mars
onsdag 23 december 2009 bild 2/4
|
vågar jag kalla han för alkolist, eller kan jag det rättare sagt?
för han är ju inte alkolist, eller?
han är ju bara glad i spriten, inget annat han klarar ju av att jobba nykter, jag tror han gör det rättare sagt.
visst åker alkoholen fram på helgerna, en hel del alkohol.
på vardagar finns alkoholen där med, men inte lika tydligt. det är då han smygdricker, han tror att ingen vet eller fattar att han dricker på vardagar.
men jag vet och fattar, det gör alla andra med.
jag blir tung av motståndet och viskar tyst för mej själv
du är en alkolist, pappa.
är han nykter eller inte?
vågar jag ringa nu?
varför luktar han så mycket tuggummi?
vad gjorde han nere i källaren så länge?
varför kollar han så konstigt?
varför somnar han alltid under fläkten stående?
vi vet men vi skyddar honom.
täcker upp. förnekar.
det är ju så jävla svårt att säga som det är, och vi gör ingenting.
men varför inte?
han är ju ingen dålig pappa, han är inte en människa som har misslyckats.
han har en sjukdom som går att bota. han har problem med att hantera alkoholen bara och behöver hjälp.
men vi är för rädda att inse sanningen, att han är alkolist.
man vänjer sig vid magontet innan man får det bekräftat:
jo han har druckit. man vänjer sig vid besvikelsen varje gång det händer, men man slutar aldrig hoppas.
tänk om han bestämmer sig?
tänk om han tillslut vågar be om hjälp?
tänk om han skulle välja oss före spriten?
men det händer inte, för han vågar inte be om hjälp
han skäms.
vi väljer långsamt bort varandra, mest är det jag som väljer bort honom.
jag orkar inte.
och varje gång jag försöker stamma fram mina känslor,min gråt och min ilska. '' för fan pappa, ser du inte? du är alkolist!'' så tystnar jag av förödmjukelsen i hans ögon, så veknar jag i hans skam.
han håller på och skämmas ihjäl och jag tycker så synd om honom.
inte kan jag göra så mot en vuxen man. inte kan jag väl säga sanningen till min egna pappa.
inte jag och inte någon annan heller.
för han är ju inte alkolist, eller?
han är ju bara glad i spriten, inget annat han klarar ju av att jobba nykter, jag tror han gör det rättare sagt.
visst åker alkoholen fram på helgerna, en hel del alkohol.
på vardagar finns alkoholen där med, men inte lika tydligt. det är då han smygdricker, han tror att ingen vet eller fattar att han dricker på vardagar.
men jag vet och fattar, det gör alla andra med.
jag blir tung av motståndet och viskar tyst för mej själv
du är en alkolist, pappa.
är han nykter eller inte?
vågar jag ringa nu?
varför luktar han så mycket tuggummi?
vad gjorde han nere i källaren så länge?
varför kollar han så konstigt?
varför somnar han alltid under fläkten stående?
vi vet men vi skyddar honom.
täcker upp. förnekar.
det är ju så jävla svårt att säga som det är, och vi gör ingenting.
men varför inte?
han är ju ingen dålig pappa, han är inte en människa som har misslyckats.
han har en sjukdom som går att bota. han har problem med att hantera alkoholen bara och behöver hjälp.
men vi är för rädda att inse sanningen, att han är alkolist.
man vänjer sig vid magontet innan man får det bekräftat:
jo han har druckit. man vänjer sig vid besvikelsen varje gång det händer, men man slutar aldrig hoppas.
tänk om han bestämmer sig?
tänk om han tillslut vågar be om hjälp?
tänk om han skulle välja oss före spriten?
men det händer inte, för han vågar inte be om hjälp
han skäms.
vi väljer långsamt bort varandra, mest är det jag som väljer bort honom.
jag orkar inte.
och varje gång jag försöker stamma fram mina känslor,min gråt och min ilska. '' för fan pappa, ser du inte? du är alkolist!'' så tystnar jag av förödmjukelsen i hans ögon, så veknar jag i hans skam.
han håller på och skämmas ihjäl och jag tycker så synd om honom.
inte kan jag göra så mot en vuxen man. inte kan jag väl säga sanningen till min egna pappa.
inte jag och inte någon annan heller.
Kommentera bilden
4 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/blooondiii3/432602731/
Visa toppen
Visa sidfoten