 photo 1/1
|
SOMMAREN 2008 GLÖMMER JAG ALDRIG
Det började som ett helt vanligt sommarlov. Du och jag hade en massa planer för sommaren...
En del minnen fick jag i alla fall tillsammans med dig.
Innan det hände...
10/7 den dagen glömmer jag aldrig, det var en varm sommardag solen lyste och det var en klarblå himmel, visst kändes det nervöst men det var ändå lugnande, för du var med mig.
Jag hade fått tid kl. 10.00 för den där jävla halsmandelsoperationen, men jag fick vänta hela dagen .Under tiden fick jag lugnande medel som skulle göra att jag inte tänkte så mycket på operationen, men det hjälpte inte, jag vet inte varför.
Kl. 17.00 var det dags för operation. När det var färdigt, fick jag stanna kvar på sjukhuset över natten.
Dagen efter vaknade jag och kände mig trött, men det är ju vanligt efter en operation.
Jag skulle inte få åka hem om jag inte kunde äta eller dricka. Det kunde jag inte, men fick åka hem ändå. Inte piggnade jag till, jag kände mig helt slut, samtidigt som det kändes konstigt i halsen, som en stor klump på vänstra sidan, vilket gjorde det svårt att över huvud taget äta eller dricka. Jag gick och lade mig tidigt den kvällen. Dagen därpå var det något som kändes väldigt konstigt men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.På eftermiddagen gick jag och lade mig en stund och då plötsligt vaknade jag upp och hostade, det var ingen vanlig hosta, när jag reste mig upp och såg att det rann blod ur min mun. Först förstod jag inte vad som hände, jag hade hamnat i ett chocktillstånd så mamma fick hjälpa mig ut i badrummet där det sedan pumpade ut mer och mer blod i takt med mina hjärtslag. Ambulansen var här på fem minuter, vilket var de fem längsta minuterna i mitt liv. Jag förlorade 1 liter blod och var så svag att jag inte kunde stå på mina ben, den ene av ambulansmännen tog mig i sin famn och sprang med mig ut till ambulansen. Det kändes som jag hade fått huvudrollen i en skräckfilm. Miljontals tankar flög genom mitt huvud. Hela vägen in till Kalmar frågade jag: Kommer jag att dö? Mitt syreintag var nere i 74% och jag kände inte ens när det stack in nålen till droppet, vilket i vanliga fall brukar göra så ont. Det tog lite mer än 10 min, med ambulansen in till Kalmar. Där de berättade i vilket dåligt skick jag var och att man skulle ta det på största allvar, annars kunde det bli allvarliga komplikationer. Jag hade ju för faan helt nerblodade kläder och inte minst i mitt ansikte.
Jag blev upplagd på en sal, samma jävla sal som jag låg på efter operationen. Fick något blodstillande i en medicinmugg och så sög de lite i halsen och sa att det var koaguel som var orsaken till att jag blött.
Du kom dit på kvällen och satt hos mig en stund. Du lovade att komma tillbaka dagen därpå.
Morgonen därpå blev inte så lång, när jag var på toan för att göra mig i ordning så uppstod en mycket kraftigare blödning och då kom den där läkaren och förde in mig i ett behandlingsrum det sista jag såg var blodet, som rann ner på mina strumpor.
Sedan blev allt svart. I efterhand har jag fått veta att jag förlorade allt mitt blod och hade hjärtstillestånd två gånger, efter fem minuter lyckades de få igång mig igen.
Sedan blev jag lagd på IVA i respirator och fick samtidigt blodtransfusion. Du kom och besökte mig, men det visste inte jag. Jag förstår att det var en hemsk syn för dig.
En kärlkirurg lagade kärlet i min hals, som förstörts i samband med operationen, en förgrening till halspulsådern var det. I fem dagar, låg jag på intensiven och fick massa antibiotika bland annat. Jag hade fått en lunginflammation på grund av allt blod som hade kommit ner i lungorna. Du kom varje dag och hälsade på mig, det måste ha varit jobbigt för dig att samtidigt ha ett jobb att sköta och sedan komma till mig och se mig ligga där. Det har jag nog inte förstått förrän idag, hur jobbigt det måste ha varit för dig. Det var starkt gjort, utav dig. Efter ett tag slapp jag respiratorn och de väckte mig och jag kunde nu andas själv.Pratade som vanligt och kom ihåg vissa saker. De sa att eftersom jag haft syrebrist, skulle min hjärna svullna och jag kan säga att det var riktigt jävla hemskt att känna hur talet blev sämre och rörelseförmågan försvann. Förstod allt vad folk sa, men kunde inte få ut orden de fanns bara i mitt huvud.Låg som en levande död. Men sedan fick jag komma till barn och ungdom, där jag vårdades i fyra veckor, jag minns att jag kom dit den 17/7 dagen innan min födelsedag. Den värsta jävla födelsedagen som jag någonsin haft och kommer att få. Låg bara och skrek. Jag minns i alla fall att de sjöng för mig. Jag visste varken om det var dag eller natt, det var samma skit. Efter några dagar kom en vändning i mitt tilltrasslade jävla liv, jag började prata men det var svårt att forma orden men till sist lossnade det och jag kunde prata som vanligt igen. Jag blev verkligen överlycklig, jag hade haft så många frågor i huvudet som nu kunde komma ut. Om vad som hade hänt och så kunde jag berätta om mina mardrömmar som jag haft när jag legat i respiratorn. Du fortsatte att komma varje dag.Du var min enda glädje. Sedan fick jag komma upp till Linköping där jag började min långa rehabilitering och jag var där i 6 veckor. Det skedde flera framsteg varje dag.Det var det enda som gjorde mig glad, hur snabbt jag kom tillbaka igen. Idag sitter jag här och skriver själv om hur jag har upplevt sommaren 2008. Nu är det inte långt kvar tills jag är helt frisk igen.
Det förstörde inte bara mitt fysiska och psykiska välbefinnande, det förstörde vårt förhållande. Du lovade och sa att du alltid skulle vara vid min sida, men du orkade inte. Det gör så ont i mig, om du kan förstå det. Det hoppas jag att du gör.
Det gör verkligen ont i mig att behöva säga, att jag inte vet var du är idag. Men jag hoppas att vi ses någon dag, för jag saknar dig<3
MEN NÄR MAN HAR GÅTT IGENOM EN SÅDAN HÄR SAK,SÅ ÄR MAN STARKARE ÄN NÅGONSIN, DET ÄR JAG. ANNARS HETER MAN INTE LINDA CARLSSON.
MEN HUR FAAN KAN MAN KALLA SIG FÖR LÄKARE? NÄR MAN GÖR SÅDANA MISSTAG DET ÄR FÖR MIG HELT OBEGRIPLIGT OCH HELT OFÖRLÅTLIGT
Det började som ett helt vanligt sommarlov. Du och jag hade en massa planer för sommaren...
En del minnen fick jag i alla fall tillsammans med dig.
Innan det hände...
10/7 den dagen glömmer jag aldrig, det var en varm sommardag solen lyste och det var en klarblå himmel, visst kändes det nervöst men det var ändå lugnande, för du var med mig.
Jag hade fått tid kl. 10.00 för den där jävla halsmandelsoperationen, men jag fick vänta hela dagen .Under tiden fick jag lugnande medel som skulle göra att jag inte tänkte så mycket på operationen, men det hjälpte inte, jag vet inte varför.
Kl. 17.00 var det dags för operation. När det var färdigt, fick jag stanna kvar på sjukhuset över natten.
Dagen efter vaknade jag och kände mig trött, men det är ju vanligt efter en operation.
Jag skulle inte få åka hem om jag inte kunde äta eller dricka. Det kunde jag inte, men fick åka hem ändå. Inte piggnade jag till, jag kände mig helt slut, samtidigt som det kändes konstigt i halsen, som en stor klump på vänstra sidan, vilket gjorde det svårt att över huvud taget äta eller dricka. Jag gick och lade mig tidigt den kvällen. Dagen därpå var det något som kändes väldigt konstigt men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.På eftermiddagen gick jag och lade mig en stund och då plötsligt vaknade jag upp och hostade, det var ingen vanlig hosta, när jag reste mig upp och såg att det rann blod ur min mun. Först förstod jag inte vad som hände, jag hade hamnat i ett chocktillstånd så mamma fick hjälpa mig ut i badrummet där det sedan pumpade ut mer och mer blod i takt med mina hjärtslag. Ambulansen var här på fem minuter, vilket var de fem längsta minuterna i mitt liv. Jag förlorade 1 liter blod och var så svag att jag inte kunde stå på mina ben, den ene av ambulansmännen tog mig i sin famn och sprang med mig ut till ambulansen. Det kändes som jag hade fått huvudrollen i en skräckfilm. Miljontals tankar flög genom mitt huvud. Hela vägen in till Kalmar frågade jag: Kommer jag att dö? Mitt syreintag var nere i 74% och jag kände inte ens när det stack in nålen till droppet, vilket i vanliga fall brukar göra så ont. Det tog lite mer än 10 min, med ambulansen in till Kalmar. Där de berättade i vilket dåligt skick jag var och att man skulle ta det på största allvar, annars kunde det bli allvarliga komplikationer. Jag hade ju för faan helt nerblodade kläder och inte minst i mitt ansikte.
Jag blev upplagd på en sal, samma jävla sal som jag låg på efter operationen. Fick något blodstillande i en medicinmugg och så sög de lite i halsen och sa att det var koaguel som var orsaken till att jag blött.
Du kom dit på kvällen och satt hos mig en stund. Du lovade att komma tillbaka dagen därpå.
Morgonen därpå blev inte så lång, när jag var på toan för att göra mig i ordning så uppstod en mycket kraftigare blödning och då kom den där läkaren och förde in mig i ett behandlingsrum det sista jag såg var blodet, som rann ner på mina strumpor.
Sedan blev allt svart. I efterhand har jag fått veta att jag förlorade allt mitt blod och hade hjärtstillestånd två gånger, efter fem minuter lyckades de få igång mig igen.
Sedan blev jag lagd på IVA i respirator och fick samtidigt blodtransfusion. Du kom och besökte mig, men det visste inte jag. Jag förstår att det var en hemsk syn för dig.
En kärlkirurg lagade kärlet i min hals, som förstörts i samband med operationen, en förgrening till halspulsådern var det. I fem dagar, låg jag på intensiven och fick massa antibiotika bland annat. Jag hade fått en lunginflammation på grund av allt blod som hade kommit ner i lungorna. Du kom varje dag och hälsade på mig, det måste ha varit jobbigt för dig att samtidigt ha ett jobb att sköta och sedan komma till mig och se mig ligga där. Det har jag nog inte förstått förrän idag, hur jobbigt det måste ha varit för dig. Det var starkt gjort, utav dig. Efter ett tag slapp jag respiratorn och de väckte mig och jag kunde nu andas själv.Pratade som vanligt och kom ihåg vissa saker. De sa att eftersom jag haft syrebrist, skulle min hjärna svullna och jag kan säga att det var riktigt jävla hemskt att känna hur talet blev sämre och rörelseförmågan försvann. Förstod allt vad folk sa, men kunde inte få ut orden de fanns bara i mitt huvud.Låg som en levande död. Men sedan fick jag komma till barn och ungdom, där jag vårdades i fyra veckor, jag minns att jag kom dit den 17/7 dagen innan min födelsedag. Den värsta jävla födelsedagen som jag någonsin haft och kommer att få. Låg bara och skrek. Jag minns i alla fall att de sjöng för mig. Jag visste varken om det var dag eller natt, det var samma skit. Efter några dagar kom en vändning i mitt tilltrasslade jävla liv, jag började prata men det var svårt att forma orden men till sist lossnade det och jag kunde prata som vanligt igen. Jag blev verkligen överlycklig, jag hade haft så många frågor i huvudet som nu kunde komma ut. Om vad som hade hänt och så kunde jag berätta om mina mardrömmar som jag haft när jag legat i respiratorn. Du fortsatte att komma varje dag.Du var min enda glädje. Sedan fick jag komma upp till Linköping där jag började min långa rehabilitering och jag var där i 6 veckor. Det skedde flera framsteg varje dag.Det var det enda som gjorde mig glad, hur snabbt jag kom tillbaka igen. Idag sitter jag här och skriver själv om hur jag har upplevt sommaren 2008. Nu är det inte långt kvar tills jag är helt frisk igen.
Det förstörde inte bara mitt fysiska och psykiska välbefinnande, det förstörde vårt förhållande. Du lovade och sa att du alltid skulle vara vid min sida, men du orkade inte. Det gör så ont i mig, om du kan förstå det. Det hoppas jag att du gör.
Det gör verkligen ont i mig att behöva säga, att jag inte vet var du är idag. Men jag hoppas att vi ses någon dag, för jag saknar dig<3
MEN NÄR MAN HAR GÅTT IGENOM EN SÅDAN HÄR SAK,SÅ ÄR MAN STARKARE ÄN NÅGONSIN, DET ÄR JAG. ANNARS HETER MAN INTE LINDA CARLSSON.
MEN HUR FAAN KAN MAN KALLA SIG FÖR LÄKARE? NÄR MAN GÖR SÅDANA MISSTAG DET ÄR FÖR MIG HELT OBEGRIPLIGT OCH HELT OFÖRLÅTLIGT
Comment the photo
Numera mår jag mycket bättre, <br />
är på G igen :)
Det vore en stor ära för mig att få behålla kontakten med dig för du är verkligen en stark person, jag menar. Du är ju Linda Carlsson <3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/blondinlinda1/312123607/
Visa toppen
Show footer