January
Show more 
Sunday 1 July 2007 photo 195/254
|
Martin var så stolt övar att ha skapat en sverige geting???
Annons
Comment the photo
hej
Thu 30 Apr 2009 10:26
Allmänt
Officiellt namn: Repoblikan’i Madagasikara/ République de Madagascar/Republiken Madagaskar
Yta: 587 041 km²
Huvudstad med antal invånare: Antananarivo 1 500 000 (uppskattning 2007)
Antal invånare: 20 200 000 (2008)
Statsskick: republik, förbundsstat
Statschef: Andry Rajoelina1
Regeringschef: premiärminister Monja Roindefo
BNP per invånare: 480 US dollar (2008)
1) Vid sitt maktövertagande i mars 2009 titulerade sig Rajoelina
Geografi
Madagaskar är världens fjärde största ö, till ytan något större än Sverige. Den ligger i Indiska oceanen cirka 40 mil öster om den afrikanska kontinenten med Moçambique som närmaste granne på fastlandet. Madagaskar har en 482 mil lång kustlinje. Till staten hör också några betydligt mindre öar; störst bland dem är Nosy Bé i norr.
Inlandet, där huvudstaden Antananarivo ligger, består av en högplatå som sträcker sig från norr till söder. Bergsmassiven stiger efter en smal kustremsa brant i öst och sluttar sedan mjukare ner mot den västra sidan. Kusten i öster får stora mängder regn från passadvindar. I väster vattnas den bredare kustremsan av ett stort antal floder. Höga berg skär av den bördiga norra spetsen från resten av landet.
I östra Madagaskar växer fortfarande regnskog, men i övrigt täcks ön numera till största delen av stäpp och savann. Betande boskap och svedjejordbruk har slitit hårt på naturen. Högst en tredjedel av den skog som tidigare täckte Madagaskar finns kvar. På högplatån är så gott som alla dalgångar fyllda av konstbevattnade risodlingar.
Sedan Madagaskar för cirka 160 miljoner år sedan avskildes från de afrikanska och asiatiska kontinenterna har ön utvecklat en unik växt- och djurvärld. Här finns många arter som inte lever någon annanstans, bland annat 25 olika slags halvapor, så kallade lemurer. Många djur och växter hotas av utrotning. Naturreservatet Tsingy de Bemaraha finns med på UNESCOs lista över världsarvet.
Klimat
Madagaskar ligger i den tropiska klimatzonen, men klimatet varierar mellan olika delar av landet. Det är tropiskt hett och fuktigt längs östkusten, men torrt och hett på västkusten och längst i söder. I inlandet är klimatet svalare och torrare. Här finns två tydliga årstider: regntiden från november till april och den torra och svala perioden från maj till oktober, då nattfrost kan förekomma på högre höjder.
Cykloner och översvämningar drabbar ofta landet, inte sällan med katastrofala följder. Madagaskar plågas periodvis även av torka.
Befolkning och språk
Madagaskars befolkning har ett blandat ursprung med inslag från framför allt Indonesien och Afrika. Men det finns också en indisk och arabisk påverkan. Trots att befolkningen i dag talar ett enhetligt språk är den officiellt indelad i 18 folkgrupper med egna dialekter och delvis skilda seder. Den största folkgruppen är merina, som omfattar ungefär en fjärdedel av madagaskerna. Merina lade under 1800-talet under sig stora delar av ön. Det finns även små minoriteter av ättlingar till invandrare från Europa och Asien. Gruppen karana, med indisk/pakistansk bakgrund, är ofta köpmän och har ibland trakasserats på grund av sitt relativa välstånd.
Genom historien har motsättningar med jämna mellanrum kommit upp till ytan mellan höglandsbefolkningen, som framför allt utgörs av merina och betsileo, och kustbefolkningen. Den senare betecknas med den franska termen côtiers. Både höglands- och kustbefolkning har blandat ursprung, men côtiers har relativt sett mer afrikanska inslag medan främst merina har mer indonesiskt påbrå. Côtiers, som i högre grad lever på landsbygden, känner sig diskriminerade, vilket även påverkar politiken.
Inom många av folkgrupperna finns olika typer av kastsystem där vissa grupper traditionellt ses som överordnade.
Från 1990-talet och framåt har många madagasker flyttat norrut från den fattiga södra landsbygden och särskilt till de stora städerna. Detta har fått till följd att sammanhållningen inom de olika grupperna har minskat och den gemensamma madagaskiska identiteten stärkts.
Språket malagassiska (malagasy på engelska) tillhör de austronesiska (västindonesiska) språken. Det har blandats upp med afrikanska språk, en liten del sanskrit och arabiska samt under de senaste 200 åren med franska och engelska. Under 1970-talet ville regimen komma ifrån det franska språkets inflytande och lanserade folkgruppen merinas dialekt av malagassiska som enda officiella språk. Kustbefolkningen motsatte sig detta och franska behölls som andra språk. Franska är särskilt viktigt inom förvaltning, högre utbildning och turistnäring.
Genom en grundlagsändring 2007 blev även engelska officiellt språk vid sidan av franska och malagassiska.
Religion
En stor del av madagaskerna bekänner sig till traditionella inhemska religioner. Den världsreligion som har flest anhängare är kristendomen. Uppgifterna varierar, men knappt hälften av befolkningen brukar anges som anhängare till inhemska religioner och ungefär en lika stor andel som kristna. Det väger ungefär jämnt mellan antalet protestanter och katoliker. Knappt var tionde madagask är muslim. Muslimerna bor framför allt i städerna och kommer ofta från Sydasien eller grannlandet Comorerna.
I de flesta av de inhemska religionerna är förhållandet till förfäderna viktigt. Hos merina-folket och några av de andra folkgrupperna på högplatån tar det sig uttryck i ombegravningar av de döda; ett antal kroppar tas fram ur familjegraven och sveps i nya tyger. I samband med dessa ritualer samlas den stora familjegruppen för att få förfädernas välsignelse.
Även de flesta kristna utövar ceremonier som är relaterade till förfäderna. På högplatån är större delen av befolkningen kristen. Det finns ofta två kyrkor i varje by, en katolsk och en protestantisk.
Utbildning
Barnen börjar den femåriga grundskolan vid sex års ålder. Därefter följer högre stadier som omfattar sju år. Skolplikt råder officiellt till 13 års ålder, men många elever lämnar skolan tidigare, ofta för att börja arbeta. Satsningar på utbildning under 2000-talet gjorde att andelen barn som börjar grundskolan ökade från två tredjedelar 2002 till 96 procent 2006. Men bara en fjärdedel av eleverna i åldrarna 11 till 14 år gick kvar i skolan 2006. Bland 15- till 18-åringarna var andelen nere i sju procent, en av de lägsta i världen.
Undervisningsspråk i grundskolan är malagassiska. På högre nivåer används franska.
Det finns sex universitet i landet. Det största och äldsta ligger i huvudstaden Antananarivo. Studenterna har ofta strejkat och demonstrerat i protest mot dålig kvalitet på undervisningen, bristande studiestöd och politiskt förtryck. De som har möjlighet väljer ofta att studera utomlands, framför allt i Frankrike.
Kultur
Poesi och muntligt berättande har en lång tradition på Madagaskar, men malagassiska (malagasy) har också länge varit ett skriftspråk med en stor litteraturskatt. Till de mer kända 1900-talsförfattarna hör Jacques Rabemananjara, Jean-Joseph Rabearivelo och Flavien Ranaivo, som alla har skrivit på eller översatts till franska.
Musiken har en viktig roll vid familje- eller byritualer. Sång och musik förekommer på fester, i kyrkorna och i olika ceremonier.
Skivutgivningen av modern musik har ökat markant under senare decennier och Madagaskar börjar även bli internationellt känt för sin musik. Störst spridning under senare år har musikstilen salegy (uttalas ”saleg”) fått. Eusèbe Jaojoby, som är den främste uttolkaren av denna musik, betraktas ofta som landets störste populärmusiker. Även artister som Rossy, D'Gary, Jean Emilien, Regis Gizavo och Bodo är välkända liksom, inom den mer traditionella musiken, Rakoto Frah samt grupper från antandroy-folket som Salala och Vaovy.
Merinakungadömets huvudstad Ambohimanga med dess gravar och heliga platser har än i dag en viktig roll i många av invånarnas andliga liv, bland annat som mål för pilgrimsfärder. Staden är upptagen på UNESCOs lista över världsarvet.
Massmedier
Grundlagen garanterar yttrandefrihet och massmedierna har i stort sett kunnat arbeta fritt. Pressen är ofta kritisk mot makthavarna. Sedan mitten av 2000-talets första årtionde har dock angreppen på medierna ökat från statsledningens sida. Bland annat har tre radiostationer stängts av myndigheterna.
Landets största dagstidning är Gaziteka, som ges ut på malagassiska. Andra större dagstidningar är franskspråkiga Midi-Madagasikara och La Gazette de la Grande Ile. Tidningarnas upplagor är överlag små.
De flesta madagasker tar del av nyheterna via radio. Statskontrollerade Radio Nationale Malagasy sänder på franska, malagassiska och engelska. Därutöver finns många privatägda lokala och regionala radiokanaler.
Det statliga TV-bolaget Télévision Nasionaly Malagasy har en rikstäckande kanal som sänder på franska och malagassiska. Men det finns också flera privatägda TV-kanaler med mer begränsad räckvidd. MBS TV ägdes, liksom MBS Radio och dagstidningen Le Quotidien, av dåvarande president Marc Ravalomananas industrikoncern, och mannen som kom att störta honom, Andry Rajoelina, hade dessförinnan också han satsat på att bygga upp ett medieimperium.
Flera etermedier har varit indragna i de politiska oroligheter som flera gånger skakat Madagaskar sedan början av 1990-talet. Radio- och TV-kanaler, ägda av inflytelserika politiker, och deras journalister har utsatts för våldsamma angrepp från politiska motståndare till etermediernas ägare. Under krismånaden mars 2009 misshandlades flera journalister av anhängare till såväl Ravalomanana som Rajoelina (se Aktuell politik).
Politiskt system
Madagaskars författning antogs 1992, men den har sedan dess ändrats och fått så många tillägg att den bytt karaktär. Efter förändringar 2007 ska Madagaskar vara en enhetsstat med stark presidentmakt. Presidenten är statschef och överbefälhavare och ska utnämna premiärministern. På dennes förslag utser presidenten även den övriga regeringen. Val av president ska ske vart femte år och presidenten kan sitta i högst två mandatperioder. Om ingen kandidat når majoritet i valet, ska en andra valomgång hållas.
Presidentskiftet i mars 2009 var följden av en utdragen kupp, med både civila och militära inslag, och stod uppenbart i strid med författningen, trots godkännande av författningsdomstolen. Den nye presidenten, Andry Rajoelina, utlovade en ny författning. Enligt den som gällde var han sex år för ung för att kunna utses till president för Republiken Madagaskar, och kanske var det därför han i stället kallade sig ”president för övergångsstyret”. Efter att ha upplöst parlamentet tillsatte Rajoelina två organ för detta styre.
Madagaskar har enligt författningen ett tvåkammarparlament där underhuset, nationalförsamlingen, med 127 ledamöter (från 2007) väljs för fem år i allmänna val. Senatens 90 ledamöter utses för sexåriga mandatperioder till två tredjedelar av lokala politiska företrädare och till en tredjedel av presidenten.
Madagaskar är indelat i 22 regioner som leds av varsin regionchef utsedd av presidenten. De tidigare sex närmast självstyrande provinserna är avvecklade efter en folkomröstning 2007.
Sedan demokratiseringen i början av 1990-talet (se Modern historia) har politiken kännetecknats av partisplittring, konfrontation, ständigt skiftande allianser och starka personmotsättningar. Det finns flera dussin politiska partier, även om bara ett tiotal har lyckats ta sig in i nationalförsamlingen. Partierna är ofta förankrade i en folkgrupp, en landsända eller kring en person. Ideologier spelar sällan någon stor roll.
Sedan Marc Ravalomanana tillträdde som president 2002 (han omvaldes 2006 med bred marginal) infann sig en viss politisk stabilitet. Ravalomanana var fattigpojken som fick chansen att studera (bland annat i Sverige) och som därefter blev storföretagare i mejeribranschen och landets rikaste man. Han var också ledande inom den viktiga protestantiska kyrkan. Ravalomanana tillhörde folkgruppen merina och var uppvuxen på höglandet. Han valdes i slutet av 1990-talet till borgmästare i Antananarivo och blev folkligt populär i den rollen.
Ravalomanana var övertygad liberal och ansågs på gott och ont sköta landet som ett storföretag. Hans parti Jag älskar Madagaskar (Tiako i Madagasikara, TIM) vann en klar majoritet i parlamentsvalen 2002 och 2007. Valdeltagandet var dock lågt 2007, vilket möjligen berodde på anhopningen av flera val/omröstningar under kort tid. Andra viktiga partier är Folk bedöms efter sina handlingar (Ny asa vita no ifampitsara, AVI), lett av den förre premiärministern Norbert Ratsirahonana, och Samling för socialdemokrati (Rassemblement pour la Socialdémocratie, RPSD). Dessa båda stödpartier till TIM har i grunden stått för samma politiska linje som Ravalomanana men ogillade hans kompromisslösa ledarstil.
I samband med valet 2002 förlorade den förre diktatorn Didier Ratsiraka och hans parti Föreningen för Madagaskars återfödelse (Andry sy Riana Enti-Manavotra an’i Madagasikara, AREMA) sitt inflytande. Flera partiföreträdare gick i exil, främst i Frankrike. Roland Ratsiraka, brorson till exdiktatorn, har liksom farbrodern starkt stöd i hamnstaden Toamasina. Hans parti heter Madagaskars medvetna ungdom (Malagasy Tonga Saina). Roland Ratsiraka har starka band till Andry Rajoelina, som liksom Ravalomanana en tid var borgmästare i Antananarivo och som störtade och efterträdde Ravalomanana i mars 2009. Rajoelina är merina och son till en överste i armén.
Kirurgiprofessorn Albert Zafy, som blev president efter demokratiseringen, har fortfarande visst stöd bland väljare på vänsterkanten. Han är en av de ledande personerna i oppositionsgrupperingen Tre nationella krafter (3FN).
Jean Lahiniriko har sin bakgrund inom TIM, men han avsattes av partiet från sin post som talman i nationalförsamlingen efter kritiserade uttalanden om Iran. Han grundade därefter partiet Socialistiska och demokratiska partiet för enhet på Madagaskar (Parti Socialiste et Démocrate pour l'union à Madagascar, PDSUM). I presidentvalet 2006 kom Lahiniriko på andra plats efter Ravalomana.
Högsta instans inom rättsväsendet är Högsta domstolen. Madagaskar har även en särskild författningsdomstol. Domstolarnas arbete försvåras av brist på ekonomiska resurser och svårigheter med att rekrytera utbildad personal. Domarna har under lång tid krävt en reformering av rättsväsendet. Korruption förekommer och de politiska makthavarna utövar visst inflytande över domstolarna. Så sent som i november 2007 dömdes tolv personer till döden efter grovt våld i samband med en marktvist, men inga avrättningar har verkställts sedan självständigheten 1960.
Äldre historia
Det är inte känt när och hur de första människorna kom till Madagaskar. Förmodligen utvandrade en eller flera grupper av människor från det område som i dag utgör Indonesien någon gång under de första århundradena e Kr. Det troliga är att de kom längs Indiens kust via den arabiska halvön till Afrikas östkust, där de blandade sig med den inhemska befolkningen. Så småningom lämnade bosättarna fastlandet och tog sig över till Madagaskar.
Tecken på att invandrarna tagit denna väg är bland annat att vissa östafrikanska seder och en särskild typ av östafrikansk boskap är spridda på ön. De tidigaste lämningarna av byar dateras till 700-talet. Högplatån befolkades runt år 1000. Under europeisk medeltid anlade araber små handelsstationer på västkusten och i norr. Från början av 1500-talet besöktes Madagaskar sporadiskt av européer.
Under 1700-talet bildades flera större och mindre kungadömen på ön. I slutet av seklet enade merinafolkets kung Andrianampoinimerina de fyra kungadömena på den centrala högplatån och började därefter utvidga sitt område. Därmed inleddes merinas ekonomiska och politiska dominans. De följande merinakungarna lyckades lägga under sig stora delar av ön, inledningsvis med hjälp av vapen som de bytte till sig från européer mot slavar.
I början av 1800-talet kom brittiska missionärer till Antananarivo som då hade blivit huvudstad. Britterna började undervisa överklassen i engelska och översatte bibeln till malagassiska (malagasy). Fransmannen Jean Laborde fann nåd vid hovet och byggde upp en industri där han lät tillverka vapen, krut, porslin och mycket annat. Merinahovet tog också emot andra fransmän, som stödde uppbyggnaden av en katolsk kyrka.
Drottning Ranavalona I (regent 1828-1861) försökte hejda det utländska inflytandet och den nya religionens intrång genom att portförbjuda européerna. När drottningen avled 1861 öppnades dock dörren mot omvärlden på vid gavel. Både Frankrike och England ville införliva Madagaskar i sina kolonialvälden. Tvisten löstes genom ett fördrag där Frankrike fick överhögheten över Madagaskar mot att England kunde ta kontroll över ön Zanzibar (i dag en del av Tanzania). Madagaskar blev franskt protektorat 1895 och koloni 1896.
Under första världskriget kom madagasker som tjänat som soldater i den franska armén i kontakt med socialistiska idéer. Bland dem växte en nationalistisk rörelse fram. Inledningsvis var deras krav att madagaskerna skulle få franskt medborgarskap, men efterhand ställdes krav på självständighet. Från 1946 fick Madagaskar rätt att sända representanter till nationalförsamlingen i Paris. Året därpå utbröt ett uppror som brutalt slogs ner av fransmännen - omkring 80 000 människor dödades.
År 1956 infördes allmän rösträtt och Madagaskar blev under fredliga former en självständig stat i juni 1960. Fransmännen fruktade att konflikter skulle blossa upp om merina-folket åter fick makten och hade därför uppmuntrat kustborna att bilda Madagaskars socialdemokratiska parti under ledning av Philibert Tsiranana. Vid självständigheten valdes han till landets förste president. Tsiranana, som var côtier (från kusten, inte högländerna), var franskvänlig och många fransmän kunde behålla sina tillgångar och sin verksamhet på Madagaskar. Franska företag fortsatte att dominera handeln och Frankrike tilläts ha kvar sina militärbaser.
Modern historia
De första åren efter självständigheten från Frankrike 1960 blev oroliga i Madagaskar. President Philibert Tsirananas undergivenheten mot fransmännen (se Äldre historia) ledde till att han 1972 tvingades lämna ifrån sig makten till överbefälhavaren Gabriel Ramanantsoa, som förde en mer vänsterinriktad och nationalistisk politik. Efter ett polismyteri överlämnade Ramanantsoa i februari 1975 makten till en annan militär, Richard Ratsimandrava, som mördades sex dagar senare under oklara omständigheter. Därefter tillträdde ett militärråd som slog ner myteriet, lät upplösa alla politiska partier och införde presscensur. I juni samma år utsågs en av medlemmarna i militärrådet, kommendant Didier Ratsiraka, till landets nye president.
Ratsiraka, som är côtier (från kusten), utropade en socialistisk revolution, som innebar att privata och franskägda företag, inklusive franska banker, förstatligades. Stor vikt lades vid ökat folkligt inflytande genom lokala byråd, så kallade fokontany. President Ratsiraka skrev sin “lilla röda bok“ med riktlinjer för den madagaskiska revolutionen, riktlinjer som till stor del byggde på marxistiska och maoistiska idéer.
Ratsiraka skaffade sig som president i praktiken diktatorisk makt. Han bildade 1976 partiet Madagaskiska revolutionens förtrupp (AREMA) som blev kärnan i enhetsfronten Nationella fronten för försvar av den madagaskiska socialistiska revolutionen (FNDR). Alla partier som ville delta i val var tvungna att tillhöra och bli godkända av FNDR. Ett större parti, Nationella rörelsen för Madagaskars oberoende (MONIMA) lett av Monja Jaona, lämnade vid flera tillfällen FNDR, men vanligtvis ingick sju partier i enhetsfronten. Jaona utmanade Ratsiraka i presidentvalet 1982 men förlorade. Han anklagade regimen för valfusk och greps när han försökte organisera en storstrejk.
Medan Ratsiraka knöt kontakter med Nordkorea och Sovjetunionen och försökte bygga upp en ställning som talesman för tredje världen, växte den sociala oron i landet. Bakom oroligheterna låg arbetslöshet, korruption, kriminalitet och brist på basvaror. Bristen på livsmedel gav 1985 upphov till våldsamma demonstrationer i kuststäderna i söder. Förslag till förändringar inom den högre utbildningen ledde till starka protester från studenterna. Oppositionen mot regimen växte även bland enhetsfrontens partier.
Ratsiraka omvaldes som president 1989, men tvingades samma år ge upp enhetsfrontens maktposition. Kommunismens fall i Östeuropa hade ökat Madagaskars beroende av franskt bistånd. Kombinationen av en alltmer högljudd opposition och hårda påtryckningar från biståndsgivarna tvingade Ratsiraka att 1990 införa flerpartisystem. Flera av enhetsfrontens partier gick i opposition mot regeringen tillsammans med en rad nystartade organisationer. De partier som var lojala mot Ratsiraka anslöt sig till AREMA och bildade en ny allians, Madagaskars militanta rörelse för socialism.
Under 1991 utlyste en nybildad oppositionsallians, De levande krafternas kommitté, massdemonstrationer och generalstrejker. Alliansen, som leddes av bland andra kirurgiprofessorn Albert Zafy, utmanade Ratsiraka och hans säkerhetstjänst genom att ignorera demonstrationsförbud och utse en provisorisk regering. Under en fredlig demonstration utanför presidentpalatset i augusti 1991 sköt Ratsirakas livvakter ihjäl minst hundra demonstranter. Efter det började kraven på en förhandlingslösning öka från både arméns och utländska biståndsgivares sida. Ratsiraka tvingades att samarbeta med oppositionen. I oktober samma år bildades en övergångsregering under ledning av Albert Zafy.
En av den nya regeringens första åtgärder gällde en ny författning som skulle godkännas i en folkomröstning. Regeringens förslag innebar ökad makt för nationalförsamlingen samt betonade att landet skulle förbli en enhetsstat. Ratsiraka, vars parti hade en stark position på landsbygden, lanserade istället ett förslag om en federal stat. Kort före omröstningen ockuperade Ratsirakas anhängare administrativa byggnader och radio- och TV-stationer i flera provinshuvudstäder och förklarade att provinserna nu var federala delstater. I folkomröstningen i augusti 1992 godkändes dock övergångsregeringens förslag av nära tre fjärdedelar av väljarna.
I presidentvalet 1993 segrade Zafy med 67 procent av rösterna mot Ratsirakas 33 procent. I valet till nationalförsamlingen samma år fick partier med rötter i De levande krafternas kommitté en klar majoritet men de var splittrade. Den Zafy-trogna alliansen fick 46 av de 138 platserna.
En månad senare utsågs Francisque Ravony, ledare för ett litet Zafy-troget parti, till premiärminister. Hans regering hade dock svagt stöd i nationalförsamlingen. Ravony försökte genomföra ekonomiska reformer, bland annat privatiseringar av statliga företag, frysta löner för offentliganställda samt åtgärder mot korruptionen, som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) ställde som krav för sitt ekonomiska stöd. Han motarbetades dock av både president Zafy och talmannen Andriamanjato, som föredrog att försöka låna från privata banker. Ravony drev igenom delar av sin politik och stärkte sin position i parlamentet. President Zafy svarade med att utlysa en folkomröstning till i september 1995. Genom denna lyckades han driva igenom att presidenten fick rätt att utse premiärminister.
Till ny regeringschef utsåg Zafy ledaren för sitt eget parti. Men presidenten förlorade alltmer stöd även bland de partier som inledningsvis stött honom. Regeringen föll i maj 1996 efter en misstroendeomröstning i parlamentet. Zafy utnämnde en opolitisk premiärminister, juristen Norbert Ratsirahonana, men inlade veto mot nästan alla regeringsmedlemmar som denne utsåg. Konflikten mellan presidenten och parlamentet tilltog och i juli samma år avsattes Zafy av parlamentet för brott mot grundlagen.
Nyval till presidentposten hölls i november 1996. Zafys huvudmotståndare blev den förre diktatorn Ratsiraka, som segrade i valet. Sedan Ratsiraka tillträtt började han att arbeta för att förbättra relationerna till de internationella biståndsgivarna.
Inrikespolitiskt skapade president Ratsiraka dock konfrontation genom att skjuta upp parlamentsvalet som hade planerats till i augusti 1997. Han utlyste en folkomröstning om ett antal tillägg till författningen som skulle stärka presidentens makt på parlamentets bekostnad och ge provinserna större självständighet. Det godkändes med knapp majoritet i folkomröstningen i mars 1998. Oppositionen försökte under kampanjen inför folkomröstningen avsätta president Ratsiraka genom ett misstroendevotum, men lyckades inte.
När parlamentsval hölls i maj 1998 fick Ratsirakas parti AREMA 63 av de 150 platserna och dessutom stöd av 19 ledamöter från koalitionspartier. Även de två största oppositionspartierna anslöt sig till regeringssidan, vilket gjorde att oppositionen kom att nästan uteslutande bestå av Albert Zafys nya parti Handling, sanning, utveckling och harmoni (AFFA). Ratsiraka utsåg sin partikamrat Tantely Andrianarivo till premiärminister och regeringen bestod huvudsakligen av AREMA-politiker. Ratsiraka hade nu kontroll över såväl parlament som regering och presidentpost.
År 1999 valdes den politiskt oprövade företagsledaren Marc Ravalomanana till borgmästare i huvudstaden Antananarivo. Han blev snabbt populär och i december 2001 ställde han upp i presidentvalet. Sensationellt nog segrade Ravalomanana i första valomgången; enligt de officiella siffrorna med 46 procent av rösterna mot 40 procent för Ratsiraka. Han hävdade dock själv att han fått mer än 52 procent och borde utropas till president genast, istället för att möta Ratsiraka i en andra, avgörande valomgång.
Författningsdomstolen, där sex domare nyligen hade bytts ut av presidenten, avslog Ravalomananas anspråk på presidentposten och det uppstod en dragkamp om makten. Varje dag under många veckor i början av 2002 samlades uppemot hundratusen anhängare till Ravalomanana i centrum av Antananarivo och krävde att han skulle utses till president. Från slutet av januari hårdnade konfrontationen när en strejk lamslog nästan all ekonomisk verksamhet i huvudstaden. Strejken kostade enligt Världsbanken Madagaskar upp till 14 miljoner dollar om dagen. Först i slutet av mars avblåste Ravalomanana strejken.
I februari lät Ravalomanana utropa sig till president med hjälp av en domare som hade tagit ställning för honom. Han utsåg ministrar och dessa kunde ta sig in i regeringsdepartementen eftersom en stor del av polisen och armén inte längre lydde order från den officiella regeringen.
Ravalomanana hade kompakt stöd i huvudstaden, men på landsbygden var Ratsirakas ställning stark. Fem av de sex provinsguvernörerna slöt upp bakom Ratsiraka och utropade hamnstaden Toamasina till ”huvudstad” för den officiella regeringen. AREMA-anhängare blockerade vägen mellan Toamasina och Antananarivo för att svälta ut huvudstaden, där det snart rådde allvarlig brist på viktiga förnödenheter.
I mars 2002 började demonstrationerna för eller emot Ravalomanana att bli allt våldsammare och flera dödsskjutningar förekom. Inte minst i Toamasina fick maktkampen en etnisk karaktär, när lokala côtiers lojala mot Ratsiraka angrep personer med merina-bakgrund från höglandet, vilka förknippades med Ravalomanana. Madagaskar såg ut att kunna gå mot ett inbördeskrig.
I april hävde Högsta domstolen Ratsirakas beslut att strax före valet byta ut sex domare i författningsdomstolen mot mer trogna anhängare. Därmed blev också författningsdomstolens beslut om resultatet i presidentvalet ogiltigt. Därefter meddelade författningsdomstolens nya domare att en omräkning av rösterna visade att Ravalomanana hade vunnit valet med 51 procent av rösterna mot 36 procent för Ratsiraka. Trots att Ratsiraka tidigare hade gått med på att rösterna skulle räknas om vägrade han att godta resultatet. När Ravalomanana i maj 2002 tillträdde formellt som president stod fyra av de sex provinserna ännu på Ratsirakas sida.
Situationen i den blockerade huvudstaden blev allt sämre. Ravalomanana hotade att bryta blockaden med militärens hjälp. I slutet av maj grep militär Ratsirakas premiärminister Tantely Andrianarivo och placerade honom i husarrest. Fyra soldater som stödde Ratsiraka dödades. I juni utbröt de mest omfattande striderna mellan militärstyrkor från de båda sidorna på norra delen av ön. I slutet av månaden fick Ravalomananas styrkor kontroll över alla utom två provinser. Den 5 juli gav Ratsiraka slutligen upp och flydde till Frankrike. Den regeringstrogna armén gick samtidigt in i Toamasina, vars lokale befälhavare gav upp motståndet ett par dagar senare.
Efter påtryckningar från biståndsgivare tillkännagav president Ravalomanana att nyval till parlamentet skulle hållas i december 2002. Valet blev en jordskredsseger för Ravalomananas parti Jag älskar Madagaskar (TIM), som fick egen majoritet i nationalförsamlingen med 102 mandat. Till detta kunde läggas 22 mandat för TIMs stödpartier. Huvudmotståndaren AREMA fick endast tre mandat. AREMA hävdade att valfusk förekommit, men internationella observatörer gav valet godkänt.
Efter parlamentsvalet kunde Ravalomanana på allvar komma igång med sin politik för tillväxt genom marknadsekonomiska reformer, till exempel privatiseringar av statliga företag. Presidenten försummade inget tillfälle att försöka locka utländska investerare till landet. Upprepade politiska oroligheter bidrog dock till att skrämma bort både investerare och turister.
Ratsiraka dömdes i augusti 2003 i sin frånvaro till tio års straffarbete för förskingring av offentliga medel. Han anklagades för att ha tagit ut motsvarande 70 miljoner kronor från landets centralbank då han flydde landet.
Aktuell politik
Företagsledaren Marc Ravalomananas tillträde som Madagaskars president 2002 föregicks av stor turbulens (se Modern historia). Under åren därefter lyckades dock presidenten och hans parti Jag älskar Madagaskar (TIM) skapa en relativt stabil politisk situation i landet. Ravalomanana drev en tillväxtpolitik med marknadsekonomiska reformer, till exempel privatiseringar av statliga företag. Ekonomin förbättrades och regeringens förtroende i omvärlden och bland biståndsgivarna stärktes.
Nya oroligheter uppstod dock när det i december 2006 åter var dags för presidentval. Främste utmanare till Ravalomanana var Pierrot Rajaonarivelo från oppositionspartiet AREMA (nu omdöpt till Föreningen för Madagaskars återfödelse, men med samma förkortning som tidigare), men han hindrades att återvända från sin exil och hans kandidatur avvisades av författningsdomstolen. Två veckor före valdagen gjorde general Andrianafidisoa, känd som General Fidy, ett misslyckat kuppförsök sedan även han hindrats från att kandidera. Han dömdes senare till fyra års fängelse.
Under valkampanjen försökte Ravalomanana vinna röster på att ekonomin hade förbättrats under hans mandatperiod samt på den utbyggnad av infrastrukturen som hade inletts. Oppositionen betonade i sin kampanj att presidenten inte hade gjort tillräckligt för att bekämpa fattigdomen och att han hade utnyttjat sin maktposition för att främja egna affärsintressen.
Ravalomanana vann valet med 54 procent av rösterna. Näst flest röster, 12 procent, fick den tidigare talmannen i nationalförsamlingen, Jean Lahiniriko. Roland Ratsiraka, brorson till den förre presidenten Didier Ratsiraka, tog hem 11 procent. Valdeltagandet låg på drygt 61 procent.
Cyklonsäsongen från december 2006 blev den värsta madagaskerna upplevt i historisk tid. Närmare en halv miljon människor blev på olika sätt drabbade av minst sex stora cykloner som drog över ön. Tiotusentals hektar risodlingar spolades bort i översvämningar som följde i orkanernas spår. Landet tvingades under 2007 importera ris för att försörja befolkningen.
I april 2007 genomfördes en folkomröstning om förslag till författningsändringar som tillkommit på presidentens initiativ. Tre fjärdedelar av de röstande sade ja till förslaget som bland annat innebar att presidenten i krissituationer kan stifta lagar utan parlamentets medgivande, att engelska blev officiellt språk vid sidan av franska och malagassiska (malagasy) samt att landets sex självstyrande provinser ersattes av 22 mindre regioner (se Politiskt system).
I juli 2007 utlyste president Ravalomanana nyval till september. Samtidigt meddelades att antalet ledamöter i nationalförsamlingen av ekonomiska skäl skulle minskas från 160 till 127. Inför valet syntes splittringstendenser inom regeringspartiet; flera TIM-politiker startade egna partier. Oppositionen var också försvagad av AREMAs sönderfall (se Modern historia), men ansträngningar gjordes ändå för att bilda en enad front mot Ravolamananas TIM.
Parlamentsvalet den 23 september 2007 förlöpte lugnt. De första, inofficiella siffrorna kom från huvudstaden Antananarivo. Där tog president Ravalomananas parti TIM hem alla de tolv mandaten, men färre än en tredjedel av väljarna slöt upp vid urnorna. Enligt mycket knapphändig rapportering från BBC förelåg ett officiellt valresultat för hela landet i slutet av september. TIM hade då vunnit 106 av de 127 mandaten med ett valdeltagande som låg under 50 procent.
Ravalomanana utmanas av Rajoelina
I december 2008 stängde myndigheterna den privata TV-kanalen Viva, sedan den sänt en intervju med förre presidenten Didier Ratsiraka. Viva ägdes av borgmästaren i Antananarivo, den 34-årige före detta discjockeyn Andry Rajoelina. Borgmästarposten i huvudstaden är av tradition politiskt viktig; via den nådde Ravalomanana på sin tid presidentposten. Sedan Rajoelina vunnit borgmästarvalet 2007 framträdde han som högljudd opponent till president Ravalomanana och dennes parti TIM.
Rajoelina inledde nu en serie hårda verbala angrepp mot Ravalomananas regim. Bland annat kritiserade han en kontroversiell uthyrning av jordbruksmark till det sydkoreanska bolaget Daewoo (se Jordbruk och fiske). Han uppmanade presidenten att avgå och begärde att en övergångsregering med honom själv i spetsen skulle styra Madagaskar fram till nästa presidentval (där Rajoelina enligt författningen inte själv kunde väljas eftersom presidenten måste vara minst 40 år.)
Den 25 januari 2009 stängdes även Vivas radiokanal. Inför ett möte med 20 000 anhängare beskrev Rajoelina Madagaskar som en diktatur och manade till generalstrejk. Ravalomanana anklagade borgmästaren för att starta en revolt. Följande dag stormade hundratals anhängare till Rajoelina den statliga radiostationen i Antananarivo och satte eld på byggnaden. Mat- och elektronikaffärer som förknippades med presidenten plundrades. I ett nedbränt varuhus hittades den 27 januari lämningar av minst 25 plundrare som inte lyckats ta sig ut i tid. Samma dag gick Rajoelina ut med en uppmaning om att avbryta protesterna, men han avvisade en invit till samtal med presidenten så länge de militärer som skjutit två av hans anhängare inte hade gripits. Följande dag rådde ett spänt lugn i huvudstaden, där oroligheterna beräknades ha krävt minst 44 liv, inklusive de nämnda plundrarna. Vissa beräkningar talade om ett hundratal dödsoffer i hela landet.
Ännu den 29 januari hölls de flesta affärer i Antananarivo stängda, men Vivas radio och TV var åter i gång. Dödläget mellan presidenten och borgmästaren fortsatte, trots att såväl FN som USA manade till samtal. Myndigheterna utfärdade arresteringsorder för två män som sades ligga bakom de senaste dagarnas våld. En var Roland Ratsiraka, bror- eller systerson till förre presidenten Didier Ratsiraka. Samtidigt lovade president Ravalomanana att de som plundrat affärer i hans matvarukedja Magro skulle slippa straff.
Den 31 januari förklarade borgmästaren Rajoelina att det nu var han som skötte Madagaskars angelägenheter. Han uppmanade alla ministerier att stänga och centralbanken att inte betala ut pengar till regeringen. Ravalomanana invände att det fortfarande var han som var president. Afrikanska unionen, AU, varnade Rajoelina för att bryta mot landets författning. Den 2 februari hölls ministerierna öppna och handeln tycktes ha kommit i gång igen. Mönstret vid tidigare maktövertaganden har annars varit att den som lett oppositionen utlyst generalstrejk tills ministrarna funnit för gott att avgå. Många kommentatorer såg försämrade levnadsförhållanden bland breda befolkningsskikt som den yttersta orsaken till krisen, i samverkan med en allmän misstro mot den elit, inklusive presidenten, som blivit allt rikare.
Allt färre anhängare slöt upp vid Rajoelinas möten, och den 3 februari lät regeringen avskeda honom som borgmästare i Antananarivo, under förevändning att han misskött stadens sophantering. Författningsdomstolen hade redan meddelat honom att den inte kunde sparka presidenten utan klartecken från parlamentet (som ju dominerades av presidentens anhängare).
Den 7 februari blossade maktkampen åter upp, då 28 anhängare till Rajoelina dödades av säkerhetsstyrkor som öppnat eld mot demonstranter på väg mot presidentpalatset. Rajoelina manade till fortsatta protester. Försvarsministern avgick med förklaringen att hon ”som mor” inte kunde acceptera detta våld. Hennes avgång tolkades av en del som en varning från militären till president Ravalomanana.
Den 9 februari sades både Ravalomanana och Rajoelina ha gått med på att delta i FN-stödda försoningssamtal. Dagen därpå presenterade den före detta borgmästaren Rajoelina vad han kallade sin ”regering”. President Ravalomanana fann, den 11 februari, tiden mogen att själv sammankalla ett massmöte på huvudstadens stadion; 40 000 slöt upp, enlig BBC, trots ihållande regn. Bland allmänheten restes nu frågor om varifrån Rajoelina fått pengar till sin kampanj, och misstankar riktades mot förre presidenten Didier Ratsiraka och andra avsuttna makthavare, de så kallade dinosaurierna.
Spänningen steg åter i Antananarivo den 16 och 17 februari, då polis sökte skingra tusentals demonstranter som leddes av Rajoelina. Efter ett möte med president Ravalomanana sade sig militärledningen vara redo att ”göra sin plikt”.
Den 4 mars möttes till slut Ravalomanana och Rajoelina, men den senare avbröt samtalen med ett dramatiskt uttåg. Nya plundringar rapporterades från södra Antananarivo, och människor dödades då säkerhetsstyrkor öppnade eld. Efter nya uppmaningar till generalstrejk undgick Rajoelina, enligt vad som först sades, att gripas genom att han lät sig gömmas av FN-anställda; senare ändrades detta till att han befann sig på Frankrikes ambassad. FN-organet UNICEF protesterade mot att Rajoelina-anhängare hade hotat och trakasserat lärare och skolbarn för att få dem att stanna hemma och strejka.
Den 8 mars startade soldater, som sympatiserade med Rajoelina, ett myteri vid en förläggning utanför huvudstaden. Ravalomananas regering förvarnade om ”militära åtgärder” mot myteristerna. Den 10 mars avgick den nye försvarsministern efter bara en månad (jämför ovan), enligt uppgift sedan en grupp soldater infunnit sig på hans kontor. Arméchefen utfärdade ett 72 timmars ultimatum till landets politiker om att enas och finna en lösning, men han sade inget om vad som skulle hända om de inte gjorde detta. President Ravalomanana framträdde i teve och medgav att han hade begått vissa misstag; han bekräftade också att han skulle medverka vid en nationell konferens med början den 12 mars. Rajoelina, som lämnat Franska ambassaden, meddelade någonstans ifrån att han tänkte bojkotta konferensen.
Den 11 mars intog Rajoelina-vänliga soldater arméhögkvarteret och tvingade arméchefen att avgå. En ny svors in, fast inte på sedvanligt sätt av presidenten. Den nye arméchefen förnekade bestämt att det fanns motsättningar inom försvarsmakten. Företrädaren hade avsatts efter ”förhandlingar” bland högre officerare, sade han, något som bedömare tolkade som att president Ravalomanana inte längre hade kontroll över armén. USA:s ambassadör i landet varnade för risken av ett inbördeskrig.
Den 13 mars distanserade sig även säkerhetsstyrkorna från president Ravalomanana. Det gjorde också en rad kända personer, däribland flera domare. Ravalomananas egen premiärminister överlämnade nycklarna till sitt kontor till den man som Rajoelina utsett till sin premiärminister. Den 14 mars utfärdade Rajoelina ett fyra timmars ultimatum till Ravalomanana om att han måste avgå, men Ravalomanana vägrade. Den 15 mars ville Ravalomanana utlysa en folkomröstning om ifall han hade folkets förtroende, men förslaget avvisades prompt av Rajoelina. Den 16 mars beordrade Rajoelina, med stöd av ”justitieministern” i sin skuggregering, säkerhetsstyrkorna att gripa president Ravalomanana för högförräderi. Några timmar senare stormade armén presidentens kontor, men han befann sig själv i ett palats någon mil längre bort. Afrikanska unionens, AU:s; fred- och säkerhetsråd möttes samma dag i ett krismöte. Rådet fördömde Rajoelinas agerande som ett ”kuppförsök” och uppmanade Madagaskars folk att respektera landets författning.
I ett radiotal den 17 mars tillkännagav president Ravalomanana att han skulle avgå och överlämna makten till ett militärt råd. Arméchefen som tillträtt den 11 mars, överste Andre Ndriarijaona, sade dock att militären föredrog att makten övergick direkt till Rajoelina, och obekräftade rykten förtalte att officerare i det av Ravalomanana utsedda militärrådet hade arresterats. Rajoelina meddelade att Madagaskar skulle få en ny författning och att val skulle hållas inom två år.
Den 18 mars godkände författningsdomstolen Rajoelinas utnämning till president, och som sådan installerades han den 21 mars. Han hade då upplöst parlamentet och inrättat två organ för övergångsstyre. Själv kallade sig Rajoelina ”president för övergångsstyret” – kanske därför att han enligt författningen var för ung för att vara Republikens president. De flesta utländska diplomater bojkottade ceremonin. Både USA och Frankrike beskrev maktskiftet som en kupp, och Afrikanska unionen, AU, uteslöt tills vidare Madagaskar under ett halvår. Den 23 mars samlades cirka 3 000 anhängare till den fördrivne presidenten Ravalomanana i huvudstaden, med målet att dagligen demonstrera tills han återinsatts. Ravalomanana själv anlände samma dag till Swaziland, där han senare mötte den swaziske kungen och väntades stanna en tid.
Den 31 mars namngav Rajoelina 41 av 44 medlemmar i sitt övergångsstyre – huvudsakligen medlemmar i hans egen rörelse men också från andra partier, dock inte från Ravalomananas TIM. Samma dag lät han frysa alla gruvkontrakt med utländska bolag. Avsikten var absolut inte att säga upp kontrakten, sades det, utan att få dem granskade av finansiella experter.
Den 20 april dödades två och skadades 13 anhängare till Ravalomanana i sammanstötningar med säkerhetsstyrkor, då de demonstrerade mot stängningen av två radiostationer. Dagen därpå förbjöds offentliga sammankomster, men demonstrationerna till förmån för den avsatte presidenten fortsatte. Den 26 april kom soldater till författningsdomstolen, sköt varningsskott och grep den domstolens högste säkerhetsansvarige. Journalister fick se vapen som sades ha hittats i domstolslokalerna. Några dagar senare framkom det att anhängare till Ravalomanana hade tillsatt en ny ”regering”.
Utrikespolitik och försvar
Under president Didier Ratsirakas tid som diktator på 1970- och 1980-talen odlade regimen kontakter med östblocket, men efter demokratiseringen i början av 1990-talet riktades blickarna mot väst. Madagaskar har även sökt samarbete med Sydafrika och tillväxtländer i Sydöstasien i syfte att få bistånd och andra ekonomiska fördelar.
Den forna kolonialmakten Frankrike har alltid varit landets största lån- och bidragsgivare samt viktigaste handelspartner. Konfliktämnen har dock inte saknats. Madagaskar har en stor skuld till den franska staten, och länderna har tvistat om rätten till några små öar, bland andra Îles Glorieuses, Juan de Nova och Europa utanför Madagaskars kust.
President Marc Ravalomanana, som tillträdde 2002, ansågs vara betydligt mindre Frankrike-vänlig än företrädaren Ratsiraka. Ravalomanana uppgavs lägga större vikt vid kontakterna med USA. Under den inrikespolitiska krisen 2002 (se Modern historia) undvek Europeiska unionen (EU) länge att ta ställning, eftersom Frankrike stödde Ratsiraka mot Ravalomanana. Först sedan USA hade erkänt Ravalomanana som president sommaren 2002 följde Frankrike och övriga EU-länder efter. Under Ravalomananas tid som president förbättrades emellertid Madagaskars förhållande till Frankrike, mycket tack vare att den franske presidenten Jacques Chirac besökte landet 2004 och 2005.
Dåvarande afrikanska enhetsorganisationen OAU gjorde flera försök att medla mellan Ravalomanana och Ratsiraka under krisen 2002. OAU:s medlemsstater ville först inte acceptera Ravalomananas seger i presidentvalet. Madagaskar bjöds därför inte in till toppmötet samma år då OAU ombildades till Afrikanska unionen (AU). Det dröjde till i juli 2003 innan AU vid ett nytt toppmöte meddelade att Madagaskar åter var en fullvärdig medlem.
Då Ravalomanana i mars 2009 tvingades bort från makten av Andry Rajoelina betecknade både USA och Frankrike maktskiftet som en kupp. Det fördömdes också av EU och av södra Afrikas regionala organ SADC, som några veckor senare uteslöt Madagaskar. AU började med att utesluta Madagaskar under kommande sex månader, med krav på att val skulle hållas. AU:s nästa toppmöte, som skulle ha hållits just i Madagaskar, i juli 2009, uppgavs senare ha flyttats till Mauritius.
Eftersom de yttre hoten mot Madagaskars säkerhet är få har försvaret under de senaste åren krympts. Säkerhetsstyrkorna har främst inrikespolitiska uppgifter. Landet hade 2006 drygt 20 000 man under vapen, om både militär- och säkerhetsstyrkor räknas in.
Ekonomi
Trots rika naturtillgångar har Madagaskars ekonomi hållits tillbaka av kolonialism, diktatorn Didier Ratsirakas planekonomiska experiment under 1970- och 1980-talen samt en oförmåga att under 1990-talet genomföra genomgripande marknadsekonomiska reformer. Under de två årtiondena fram till början av 2000-talet försämrades levnadsvillkoren för de flesta madagasker gradvis. Under det politiska krisåret 2002 (se Modern historia) sjönk landets bruttonationalprodukt (BNP) med 13 procent.
Från ungefär 2003 drev dåvarande president Marc Ravalomanas regering – i samarbete med institutioner som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken – marknadsekonomiska reformer och satsade på förbättringar av infrastruktur och utbildning. Det gav en del goda resultat. Från 2003 och fram till början av 2009 var tillväxttakten ganska hög och inflationen sjönk, även om den fortsatte att ligga på en hög nivå. De utländska investeringarna ökade, särskilt från Mauritius och Frankrike. En delegation från IMF noterade i oktober 2007 framsteg som gjorts under den handlingsplan för Madagaskar (Madagascar Action Plan, MAP) som lanserats året innan, och man förutsåg fortsatt tillväxt och sjunkande inflation även för 2008.
Den utbredda fattigdomen på landsbygden minskade dock inte; 2007 levde ännu omkring 70 procent av befolkningen under landets officiella fattigdomsgräns. Tillväxten i ekonomin ledde snarast till ökade klyftor mellan fattiga och rika.
I mitten av 2000-talets första årtionde stod jordbruket för ungefär en fjärdedel av BNP och sysselsatte runt 80 procent av befolkningen. Trots det är Madagaskar inte självförsörjande på livsmedel. Jordbruket, som främst producerar vanilj och kaffe, är inte som tidigare den viktigaste källan till exportinkomster. Industrivaror, främst textilier, från de ekonomiska frihandelszoner som infördes under 1990-talet (se Utrikeshandel) har tagit över den rollen.
Trots att frihandelszonerna har ökat antalet arbetstillfällen i storstäderna dominerar fortfarande den informella, svarta sektorn i ekonomin (alltså gatuhandel eller småtjänster som inte registreras av myndigheterna).
Madagaskar är kraftigt beroende av bistånd och lån utifrån, särskilt som skatteintäkterna till staten är bland de lägsta i världen. Madagaskar har vid flera tillfällen under de senaste två årtiondena fått sina utlandsskulder nedskrivna av långivarländer. 2003 motsvarade utlandsskulden 90 procent av BNP. Två år senare skrev IMF av alla sina lån till landet.
Stora förhoppningar har knutits till turistindustrin. För att denna ska kunna utvecklas ytterligare krävs dock stora investeringar i infrastruktur, hotell med mera. Även naturtillgångar som olja, ädelstenar och olika mineraler började efter millennieskiftet ge exportinkomster (se Naturtillgångar och energi). I början av 2009 växte dock farhågorna för att det politiska tumult som landet nu genomgick skulle skrämma bort turister och investerare. Under februari och mars drabbades också mycket riktigt turistindustrin av en kraftig nedgång.
Naturtillgångar och energi
Madagaskar har fyndigheter av en rad mineraler; bland annat bryts krom, glimmer och grafit. Dessutom finns betydande mängder ilmenit (titanjärn), nickel och kobolt. Fyndplatserna är dock ofta otillgängligt belägna.
Sedan Marc Ravalomanana hade tillträtt som president 2002 infördes nya lagar som uppmuntrade utländska investerare till att börja satsa i den madagaskiska gruvnäringen. Lagar som skyddar gruvarbetarnas säkerhet förekom dock knappast. Efter att Ravalomanana störtats från makten i mars 2009 lät efterträdaren, Andry Rajoelina, frysa alla kontrakt med utländska gruvbolag. Avsikten var, betonade man, inte att säga upp kontrakten utan att få dem granskade av finansiella experter.
Brytning av hel och halvädelstenar är en växande industri. 1998 hittades safirer i ett område i södra inlandet. 2007 levererade detta område, enligt BBC, hälften av världens nyproducerade safirer.
Utvinning av ilmenit i stor skala inleddes 2008, trots oro för miljön längst ned i söder där malmen finns. Brytningen, som sköttes av bolaget Rio Tinto, sades vara den största investeringen hittills i Madagaskars historia. Ett kanadensiskt bolag investerade samtidigt i vad som kunde bli en av världens större nickelgruvor, en bit öster om Antananarivo.
Små mängder olja hittades i början av 1980-talet utanför kusten, och man hoppas nu på att hitta betydligt mer. Den första råoljan pumpades upp i mars 2008, och under 2009 ville man börja exploatera fler oljekällor. Franska oljebolaget Total planerade också att utvinna asfalt ur stora fyndigheter av tjärsand i Bemolanga i nordöst.
Huvuddelen av Madagaskars energibehov, omkring 85 procent, täcks av träkol och ved. Vedkonsumtionen bidrar till att minska skogsarealen samt orsakar jordförstörelse.
Elektricitet finns i regel inte alls på landsbygden. Ungefär 65 procent av landets elbehov täcks av sju vattenkraftverk. Resten produceras i oljeeldade värmekraftverk. En utbyggnad av vattenkraften planeras; möjligheterna är stora i det flodrika landet.
Jordbruk och fiske
Närmare tre fjärdedelar av madagaskerna försörjer sig direkt eller indirekt på jordbruk eller boskapsskötsel. Ändå är bara omkring en tiondel av landets odlingsbara mark uppodlad. En betydligt större del av marken används för boskapsskötsel. Eftersom kor av tradition betraktas som ett tecken på rikedom är dock djurhållningen ofta mer inriktad på att äga många djur än på att producera kött och mjölk. För många bönder utgör korna deras främsta kapital.
För större delen av befolkningen är basfödan ris. Men trots att 70 procent av jordbruksproduktionen utgörs av ris måste landet importera stora mängder ris varje år. Madagaskar hör till de länder i världen som konsumerar mest ris per invånare, cirka 135 kilo per år. Målet är att bli självförsörjande på ris, och det hade sannolikt uppnåtts om inte flera svåra cykloner hade drabbat landet under senare år.
Andra viktiga grödor är kassava, bananer, mango, ananas, sötpotatis och majs. För export odlas främst kaffe, vanilj och kryddnejlikor. Några år in på 2000-talet stod Madagaskar för mer än hälften av världens vaniljproduktion. Från 1990-talet har den illegala odlingen av cannabis ökat.
På Madagaskar finns en stor mängd medicinalväxter, och kunskapen på ön är stor om hur dessa används. Denna resurs har utnyttjats av västerländska läkemedels- och parfymföretag samt i forskningsprojekt.
Daewoo Logistics-affären
I november 2008 meddelade sydkoreanska Daewoo Logistics att bolaget hade hyrt 1,3 miljoner hektar jordbruksmark – en yta stor som halva Belgien – på 99 år av Madagaskars regering. Enligt andra källor föreföll det som om förhandlingar med regeringen ännu pågick. Daewoo, känt bland annat för att tillverka bilar och vitvaror, skulle under 15 år, med hjälp av arbetskraft från Sydafrika, anlägga plantager för i första hand majs, i andra hand palmolja. Skördarna skulle skickas till Sydkorea, ett land som 2008 sades vara världens fjärde största majsimportör. Villkoren för avtalet offentliggjordes inte. Enligt tidningen Financial Times skulle den uthyrda marken utgöra ungefär hälften av all odlingsbar jord på Madagaskar. Att överlåta så mycket mark var kontroversiellt i ett land där människor har starka band till landområden, där befolkningstrycket växer och där man i princip äger den jord man lyckats odla upp. Mycket tyder på att affären blev början till slutet för president Marc Ravalomanana (se Aktuell politik). Hemlighetsmakeriet bidrog till att väcka opposition kring affären.
Efter politiska oroligheter i Madagaskar i början av 2009 förvarnade Daewoo Logistics om att planerna på att plantera majs i landet kunde försenas. Bolaget hänvisade till internationellt låga majspriser o
Officiellt namn: Repoblikan’i Madagasikara/ République de Madagascar/Republiken Madagaskar
Yta: 587 041 km²
Huvudstad med antal invånare: Antananarivo 1 500 000 (uppskattning 2007)
Antal invånare: 20 200 000 (2008)
Statsskick: republik, förbundsstat
Statschef: Andry Rajoelina1
Regeringschef: premiärminister Monja Roindefo
BNP per invånare: 480 US dollar (2008)
1) Vid sitt maktövertagande i mars 2009 titulerade sig Rajoelina
Geografi
Madagaskar är världens fjärde största ö, till ytan något större än Sverige. Den ligger i Indiska oceanen cirka 40 mil öster om den afrikanska kontinenten med Moçambique som närmaste granne på fastlandet. Madagaskar har en 482 mil lång kustlinje. Till staten hör också några betydligt mindre öar; störst bland dem är Nosy Bé i norr.
Inlandet, där huvudstaden Antananarivo ligger, består av en högplatå som sträcker sig från norr till söder. Bergsmassiven stiger efter en smal kustremsa brant i öst och sluttar sedan mjukare ner mot den västra sidan. Kusten i öster får stora mängder regn från passadvindar. I väster vattnas den bredare kustremsan av ett stort antal floder. Höga berg skär av den bördiga norra spetsen från resten av landet.
I östra Madagaskar växer fortfarande regnskog, men i övrigt täcks ön numera till största delen av stäpp och savann. Betande boskap och svedjejordbruk har slitit hårt på naturen. Högst en tredjedel av den skog som tidigare täckte Madagaskar finns kvar. På högplatån är så gott som alla dalgångar fyllda av konstbevattnade risodlingar.
Sedan Madagaskar för cirka 160 miljoner år sedan avskildes från de afrikanska och asiatiska kontinenterna har ön utvecklat en unik växt- och djurvärld. Här finns många arter som inte lever någon annanstans, bland annat 25 olika slags halvapor, så kallade lemurer. Många djur och växter hotas av utrotning. Naturreservatet Tsingy de Bemaraha finns med på UNESCOs lista över världsarvet.
Klimat
Madagaskar ligger i den tropiska klimatzonen, men klimatet varierar mellan olika delar av landet. Det är tropiskt hett och fuktigt längs östkusten, men torrt och hett på västkusten och längst i söder. I inlandet är klimatet svalare och torrare. Här finns två tydliga årstider: regntiden från november till april och den torra och svala perioden från maj till oktober, då nattfrost kan förekomma på högre höjder.
Cykloner och översvämningar drabbar ofta landet, inte sällan med katastrofala följder. Madagaskar plågas periodvis även av torka.
Befolkning och språk
Madagaskars befolkning har ett blandat ursprung med inslag från framför allt Indonesien och Afrika. Men det finns också en indisk och arabisk påverkan. Trots att befolkningen i dag talar ett enhetligt språk är den officiellt indelad i 18 folkgrupper med egna dialekter och delvis skilda seder. Den största folkgruppen är merina, som omfattar ungefär en fjärdedel av madagaskerna. Merina lade under 1800-talet under sig stora delar av ön. Det finns även små minoriteter av ättlingar till invandrare från Europa och Asien. Gruppen karana, med indisk/pakistansk bakgrund, är ofta köpmän och har ibland trakasserats på grund av sitt relativa välstånd.
Genom historien har motsättningar med jämna mellanrum kommit upp till ytan mellan höglandsbefolkningen, som framför allt utgörs av merina och betsileo, och kustbefolkningen. Den senare betecknas med den franska termen côtiers. Både höglands- och kustbefolkning har blandat ursprung, men côtiers har relativt sett mer afrikanska inslag medan främst merina har mer indonesiskt påbrå. Côtiers, som i högre grad lever på landsbygden, känner sig diskriminerade, vilket även påverkar politiken.
Inom många av folkgrupperna finns olika typer av kastsystem där vissa grupper traditionellt ses som överordnade.
Från 1990-talet och framåt har många madagasker flyttat norrut från den fattiga södra landsbygden och särskilt till de stora städerna. Detta har fått till följd att sammanhållningen inom de olika grupperna har minskat och den gemensamma madagaskiska identiteten stärkts.
Språket malagassiska (malagasy på engelska) tillhör de austronesiska (västindonesiska) språken. Det har blandats upp med afrikanska språk, en liten del sanskrit och arabiska samt under de senaste 200 åren med franska och engelska. Under 1970-talet ville regimen komma ifrån det franska språkets inflytande och lanserade folkgruppen merinas dialekt av malagassiska som enda officiella språk. Kustbefolkningen motsatte sig detta och franska behölls som andra språk. Franska är särskilt viktigt inom förvaltning, högre utbildning och turistnäring.
Genom en grundlagsändring 2007 blev även engelska officiellt språk vid sidan av franska och malagassiska.
Religion
En stor del av madagaskerna bekänner sig till traditionella inhemska religioner. Den världsreligion som har flest anhängare är kristendomen. Uppgifterna varierar, men knappt hälften av befolkningen brukar anges som anhängare till inhemska religioner och ungefär en lika stor andel som kristna. Det väger ungefär jämnt mellan antalet protestanter och katoliker. Knappt var tionde madagask är muslim. Muslimerna bor framför allt i städerna och kommer ofta från Sydasien eller grannlandet Comorerna.
I de flesta av de inhemska religionerna är förhållandet till förfäderna viktigt. Hos merina-folket och några av de andra folkgrupperna på högplatån tar det sig uttryck i ombegravningar av de döda; ett antal kroppar tas fram ur familjegraven och sveps i nya tyger. I samband med dessa ritualer samlas den stora familjegruppen för att få förfädernas välsignelse.
Även de flesta kristna utövar ceremonier som är relaterade till förfäderna. På högplatån är större delen av befolkningen kristen. Det finns ofta två kyrkor i varje by, en katolsk och en protestantisk.
Utbildning
Barnen börjar den femåriga grundskolan vid sex års ålder. Därefter följer högre stadier som omfattar sju år. Skolplikt råder officiellt till 13 års ålder, men många elever lämnar skolan tidigare, ofta för att börja arbeta. Satsningar på utbildning under 2000-talet gjorde att andelen barn som börjar grundskolan ökade från två tredjedelar 2002 till 96 procent 2006. Men bara en fjärdedel av eleverna i åldrarna 11 till 14 år gick kvar i skolan 2006. Bland 15- till 18-åringarna var andelen nere i sju procent, en av de lägsta i världen.
Undervisningsspråk i grundskolan är malagassiska. På högre nivåer används franska.
Det finns sex universitet i landet. Det största och äldsta ligger i huvudstaden Antananarivo. Studenterna har ofta strejkat och demonstrerat i protest mot dålig kvalitet på undervisningen, bristande studiestöd och politiskt förtryck. De som har möjlighet väljer ofta att studera utomlands, framför allt i Frankrike.
Kultur
Poesi och muntligt berättande har en lång tradition på Madagaskar, men malagassiska (malagasy) har också länge varit ett skriftspråk med en stor litteraturskatt. Till de mer kända 1900-talsförfattarna hör Jacques Rabemananjara, Jean-Joseph Rabearivelo och Flavien Ranaivo, som alla har skrivit på eller översatts till franska.
Musiken har en viktig roll vid familje- eller byritualer. Sång och musik förekommer på fester, i kyrkorna och i olika ceremonier.
Skivutgivningen av modern musik har ökat markant under senare decennier och Madagaskar börjar även bli internationellt känt för sin musik. Störst spridning under senare år har musikstilen salegy (uttalas ”saleg”) fått. Eusèbe Jaojoby, som är den främste uttolkaren av denna musik, betraktas ofta som landets störste populärmusiker. Även artister som Rossy, D'Gary, Jean Emilien, Regis Gizavo och Bodo är välkända liksom, inom den mer traditionella musiken, Rakoto Frah samt grupper från antandroy-folket som Salala och Vaovy.
Merinakungadömets huvudstad Ambohimanga med dess gravar och heliga platser har än i dag en viktig roll i många av invånarnas andliga liv, bland annat som mål för pilgrimsfärder. Staden är upptagen på UNESCOs lista över världsarvet.
Massmedier
Grundlagen garanterar yttrandefrihet och massmedierna har i stort sett kunnat arbeta fritt. Pressen är ofta kritisk mot makthavarna. Sedan mitten av 2000-talets första årtionde har dock angreppen på medierna ökat från statsledningens sida. Bland annat har tre radiostationer stängts av myndigheterna.
Landets största dagstidning är Gaziteka, som ges ut på malagassiska. Andra större dagstidningar är franskspråkiga Midi-Madagasikara och La Gazette de la Grande Ile. Tidningarnas upplagor är överlag små.
De flesta madagasker tar del av nyheterna via radio. Statskontrollerade Radio Nationale Malagasy sänder på franska, malagassiska och engelska. Därutöver finns många privatägda lokala och regionala radiokanaler.
Det statliga TV-bolaget Télévision Nasionaly Malagasy har en rikstäckande kanal som sänder på franska och malagassiska. Men det finns också flera privatägda TV-kanaler med mer begränsad räckvidd. MBS TV ägdes, liksom MBS Radio och dagstidningen Le Quotidien, av dåvarande president Marc Ravalomananas industrikoncern, och mannen som kom att störta honom, Andry Rajoelina, hade dessförinnan också han satsat på att bygga upp ett medieimperium.
Flera etermedier har varit indragna i de politiska oroligheter som flera gånger skakat Madagaskar sedan början av 1990-talet. Radio- och TV-kanaler, ägda av inflytelserika politiker, och deras journalister har utsatts för våldsamma angrepp från politiska motståndare till etermediernas ägare. Under krismånaden mars 2009 misshandlades flera journalister av anhängare till såväl Ravalomanana som Rajoelina (se Aktuell politik).
Politiskt system
Madagaskars författning antogs 1992, men den har sedan dess ändrats och fått så många tillägg att den bytt karaktär. Efter förändringar 2007 ska Madagaskar vara en enhetsstat med stark presidentmakt. Presidenten är statschef och överbefälhavare och ska utnämna premiärministern. På dennes förslag utser presidenten även den övriga regeringen. Val av president ska ske vart femte år och presidenten kan sitta i högst två mandatperioder. Om ingen kandidat når majoritet i valet, ska en andra valomgång hållas.
Presidentskiftet i mars 2009 var följden av en utdragen kupp, med både civila och militära inslag, och stod uppenbart i strid med författningen, trots godkännande av författningsdomstolen. Den nye presidenten, Andry Rajoelina, utlovade en ny författning. Enligt den som gällde var han sex år för ung för att kunna utses till president för Republiken Madagaskar, och kanske var det därför han i stället kallade sig ”president för övergångsstyret”. Efter att ha upplöst parlamentet tillsatte Rajoelina två organ för detta styre.
Madagaskar har enligt författningen ett tvåkammarparlament där underhuset, nationalförsamlingen, med 127 ledamöter (från 2007) väljs för fem år i allmänna val. Senatens 90 ledamöter utses för sexåriga mandatperioder till två tredjedelar av lokala politiska företrädare och till en tredjedel av presidenten.
Madagaskar är indelat i 22 regioner som leds av varsin regionchef utsedd av presidenten. De tidigare sex närmast självstyrande provinserna är avvecklade efter en folkomröstning 2007.
Sedan demokratiseringen i början av 1990-talet (se Modern historia) har politiken kännetecknats av partisplittring, konfrontation, ständigt skiftande allianser och starka personmotsättningar. Det finns flera dussin politiska partier, även om bara ett tiotal har lyckats ta sig in i nationalförsamlingen. Partierna är ofta förankrade i en folkgrupp, en landsända eller kring en person. Ideologier spelar sällan någon stor roll.
Sedan Marc Ravalomanana tillträdde som president 2002 (han omvaldes 2006 med bred marginal) infann sig en viss politisk stabilitet. Ravalomanana var fattigpojken som fick chansen att studera (bland annat i Sverige) och som därefter blev storföretagare i mejeribranschen och landets rikaste man. Han var också ledande inom den viktiga protestantiska kyrkan. Ravalomanana tillhörde folkgruppen merina och var uppvuxen på höglandet. Han valdes i slutet av 1990-talet till borgmästare i Antananarivo och blev folkligt populär i den rollen.
Ravalomanana var övertygad liberal och ansågs på gott och ont sköta landet som ett storföretag. Hans parti Jag älskar Madagaskar (Tiako i Madagasikara, TIM) vann en klar majoritet i parlamentsvalen 2002 och 2007. Valdeltagandet var dock lågt 2007, vilket möjligen berodde på anhopningen av flera val/omröstningar under kort tid. Andra viktiga partier är Folk bedöms efter sina handlingar (Ny asa vita no ifampitsara, AVI), lett av den förre premiärministern Norbert Ratsirahonana, och Samling för socialdemokrati (Rassemblement pour la Socialdémocratie, RPSD). Dessa båda stödpartier till TIM har i grunden stått för samma politiska linje som Ravalomanana men ogillade hans kompromisslösa ledarstil.
I samband med valet 2002 förlorade den förre diktatorn Didier Ratsiraka och hans parti Föreningen för Madagaskars återfödelse (Andry sy Riana Enti-Manavotra an’i Madagasikara, AREMA) sitt inflytande. Flera partiföreträdare gick i exil, främst i Frankrike. Roland Ratsiraka, brorson till exdiktatorn, har liksom farbrodern starkt stöd i hamnstaden Toamasina. Hans parti heter Madagaskars medvetna ungdom (Malagasy Tonga Saina). Roland Ratsiraka har starka band till Andry Rajoelina, som liksom Ravalomanana en tid var borgmästare i Antananarivo och som störtade och efterträdde Ravalomanana i mars 2009. Rajoelina är merina och son till en överste i armén.
Kirurgiprofessorn Albert Zafy, som blev president efter demokratiseringen, har fortfarande visst stöd bland väljare på vänsterkanten. Han är en av de ledande personerna i oppositionsgrupperingen Tre nationella krafter (3FN).
Jean Lahiniriko har sin bakgrund inom TIM, men han avsattes av partiet från sin post som talman i nationalförsamlingen efter kritiserade uttalanden om Iran. Han grundade därefter partiet Socialistiska och demokratiska partiet för enhet på Madagaskar (Parti Socialiste et Démocrate pour l'union à Madagascar, PDSUM). I presidentvalet 2006 kom Lahiniriko på andra plats efter Ravalomana.
Högsta instans inom rättsväsendet är Högsta domstolen. Madagaskar har även en särskild författningsdomstol. Domstolarnas arbete försvåras av brist på ekonomiska resurser och svårigheter med att rekrytera utbildad personal. Domarna har under lång tid krävt en reformering av rättsväsendet. Korruption förekommer och de politiska makthavarna utövar visst inflytande över domstolarna. Så sent som i november 2007 dömdes tolv personer till döden efter grovt våld i samband med en marktvist, men inga avrättningar har verkställts sedan självständigheten 1960.
Äldre historia
Det är inte känt när och hur de första människorna kom till Madagaskar. Förmodligen utvandrade en eller flera grupper av människor från det område som i dag utgör Indonesien någon gång under de första århundradena e Kr. Det troliga är att de kom längs Indiens kust via den arabiska halvön till Afrikas östkust, där de blandade sig med den inhemska befolkningen. Så småningom lämnade bosättarna fastlandet och tog sig över till Madagaskar.
Tecken på att invandrarna tagit denna väg är bland annat att vissa östafrikanska seder och en särskild typ av östafrikansk boskap är spridda på ön. De tidigaste lämningarna av byar dateras till 700-talet. Högplatån befolkades runt år 1000. Under europeisk medeltid anlade araber små handelsstationer på västkusten och i norr. Från början av 1500-talet besöktes Madagaskar sporadiskt av européer.
Under 1700-talet bildades flera större och mindre kungadömen på ön. I slutet av seklet enade merinafolkets kung Andrianampoinimerina de fyra kungadömena på den centrala högplatån och började därefter utvidga sitt område. Därmed inleddes merinas ekonomiska och politiska dominans. De följande merinakungarna lyckades lägga under sig stora delar av ön, inledningsvis med hjälp av vapen som de bytte till sig från européer mot slavar.
I början av 1800-talet kom brittiska missionärer till Antananarivo som då hade blivit huvudstad. Britterna började undervisa överklassen i engelska och översatte bibeln till malagassiska (malagasy). Fransmannen Jean Laborde fann nåd vid hovet och byggde upp en industri där han lät tillverka vapen, krut, porslin och mycket annat. Merinahovet tog också emot andra fransmän, som stödde uppbyggnaden av en katolsk kyrka.
Drottning Ranavalona I (regent 1828-1861) försökte hejda det utländska inflytandet och den nya religionens intrång genom att portförbjuda européerna. När drottningen avled 1861 öppnades dock dörren mot omvärlden på vid gavel. Både Frankrike och England ville införliva Madagaskar i sina kolonialvälden. Tvisten löstes genom ett fördrag där Frankrike fick överhögheten över Madagaskar mot att England kunde ta kontroll över ön Zanzibar (i dag en del av Tanzania). Madagaskar blev franskt protektorat 1895 och koloni 1896.
Under första världskriget kom madagasker som tjänat som soldater i den franska armén i kontakt med socialistiska idéer. Bland dem växte en nationalistisk rörelse fram. Inledningsvis var deras krav att madagaskerna skulle få franskt medborgarskap, men efterhand ställdes krav på självständighet. Från 1946 fick Madagaskar rätt att sända representanter till nationalförsamlingen i Paris. Året därpå utbröt ett uppror som brutalt slogs ner av fransmännen - omkring 80 000 människor dödades.
År 1956 infördes allmän rösträtt och Madagaskar blev under fredliga former en självständig stat i juni 1960. Fransmännen fruktade att konflikter skulle blossa upp om merina-folket åter fick makten och hade därför uppmuntrat kustborna att bilda Madagaskars socialdemokratiska parti under ledning av Philibert Tsiranana. Vid självständigheten valdes han till landets förste president. Tsiranana, som var côtier (från kusten, inte högländerna), var franskvänlig och många fransmän kunde behålla sina tillgångar och sin verksamhet på Madagaskar. Franska företag fortsatte att dominera handeln och Frankrike tilläts ha kvar sina militärbaser.
Modern historia
De första åren efter självständigheten från Frankrike 1960 blev oroliga i Madagaskar. President Philibert Tsirananas undergivenheten mot fransmännen (se Äldre historia) ledde till att han 1972 tvingades lämna ifrån sig makten till överbefälhavaren Gabriel Ramanantsoa, som förde en mer vänsterinriktad och nationalistisk politik. Efter ett polismyteri överlämnade Ramanantsoa i februari 1975 makten till en annan militär, Richard Ratsimandrava, som mördades sex dagar senare under oklara omständigheter. Därefter tillträdde ett militärråd som slog ner myteriet, lät upplösa alla politiska partier och införde presscensur. I juni samma år utsågs en av medlemmarna i militärrådet, kommendant Didier Ratsiraka, till landets nye president.
Ratsiraka, som är côtier (från kusten), utropade en socialistisk revolution, som innebar att privata och franskägda företag, inklusive franska banker, förstatligades. Stor vikt lades vid ökat folkligt inflytande genom lokala byråd, så kallade fokontany. President Ratsiraka skrev sin “lilla röda bok“ med riktlinjer för den madagaskiska revolutionen, riktlinjer som till stor del byggde på marxistiska och maoistiska idéer.
Ratsiraka skaffade sig som president i praktiken diktatorisk makt. Han bildade 1976 partiet Madagaskiska revolutionens förtrupp (AREMA) som blev kärnan i enhetsfronten Nationella fronten för försvar av den madagaskiska socialistiska revolutionen (FNDR). Alla partier som ville delta i val var tvungna att tillhöra och bli godkända av FNDR. Ett större parti, Nationella rörelsen för Madagaskars oberoende (MONIMA) lett av Monja Jaona, lämnade vid flera tillfällen FNDR, men vanligtvis ingick sju partier i enhetsfronten. Jaona utmanade Ratsiraka i presidentvalet 1982 men förlorade. Han anklagade regimen för valfusk och greps när han försökte organisera en storstrejk.
Medan Ratsiraka knöt kontakter med Nordkorea och Sovjetunionen och försökte bygga upp en ställning som talesman för tredje världen, växte den sociala oron i landet. Bakom oroligheterna låg arbetslöshet, korruption, kriminalitet och brist på basvaror. Bristen på livsmedel gav 1985 upphov till våldsamma demonstrationer i kuststäderna i söder. Förslag till förändringar inom den högre utbildningen ledde till starka protester från studenterna. Oppositionen mot regimen växte även bland enhetsfrontens partier.
Ratsiraka omvaldes som president 1989, men tvingades samma år ge upp enhetsfrontens maktposition. Kommunismens fall i Östeuropa hade ökat Madagaskars beroende av franskt bistånd. Kombinationen av en alltmer högljudd opposition och hårda påtryckningar från biståndsgivarna tvingade Ratsiraka att 1990 införa flerpartisystem. Flera av enhetsfrontens partier gick i opposition mot regeringen tillsammans med en rad nystartade organisationer. De partier som var lojala mot Ratsiraka anslöt sig till AREMA och bildade en ny allians, Madagaskars militanta rörelse för socialism.
Under 1991 utlyste en nybildad oppositionsallians, De levande krafternas kommitté, massdemonstrationer och generalstrejker. Alliansen, som leddes av bland andra kirurgiprofessorn Albert Zafy, utmanade Ratsiraka och hans säkerhetstjänst genom att ignorera demonstrationsförbud och utse en provisorisk regering. Under en fredlig demonstration utanför presidentpalatset i augusti 1991 sköt Ratsirakas livvakter ihjäl minst hundra demonstranter. Efter det började kraven på en förhandlingslösning öka från både arméns och utländska biståndsgivares sida. Ratsiraka tvingades att samarbeta med oppositionen. I oktober samma år bildades en övergångsregering under ledning av Albert Zafy.
En av den nya regeringens första åtgärder gällde en ny författning som skulle godkännas i en folkomröstning. Regeringens förslag innebar ökad makt för nationalförsamlingen samt betonade att landet skulle förbli en enhetsstat. Ratsiraka, vars parti hade en stark position på landsbygden, lanserade istället ett förslag om en federal stat. Kort före omröstningen ockuperade Ratsirakas anhängare administrativa byggnader och radio- och TV-stationer i flera provinshuvudstäder och förklarade att provinserna nu var federala delstater. I folkomröstningen i augusti 1992 godkändes dock övergångsregeringens förslag av nära tre fjärdedelar av väljarna.
I presidentvalet 1993 segrade Zafy med 67 procent av rösterna mot Ratsirakas 33 procent. I valet till nationalförsamlingen samma år fick partier med rötter i De levande krafternas kommitté en klar majoritet men de var splittrade. Den Zafy-trogna alliansen fick 46 av de 138 platserna.
En månad senare utsågs Francisque Ravony, ledare för ett litet Zafy-troget parti, till premiärminister. Hans regering hade dock svagt stöd i nationalförsamlingen. Ravony försökte genomföra ekonomiska reformer, bland annat privatiseringar av statliga företag, frysta löner för offentliganställda samt åtgärder mot korruptionen, som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) ställde som krav för sitt ekonomiska stöd. Han motarbetades dock av både president Zafy och talmannen Andriamanjato, som föredrog att försöka låna från privata banker. Ravony drev igenom delar av sin politik och stärkte sin position i parlamentet. President Zafy svarade med att utlysa en folkomröstning till i september 1995. Genom denna lyckades han driva igenom att presidenten fick rätt att utse premiärminister.
Till ny regeringschef utsåg Zafy ledaren för sitt eget parti. Men presidenten förlorade alltmer stöd även bland de partier som inledningsvis stött honom. Regeringen föll i maj 1996 efter en misstroendeomröstning i parlamentet. Zafy utnämnde en opolitisk premiärminister, juristen Norbert Ratsirahonana, men inlade veto mot nästan alla regeringsmedlemmar som denne utsåg. Konflikten mellan presidenten och parlamentet tilltog och i juli samma år avsattes Zafy av parlamentet för brott mot grundlagen.
Nyval till presidentposten hölls i november 1996. Zafys huvudmotståndare blev den förre diktatorn Ratsiraka, som segrade i valet. Sedan Ratsiraka tillträtt började han att arbeta för att förbättra relationerna till de internationella biståndsgivarna.
Inrikespolitiskt skapade president Ratsiraka dock konfrontation genom att skjuta upp parlamentsvalet som hade planerats till i augusti 1997. Han utlyste en folkomröstning om ett antal tillägg till författningen som skulle stärka presidentens makt på parlamentets bekostnad och ge provinserna större självständighet. Det godkändes med knapp majoritet i folkomröstningen i mars 1998. Oppositionen försökte under kampanjen inför folkomröstningen avsätta president Ratsiraka genom ett misstroendevotum, men lyckades inte.
När parlamentsval hölls i maj 1998 fick Ratsirakas parti AREMA 63 av de 150 platserna och dessutom stöd av 19 ledamöter från koalitionspartier. Även de två största oppositionspartierna anslöt sig till regeringssidan, vilket gjorde att oppositionen kom att nästan uteslutande bestå av Albert Zafys nya parti Handling, sanning, utveckling och harmoni (AFFA). Ratsiraka utsåg sin partikamrat Tantely Andrianarivo till premiärminister och regeringen bestod huvudsakligen av AREMA-politiker. Ratsiraka hade nu kontroll över såväl parlament som regering och presidentpost.
År 1999 valdes den politiskt oprövade företagsledaren Marc Ravalomanana till borgmästare i huvudstaden Antananarivo. Han blev snabbt populär och i december 2001 ställde han upp i presidentvalet. Sensationellt nog segrade Ravalomanana i första valomgången; enligt de officiella siffrorna med 46 procent av rösterna mot 40 procent för Ratsiraka. Han hävdade dock själv att han fått mer än 52 procent och borde utropas till president genast, istället för att möta Ratsiraka i en andra, avgörande valomgång.
Författningsdomstolen, där sex domare nyligen hade bytts ut av presidenten, avslog Ravalomananas anspråk på presidentposten och det uppstod en dragkamp om makten. Varje dag under många veckor i början av 2002 samlades uppemot hundratusen anhängare till Ravalomanana i centrum av Antananarivo och krävde att han skulle utses till president. Från slutet av januari hårdnade konfrontationen när en strejk lamslog nästan all ekonomisk verksamhet i huvudstaden. Strejken kostade enligt Världsbanken Madagaskar upp till 14 miljoner dollar om dagen. Först i slutet av mars avblåste Ravalomanana strejken.
I februari lät Ravalomanana utropa sig till president med hjälp av en domare som hade tagit ställning för honom. Han utsåg ministrar och dessa kunde ta sig in i regeringsdepartementen eftersom en stor del av polisen och armén inte längre lydde order från den officiella regeringen.
Ravalomanana hade kompakt stöd i huvudstaden, men på landsbygden var Ratsirakas ställning stark. Fem av de sex provinsguvernörerna slöt upp bakom Ratsiraka och utropade hamnstaden Toamasina till ”huvudstad” för den officiella regeringen. AREMA-anhängare blockerade vägen mellan Toamasina och Antananarivo för att svälta ut huvudstaden, där det snart rådde allvarlig brist på viktiga förnödenheter.
I mars 2002 började demonstrationerna för eller emot Ravalomanana att bli allt våldsammare och flera dödsskjutningar förekom. Inte minst i Toamasina fick maktkampen en etnisk karaktär, när lokala côtiers lojala mot Ratsiraka angrep personer med merina-bakgrund från höglandet, vilka förknippades med Ravalomanana. Madagaskar såg ut att kunna gå mot ett inbördeskrig.
I april hävde Högsta domstolen Ratsirakas beslut att strax före valet byta ut sex domare i författningsdomstolen mot mer trogna anhängare. Därmed blev också författningsdomstolens beslut om resultatet i presidentvalet ogiltigt. Därefter meddelade författningsdomstolens nya domare att en omräkning av rösterna visade att Ravalomanana hade vunnit valet med 51 procent av rösterna mot 36 procent för Ratsiraka. Trots att Ratsiraka tidigare hade gått med på att rösterna skulle räknas om vägrade han att godta resultatet. När Ravalomanana i maj 2002 tillträdde formellt som president stod fyra av de sex provinserna ännu på Ratsirakas sida.
Situationen i den blockerade huvudstaden blev allt sämre. Ravalomanana hotade att bryta blockaden med militärens hjälp. I slutet av maj grep militär Ratsirakas premiärminister Tantely Andrianarivo och placerade honom i husarrest. Fyra soldater som stödde Ratsiraka dödades. I juni utbröt de mest omfattande striderna mellan militärstyrkor från de båda sidorna på norra delen av ön. I slutet av månaden fick Ravalomananas styrkor kontroll över alla utom två provinser. Den 5 juli gav Ratsiraka slutligen upp och flydde till Frankrike. Den regeringstrogna armén gick samtidigt in i Toamasina, vars lokale befälhavare gav upp motståndet ett par dagar senare.
Efter påtryckningar från biståndsgivare tillkännagav president Ravalomanana att nyval till parlamentet skulle hållas i december 2002. Valet blev en jordskredsseger för Ravalomananas parti Jag älskar Madagaskar (TIM), som fick egen majoritet i nationalförsamlingen med 102 mandat. Till detta kunde läggas 22 mandat för TIMs stödpartier. Huvudmotståndaren AREMA fick endast tre mandat. AREMA hävdade att valfusk förekommit, men internationella observatörer gav valet godkänt.
Efter parlamentsvalet kunde Ravalomanana på allvar komma igång med sin politik för tillväxt genom marknadsekonomiska reformer, till exempel privatiseringar av statliga företag. Presidenten försummade inget tillfälle att försöka locka utländska investerare till landet. Upprepade politiska oroligheter bidrog dock till att skrämma bort både investerare och turister.
Ratsiraka dömdes i augusti 2003 i sin frånvaro till tio års straffarbete för förskingring av offentliga medel. Han anklagades för att ha tagit ut motsvarande 70 miljoner kronor från landets centralbank då han flydde landet.
Aktuell politik
Företagsledaren Marc Ravalomananas tillträde som Madagaskars president 2002 föregicks av stor turbulens (se Modern historia). Under åren därefter lyckades dock presidenten och hans parti Jag älskar Madagaskar (TIM) skapa en relativt stabil politisk situation i landet. Ravalomanana drev en tillväxtpolitik med marknadsekonomiska reformer, till exempel privatiseringar av statliga företag. Ekonomin förbättrades och regeringens förtroende i omvärlden och bland biståndsgivarna stärktes.
Nya oroligheter uppstod dock när det i december 2006 åter var dags för presidentval. Främste utmanare till Ravalomanana var Pierrot Rajaonarivelo från oppositionspartiet AREMA (nu omdöpt till Föreningen för Madagaskars återfödelse, men med samma förkortning som tidigare), men han hindrades att återvända från sin exil och hans kandidatur avvisades av författningsdomstolen. Två veckor före valdagen gjorde general Andrianafidisoa, känd som General Fidy, ett misslyckat kuppförsök sedan även han hindrats från att kandidera. Han dömdes senare till fyra års fängelse.
Under valkampanjen försökte Ravalomanana vinna röster på att ekonomin hade förbättrats under hans mandatperiod samt på den utbyggnad av infrastrukturen som hade inletts. Oppositionen betonade i sin kampanj att presidenten inte hade gjort tillräckligt för att bekämpa fattigdomen och att han hade utnyttjat sin maktposition för att främja egna affärsintressen.
Ravalomanana vann valet med 54 procent av rösterna. Näst flest röster, 12 procent, fick den tidigare talmannen i nationalförsamlingen, Jean Lahiniriko. Roland Ratsiraka, brorson till den förre presidenten Didier Ratsiraka, tog hem 11 procent. Valdeltagandet låg på drygt 61 procent.
Cyklonsäsongen från december 2006 blev den värsta madagaskerna upplevt i historisk tid. Närmare en halv miljon människor blev på olika sätt drabbade av minst sex stora cykloner som drog över ön. Tiotusentals hektar risodlingar spolades bort i översvämningar som följde i orkanernas spår. Landet tvingades under 2007 importera ris för att försörja befolkningen.
I april 2007 genomfördes en folkomröstning om förslag till författningsändringar som tillkommit på presidentens initiativ. Tre fjärdedelar av de röstande sade ja till förslaget som bland annat innebar att presidenten i krissituationer kan stifta lagar utan parlamentets medgivande, att engelska blev officiellt språk vid sidan av franska och malagassiska (malagasy) samt att landets sex självstyrande provinser ersattes av 22 mindre regioner (se Politiskt system).
I juli 2007 utlyste president Ravalomanana nyval till september. Samtidigt meddelades att antalet ledamöter i nationalförsamlingen av ekonomiska skäl skulle minskas från 160 till 127. Inför valet syntes splittringstendenser inom regeringspartiet; flera TIM-politiker startade egna partier. Oppositionen var också försvagad av AREMAs sönderfall (se Modern historia), men ansträngningar gjordes ändå för att bilda en enad front mot Ravolamananas TIM.
Parlamentsvalet den 23 september 2007 förlöpte lugnt. De första, inofficiella siffrorna kom från huvudstaden Antananarivo. Där tog president Ravalomananas parti TIM hem alla de tolv mandaten, men färre än en tredjedel av väljarna slöt upp vid urnorna. Enligt mycket knapphändig rapportering från BBC förelåg ett officiellt valresultat för hela landet i slutet av september. TIM hade då vunnit 106 av de 127 mandaten med ett valdeltagande som låg under 50 procent.
Ravalomanana utmanas av Rajoelina
I december 2008 stängde myndigheterna den privata TV-kanalen Viva, sedan den sänt en intervju med förre presidenten Didier Ratsiraka. Viva ägdes av borgmästaren i Antananarivo, den 34-årige före detta discjockeyn Andry Rajoelina. Borgmästarposten i huvudstaden är av tradition politiskt viktig; via den nådde Ravalomanana på sin tid presidentposten. Sedan Rajoelina vunnit borgmästarvalet 2007 framträdde han som högljudd opponent till president Ravalomanana och dennes parti TIM.
Rajoelina inledde nu en serie hårda verbala angrepp mot Ravalomananas regim. Bland annat kritiserade han en kontroversiell uthyrning av jordbruksmark till det sydkoreanska bolaget Daewoo (se Jordbruk och fiske). Han uppmanade presidenten att avgå och begärde att en övergångsregering med honom själv i spetsen skulle styra Madagaskar fram till nästa presidentval (där Rajoelina enligt författningen inte själv kunde väljas eftersom presidenten måste vara minst 40 år.)
Den 25 januari 2009 stängdes även Vivas radiokanal. Inför ett möte med 20 000 anhängare beskrev Rajoelina Madagaskar som en diktatur och manade till generalstrejk. Ravalomanana anklagade borgmästaren för att starta en revolt. Följande dag stormade hundratals anhängare till Rajoelina den statliga radiostationen i Antananarivo och satte eld på byggnaden. Mat- och elektronikaffärer som förknippades med presidenten plundrades. I ett nedbränt varuhus hittades den 27 januari lämningar av minst 25 plundrare som inte lyckats ta sig ut i tid. Samma dag gick Rajoelina ut med en uppmaning om att avbryta protesterna, men han avvisade en invit till samtal med presidenten så länge de militärer som skjutit två av hans anhängare inte hade gripits. Följande dag rådde ett spänt lugn i huvudstaden, där oroligheterna beräknades ha krävt minst 44 liv, inklusive de nämnda plundrarna. Vissa beräkningar talade om ett hundratal dödsoffer i hela landet.
Ännu den 29 januari hölls de flesta affärer i Antananarivo stängda, men Vivas radio och TV var åter i gång. Dödläget mellan presidenten och borgmästaren fortsatte, trots att såväl FN som USA manade till samtal. Myndigheterna utfärdade arresteringsorder för två män som sades ligga bakom de senaste dagarnas våld. En var Roland Ratsiraka, bror- eller systerson till förre presidenten Didier Ratsiraka. Samtidigt lovade president Ravalomanana att de som plundrat affärer i hans matvarukedja Magro skulle slippa straff.
Den 31 januari förklarade borgmästaren Rajoelina att det nu var han som skötte Madagaskars angelägenheter. Han uppmanade alla ministerier att stänga och centralbanken att inte betala ut pengar till regeringen. Ravalomanana invände att det fortfarande var han som var president. Afrikanska unionen, AU, varnade Rajoelina för att bryta mot landets författning. Den 2 februari hölls ministerierna öppna och handeln tycktes ha kommit i gång igen. Mönstret vid tidigare maktövertaganden har annars varit att den som lett oppositionen utlyst generalstrejk tills ministrarna funnit för gott att avgå. Många kommentatorer såg försämrade levnadsförhållanden bland breda befolkningsskikt som den yttersta orsaken till krisen, i samverkan med en allmän misstro mot den elit, inklusive presidenten, som blivit allt rikare.
Allt färre anhängare slöt upp vid Rajoelinas möten, och den 3 februari lät regeringen avskeda honom som borgmästare i Antananarivo, under förevändning att han misskött stadens sophantering. Författningsdomstolen hade redan meddelat honom att den inte kunde sparka presidenten utan klartecken från parlamentet (som ju dominerades av presidentens anhängare).
Den 7 februari blossade maktkampen åter upp, då 28 anhängare till Rajoelina dödades av säkerhetsstyrkor som öppnat eld mot demonstranter på väg mot presidentpalatset. Rajoelina manade till fortsatta protester. Försvarsministern avgick med förklaringen att hon ”som mor” inte kunde acceptera detta våld. Hennes avgång tolkades av en del som en varning från militären till president Ravalomanana.
Den 9 februari sades både Ravalomanana och Rajoelina ha gått med på att delta i FN-stödda försoningssamtal. Dagen därpå presenterade den före detta borgmästaren Rajoelina vad han kallade sin ”regering”. President Ravalomanana fann, den 11 februari, tiden mogen att själv sammankalla ett massmöte på huvudstadens stadion; 40 000 slöt upp, enlig BBC, trots ihållande regn. Bland allmänheten restes nu frågor om varifrån Rajoelina fått pengar till sin kampanj, och misstankar riktades mot förre presidenten Didier Ratsiraka och andra avsuttna makthavare, de så kallade dinosaurierna.
Spänningen steg åter i Antananarivo den 16 och 17 februari, då polis sökte skingra tusentals demonstranter som leddes av Rajoelina. Efter ett möte med president Ravalomanana sade sig militärledningen vara redo att ”göra sin plikt”.
Den 4 mars möttes till slut Ravalomanana och Rajoelina, men den senare avbröt samtalen med ett dramatiskt uttåg. Nya plundringar rapporterades från södra Antananarivo, och människor dödades då säkerhetsstyrkor öppnade eld. Efter nya uppmaningar till generalstrejk undgick Rajoelina, enligt vad som först sades, att gripas genom att han lät sig gömmas av FN-anställda; senare ändrades detta till att han befann sig på Frankrikes ambassad. FN-organet UNICEF protesterade mot att Rajoelina-anhängare hade hotat och trakasserat lärare och skolbarn för att få dem att stanna hemma och strejka.
Den 8 mars startade soldater, som sympatiserade med Rajoelina, ett myteri vid en förläggning utanför huvudstaden. Ravalomananas regering förvarnade om ”militära åtgärder” mot myteristerna. Den 10 mars avgick den nye försvarsministern efter bara en månad (jämför ovan), enligt uppgift sedan en grupp soldater infunnit sig på hans kontor. Arméchefen utfärdade ett 72 timmars ultimatum till landets politiker om att enas och finna en lösning, men han sade inget om vad som skulle hända om de inte gjorde detta. President Ravalomanana framträdde i teve och medgav att han hade begått vissa misstag; han bekräftade också att han skulle medverka vid en nationell konferens med början den 12 mars. Rajoelina, som lämnat Franska ambassaden, meddelade någonstans ifrån att han tänkte bojkotta konferensen.
Den 11 mars intog Rajoelina-vänliga soldater arméhögkvarteret och tvingade arméchefen att avgå. En ny svors in, fast inte på sedvanligt sätt av presidenten. Den nye arméchefen förnekade bestämt att det fanns motsättningar inom försvarsmakten. Företrädaren hade avsatts efter ”förhandlingar” bland högre officerare, sade han, något som bedömare tolkade som att president Ravalomanana inte längre hade kontroll över armén. USA:s ambassadör i landet varnade för risken av ett inbördeskrig.
Den 13 mars distanserade sig även säkerhetsstyrkorna från president Ravalomanana. Det gjorde också en rad kända personer, däribland flera domare. Ravalomananas egen premiärminister överlämnade nycklarna till sitt kontor till den man som Rajoelina utsett till sin premiärminister. Den 14 mars utfärdade Rajoelina ett fyra timmars ultimatum till Ravalomanana om att han måste avgå, men Ravalomanana vägrade. Den 15 mars ville Ravalomanana utlysa en folkomröstning om ifall han hade folkets förtroende, men förslaget avvisades prompt av Rajoelina. Den 16 mars beordrade Rajoelina, med stöd av ”justitieministern” i sin skuggregering, säkerhetsstyrkorna att gripa president Ravalomanana för högförräderi. Några timmar senare stormade armén presidentens kontor, men han befann sig själv i ett palats någon mil längre bort. Afrikanska unionens, AU:s; fred- och säkerhetsråd möttes samma dag i ett krismöte. Rådet fördömde Rajoelinas agerande som ett ”kuppförsök” och uppmanade Madagaskars folk att respektera landets författning.
I ett radiotal den 17 mars tillkännagav president Ravalomanana att han skulle avgå och överlämna makten till ett militärt råd. Arméchefen som tillträtt den 11 mars, överste Andre Ndriarijaona, sade dock att militären föredrog att makten övergick direkt till Rajoelina, och obekräftade rykten förtalte att officerare i det av Ravalomanana utsedda militärrådet hade arresterats. Rajoelina meddelade att Madagaskar skulle få en ny författning och att val skulle hållas inom två år.
Den 18 mars godkände författningsdomstolen Rajoelinas utnämning till president, och som sådan installerades han den 21 mars. Han hade då upplöst parlamentet och inrättat två organ för övergångsstyre. Själv kallade sig Rajoelina ”president för övergångsstyret” – kanske därför att han enligt författningen var för ung för att vara Republikens president. De flesta utländska diplomater bojkottade ceremonin. Både USA och Frankrike beskrev maktskiftet som en kupp, och Afrikanska unionen, AU, uteslöt tills vidare Madagaskar under ett halvår. Den 23 mars samlades cirka 3 000 anhängare till den fördrivne presidenten Ravalomanana i huvudstaden, med målet att dagligen demonstrera tills han återinsatts. Ravalomanana själv anlände samma dag till Swaziland, där han senare mötte den swaziske kungen och väntades stanna en tid.
Den 31 mars namngav Rajoelina 41 av 44 medlemmar i sitt övergångsstyre – huvudsakligen medlemmar i hans egen rörelse men också från andra partier, dock inte från Ravalomananas TIM. Samma dag lät han frysa alla gruvkontrakt med utländska bolag. Avsikten var absolut inte att säga upp kontrakten, sades det, utan att få dem granskade av finansiella experter.
Den 20 april dödades två och skadades 13 anhängare till Ravalomanana i sammanstötningar med säkerhetsstyrkor, då de demonstrerade mot stängningen av två radiostationer. Dagen därpå förbjöds offentliga sammankomster, men demonstrationerna till förmån för den avsatte presidenten fortsatte. Den 26 april kom soldater till författningsdomstolen, sköt varningsskott och grep den domstolens högste säkerhetsansvarige. Journalister fick se vapen som sades ha hittats i domstolslokalerna. Några dagar senare framkom det att anhängare till Ravalomanana hade tillsatt en ny ”regering”.
Utrikespolitik och försvar
Under president Didier Ratsirakas tid som diktator på 1970- och 1980-talen odlade regimen kontakter med östblocket, men efter demokratiseringen i början av 1990-talet riktades blickarna mot väst. Madagaskar har även sökt samarbete med Sydafrika och tillväxtländer i Sydöstasien i syfte att få bistånd och andra ekonomiska fördelar.
Den forna kolonialmakten Frankrike har alltid varit landets största lån- och bidragsgivare samt viktigaste handelspartner. Konfliktämnen har dock inte saknats. Madagaskar har en stor skuld till den franska staten, och länderna har tvistat om rätten till några små öar, bland andra Îles Glorieuses, Juan de Nova och Europa utanför Madagaskars kust.
President Marc Ravalomanana, som tillträdde 2002, ansågs vara betydligt mindre Frankrike-vänlig än företrädaren Ratsiraka. Ravalomanana uppgavs lägga större vikt vid kontakterna med USA. Under den inrikespolitiska krisen 2002 (se Modern historia) undvek Europeiska unionen (EU) länge att ta ställning, eftersom Frankrike stödde Ratsiraka mot Ravalomanana. Först sedan USA hade erkänt Ravalomanana som president sommaren 2002 följde Frankrike och övriga EU-länder efter. Under Ravalomananas tid som president förbättrades emellertid Madagaskars förhållande till Frankrike, mycket tack vare att den franske presidenten Jacques Chirac besökte landet 2004 och 2005.
Dåvarande afrikanska enhetsorganisationen OAU gjorde flera försök att medla mellan Ravalomanana och Ratsiraka under krisen 2002. OAU:s medlemsstater ville först inte acceptera Ravalomananas seger i presidentvalet. Madagaskar bjöds därför inte in till toppmötet samma år då OAU ombildades till Afrikanska unionen (AU). Det dröjde till i juli 2003 innan AU vid ett nytt toppmöte meddelade att Madagaskar åter var en fullvärdig medlem.
Då Ravalomanana i mars 2009 tvingades bort från makten av Andry Rajoelina betecknade både USA och Frankrike maktskiftet som en kupp. Det fördömdes också av EU och av södra Afrikas regionala organ SADC, som några veckor senare uteslöt Madagaskar. AU började med att utesluta Madagaskar under kommande sex månader, med krav på att val skulle hållas. AU:s nästa toppmöte, som skulle ha hållits just i Madagaskar, i juli 2009, uppgavs senare ha flyttats till Mauritius.
Eftersom de yttre hoten mot Madagaskars säkerhet är få har försvaret under de senaste åren krympts. Säkerhetsstyrkorna har främst inrikespolitiska uppgifter. Landet hade 2006 drygt 20 000 man under vapen, om både militär- och säkerhetsstyrkor räknas in.
Ekonomi
Trots rika naturtillgångar har Madagaskars ekonomi hållits tillbaka av kolonialism, diktatorn Didier Ratsirakas planekonomiska experiment under 1970- och 1980-talen samt en oförmåga att under 1990-talet genomföra genomgripande marknadsekonomiska reformer. Under de två årtiondena fram till början av 2000-talet försämrades levnadsvillkoren för de flesta madagasker gradvis. Under det politiska krisåret 2002 (se Modern historia) sjönk landets bruttonationalprodukt (BNP) med 13 procent.
Från ungefär 2003 drev dåvarande president Marc Ravalomanas regering – i samarbete med institutioner som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken – marknadsekonomiska reformer och satsade på förbättringar av infrastruktur och utbildning. Det gav en del goda resultat. Från 2003 och fram till början av 2009 var tillväxttakten ganska hög och inflationen sjönk, även om den fortsatte att ligga på en hög nivå. De utländska investeringarna ökade, särskilt från Mauritius och Frankrike. En delegation från IMF noterade i oktober 2007 framsteg som gjorts under den handlingsplan för Madagaskar (Madagascar Action Plan, MAP) som lanserats året innan, och man förutsåg fortsatt tillväxt och sjunkande inflation även för 2008.
Den utbredda fattigdomen på landsbygden minskade dock inte; 2007 levde ännu omkring 70 procent av befolkningen under landets officiella fattigdomsgräns. Tillväxten i ekonomin ledde snarast till ökade klyftor mellan fattiga och rika.
I mitten av 2000-talets första årtionde stod jordbruket för ungefär en fjärdedel av BNP och sysselsatte runt 80 procent av befolkningen. Trots det är Madagaskar inte självförsörjande på livsmedel. Jordbruket, som främst producerar vanilj och kaffe, är inte som tidigare den viktigaste källan till exportinkomster. Industrivaror, främst textilier, från de ekonomiska frihandelszoner som infördes under 1990-talet (se Utrikeshandel) har tagit över den rollen.
Trots att frihandelszonerna har ökat antalet arbetstillfällen i storstäderna dominerar fortfarande den informella, svarta sektorn i ekonomin (alltså gatuhandel eller småtjänster som inte registreras av myndigheterna).
Madagaskar är kraftigt beroende av bistånd och lån utifrån, särskilt som skatteintäkterna till staten är bland de lägsta i världen. Madagaskar har vid flera tillfällen under de senaste två årtiondena fått sina utlandsskulder nedskrivna av långivarländer. 2003 motsvarade utlandsskulden 90 procent av BNP. Två år senare skrev IMF av alla sina lån till landet.
Stora förhoppningar har knutits till turistindustrin. För att denna ska kunna utvecklas ytterligare krävs dock stora investeringar i infrastruktur, hotell med mera. Även naturtillgångar som olja, ädelstenar och olika mineraler började efter millennieskiftet ge exportinkomster (se Naturtillgångar och energi). I början av 2009 växte dock farhågorna för att det politiska tumult som landet nu genomgick skulle skrämma bort turister och investerare. Under februari och mars drabbades också mycket riktigt turistindustrin av en kraftig nedgång.
Naturtillgångar och energi
Madagaskar har fyndigheter av en rad mineraler; bland annat bryts krom, glimmer och grafit. Dessutom finns betydande mängder ilmenit (titanjärn), nickel och kobolt. Fyndplatserna är dock ofta otillgängligt belägna.
Sedan Marc Ravalomanana hade tillträtt som president 2002 infördes nya lagar som uppmuntrade utländska investerare till att börja satsa i den madagaskiska gruvnäringen. Lagar som skyddar gruvarbetarnas säkerhet förekom dock knappast. Efter att Ravalomanana störtats från makten i mars 2009 lät efterträdaren, Andry Rajoelina, frysa alla kontrakt med utländska gruvbolag. Avsikten var, betonade man, inte att säga upp kontrakten utan att få dem granskade av finansiella experter.
Brytning av hel och halvädelstenar är en växande industri. 1998 hittades safirer i ett område i södra inlandet. 2007 levererade detta område, enligt BBC, hälften av världens nyproducerade safirer.
Utvinning av ilmenit i stor skala inleddes 2008, trots oro för miljön längst ned i söder där malmen finns. Brytningen, som sköttes av bolaget Rio Tinto, sades vara den största investeringen hittills i Madagaskars historia. Ett kanadensiskt bolag investerade samtidigt i vad som kunde bli en av världens större nickelgruvor, en bit öster om Antananarivo.
Små mängder olja hittades i början av 1980-talet utanför kusten, och man hoppas nu på att hitta betydligt mer. Den första råoljan pumpades upp i mars 2008, och under 2009 ville man börja exploatera fler oljekällor. Franska oljebolaget Total planerade också att utvinna asfalt ur stora fyndigheter av tjärsand i Bemolanga i nordöst.
Huvuddelen av Madagaskars energibehov, omkring 85 procent, täcks av träkol och ved. Vedkonsumtionen bidrar till att minska skogsarealen samt orsakar jordförstörelse.
Elektricitet finns i regel inte alls på landsbygden. Ungefär 65 procent av landets elbehov täcks av sju vattenkraftverk. Resten produceras i oljeeldade värmekraftverk. En utbyggnad av vattenkraften planeras; möjligheterna är stora i det flodrika landet.
Jordbruk och fiske
Närmare tre fjärdedelar av madagaskerna försörjer sig direkt eller indirekt på jordbruk eller boskapsskötsel. Ändå är bara omkring en tiondel av landets odlingsbara mark uppodlad. En betydligt större del av marken används för boskapsskötsel. Eftersom kor av tradition betraktas som ett tecken på rikedom är dock djurhållningen ofta mer inriktad på att äga många djur än på att producera kött och mjölk. För många bönder utgör korna deras främsta kapital.
För större delen av befolkningen är basfödan ris. Men trots att 70 procent av jordbruksproduktionen utgörs av ris måste landet importera stora mängder ris varje år. Madagaskar hör till de länder i världen som konsumerar mest ris per invånare, cirka 135 kilo per år. Målet är att bli självförsörjande på ris, och det hade sannolikt uppnåtts om inte flera svåra cykloner hade drabbat landet under senare år.
Andra viktiga grödor är kassava, bananer, mango, ananas, sötpotatis och majs. För export odlas främst kaffe, vanilj och kryddnejlikor. Några år in på 2000-talet stod Madagaskar för mer än hälften av världens vaniljproduktion. Från 1990-talet har den illegala odlingen av cannabis ökat.
På Madagaskar finns en stor mängd medicinalväxter, och kunskapen på ön är stor om hur dessa används. Denna resurs har utnyttjats av västerländska läkemedels- och parfymföretag samt i forskningsprojekt.
Daewoo Logistics-affären
I november 2008 meddelade sydkoreanska Daewoo Logistics att bolaget hade hyrt 1,3 miljoner hektar jordbruksmark – en yta stor som halva Belgien – på 99 år av Madagaskars regering. Enligt andra källor föreföll det som om förhandlingar med regeringen ännu pågick. Daewoo, känt bland annat för att tillverka bilar och vitvaror, skulle under 15 år, med hjälp av arbetskraft från Sydafrika, anlägga plantager för i första hand majs, i andra hand palmolja. Skördarna skulle skickas till Sydkorea, ett land som 2008 sades vara världens fjärde största majsimportör. Villkoren för avtalet offentliggjordes inte. Enligt tidningen Financial Times skulle den uthyrda marken utgöra ungefär hälften av all odlingsbar jord på Madagaskar. Att överlåta så mycket mark var kontroversiellt i ett land där människor har starka band till landområden, där befolkningstrycket växer och där man i princip äger den jord man lyckats odla upp. Mycket tyder på att affären blev början till slutet för president Marc Ravalomanana (se Aktuell politik). Hemlighetsmakeriet bidrog till att väcka opposition kring affären.
Efter politiska oroligheter i Madagaskar i början av 2009 förvarnade Daewoo Logistics om att planerna på att plantera majs i landet kunde försenas. Bolaget hänvisade till internationellt låga majspriser o
1 comments on this photo
Visa toppen
Show footer