Tänkte göra en repost men orkar inte. Ritade en finfin Master Yi i brist på inspiration och tid. Precis gjort färdigt en stor målning till en tävling och hoppas på det bästa. Tid tid tid går långsamt. Och underligt. Men jag.. Jag känner att jag är vid en vändpunkt. Alla ber mig alltid försvinna för något skäl, men bara så fort.. Jag är hela jag. Är jag bara en röst som talar, eller en text som skriver finns allt där, och målet i fråga är helt uppgivet till mig. Sen så fort jag inträder med en fysisk kropp är det omvända roller, då är inget som det ska. Jag har hört det förr, min kropp passar inte min personlighet eller mitt sätt att föra mig. Men jag är mig själv. På något sätt. Man kan se på många människor att man är på ett visst sätt bland andra månniskor, speciellt när det är en samling. En leder, och resten följer. Instinktivt, inte medvetet. Likadant, människor i ett rum som inte känner varandra, så går alla in i en roll. En roll av osäkerhet eller bekvämlighet, men de släpper inte upp. Förutom vissa personer. Personer som mig. Jag vet inte varför eller hur jag skiljer mig från andra människor, men det kan vara att jag.. Alltid har bortsett från mig själv i alla lägen och tänkt på andra människor men på senaste har jag börjat tänka.. Jag? Varför ska just JAG förbises, finns det inget där för MIG? Men det är tankar som borde försvinna, det är ingen bra idé att absorbera mängdens tankesätt. Allt för många tänker på "vad händer med mig" och bara JAG JAG JAG hit och dit. Ta en sekund och se dig omkring, vad är omkring dig? Ser du det? Varför fastnar du för att titta på just den röda sportbilen eller killen med tight tröja? Jag tycker.. Att en fysisk existens är hemsk. Intetsägande. Hade man bara kunnat existera som en metafysisk existens hade allt varit.. Annorlunda. Men whatever. Hontounokoewamadamunenonaka.. Allas röst fastnar i halsen, vid hjärtat. Ni känner så mycket men ni kan inte släppa ut det. Ni längtar så mycket men ni kan inte säga att ni helt enkelt vill stampa genom oceanen, genom träsken och över öknen för att bara få se den man vill ha, för att känna närheten och doften.. Men nej. Det blir ett enkelt hejdå. Och du, som bad mig att försvinna efter allt jag sagt, och allt du påstod att du kännt. Är det så lätt att låta allt evaporera som man känt? Not for me.
"
Men jag lovar att jag kommer tillbaka
fast ingen kommer säga dig när den dagen blir
och när jag kommer för att ta betalt
så finns det ingen räddning eller amnesti

För jag lovade att komma tillbaks
men ingen skulle tro på mig naturligtvis
OCH NU HAR NI BARA ASKA KVAR
jag kommer att få brinna i en evighet
"

Annons

The photo has no tags

December 2011