February
Sunday 15 March 2015 photo 2/3
|
Av någon anledning kändes det rätt att skriva det här nu.
Det har tagit mig runt två år att bearbeta det här på rätt sätt.
Jag tror inte jag faktiskt kommer skicka det här till den det berör,
även fast jag är jävligt sugen.
Jag är bara så rädd att hon ska ta upp kontakten på något sätt.
Tror inte jag hade klarat av varken ett "förlåt" eller någon förklaring från hennes sida.
Eller värre, mer skrik och skrän och "HOW DARE YOU, ASDFGHJK".
_______________________________
Du bryr dig antagligen inte
... Men jag känner att jag måste få det här sagt
Jag minns inte mycket från student-tiden.
Det mesta är en enda tjock dimma av klockslag, skrik, tårar, pengar, papper och doften av nya estet-lokaler.
Och ångest.
Så jävla mycket ångest.
Min nivå för vad jag klarar av var pushad till gränsen, och jag minns att ingen lyssnade på mig.
Jag sade inte högt vad jag tyckte eller tänkte, för det är inte sådan jag är.
Men att ingen, INGEN, förstod mitt tysta skrik på hjälp är för mig ett under.
Knut Hahn var en toppenskola för mig för att jag åter igen hade tryggheten i en mentor som brydde sig.
Men så fort han hade stuckit så kände jag mig mindre än någonsin.
Han försvann i den sämsta tänkbara stunden någonsin.
Jag minns allvarligt talat mer om skolan under den här tiden än hemma.
För det enda som fanns hemma var en jävla massa skrik.
Mamma skrek på mig, och på pappa.
Pappa höll tyst, var apatisk och självmordsbenägen, stack ifrån oss utan ett ord och var borta flera dagar i sträck.
När han väl kom hem var det mer skrik.
Mer tårar.
Jag stod vid sidan av och kunde ingenting göra mer än att se på.
Jag kunde inte fly, jag kunde inte blanda mig i, jag kunde inte göra någonting.
Mamma utnyttjade mig för att få pappa att må ännu sämre.
Och ingen utanför familjen såg detta.
Ingen brydde sig.
Stressen över alla IG'n jag höll på att få fick mig att fullständigt gå i taket.
Istället för att plugga ihjäl mig så gömde jag mig, för det är så jag hanterar när det blir för mycket av allt.
Men nu hjälpte det inte att gömma mig för mitt gömställe var invaderat av ännu mer stress och ångest att jag istället vandrade omkring i cirklar.
Jag orkade inte plugga, jag kunde inte plugga, ingenting fastnade.
Sedan kände jag att "okay, bara jag åtminstonde försöker fram tills betygen är satta, det får duga".
I all förvirring som rådde i mitt huvud gjorde jag så gott jag kunde.
Genom enormt usla inlämningar och genom att gömma mig från en av lärarna försökte jag så gott jag kunde för att INTE ge upp.
För att inte bara strunta i allt och stanna hemma och strunta i hela studenten.
Jag sov inte.
Jag sov två timmar vissa nätter, om jag hade tur.
Jag åt knappt.
Allt jag åt smakade bittert.
Jag mådde så sjukt jävla dåligt, jag grät så fort ingen såg mig, och jag försökte varje dag förgäves få kontakt med mina föräldrar som bara gled längre och längre ifrån mig.
Det kom till en punkt då jag var precis på gränsen mellan att ge upp och fortsätta kämpa.
Jag tvinga mig upp varje morgon.
Jag visste aldrig vad klockan var.
Jag kunde så gott som aldrig tänka klart.
Jag glömde bort vad folk hette.
Men jag lyckades ändå få mig till att fortsätta.
Sedan kom vi till ditt prov.
Jag kommer inte ihåg datumet, hur fan skulle jag kunna göra det.
Jag visste inte ens när det begav sig vilket datum det var.
Jag stack till skolan som vanligt.
Runt en timme in i första fredagslektionen, den där man sitter i klassen och tjötar, så inser jag att "jag har nog tagit fel på tiden, jag borde redan vara på din lektion och göra provet"
Jag tänkte sedan att "jag väntar tills Madde kommer tillbaka och tills provet är över, sedan kan jag prata med dig. Kanske förklara mig lite, och se om jag får en annan chans eller om jag bara får ett IG".
Sagt och gjort. Eller inte egentligen för jag drog mig in i det sista för att gå dit. Jag visste att det skulle bli problem, men jag hoppades att du kanske skulle ha lite medlidande.
Jag vågade mig till slut till ditt klassrum där du satt ensam.
Jag går in.
Jag vågade mig på att fråga om jag kunde göra provet senare på dagen, eller om det var kört.
Och sedan får jag den värsta, jävla utskällning jag fått vara med om i hela mitt liv.
Att bara skriva om den får hela mig att rodna, för jag har aldrig varit så skamsen i hela mitt liv.
Minnet av att få borra in naglarna i handleden för att tvinga mig själv att stanna kvar och inte bryta ihop kommer alltid finnas kvar hos mig.
Kommer du ihåg vad du sade till mig?
- "Jag har aldrig vart med om detta förut"
- "När ska du ta itu med ditt liv"
Jag var så nära under hela ditt utbrott att bara gå, ut, hem, och strunta i allt.
Du fick mig att rinna över.
Du fick mig att trilla av balansgången som jag lyckats hålla mig på under hela sista året på skolan.
Efter den dagen var det kört för mig, för jag kunde inte plugga längre.
Jag skickade iväg det jag hade och gav upp.
Jag har en notis på min blogg där jag räknade upp (runt 5) positiva och (över 20) negativa saker som hänt eller skulle hända, under en viss dag.
Ett av dem negativa var
" * Är livrädd inför provet imorgon... "
Där det provet var ett senare prov med dig.
För allt med dig gjorde mig skakig av rädsla under den här tiden.
Jag kunde dessutom inte plugga längre för så fort jag fick en bok framför näsan kom bara dina ord upp i huvudet.
- "Kommer du någonsin ta itu med ditt liv? Du kan inte fortsätta så här!? .... NÅ!?"
Ska jag vara ärlig?
Allt med dig efter den utskällningen blev en plåga.
Kommer ihåg sista gången vi sågs och du skämtade om det.
- "Kommer du ihåg? Haha, fy sjutton, då var jag arg på dig, haha."
Jag skrattade också. Har aldrig skrattat så ohjärtligt förut.
Jag kände just då att "men va skönt, att du har gått vidare, och att det inte var en så stor grej för dig".
Men för mig var det fortfarande en enorm grej.
Vet du hur länge jag grät på skoltoaletten efter din utskällning?
För jag vet inte. Jag minns ingenting mer än att jag tänkte
- Hon har rätt
- Det är mitt fel
- Allt är mitt fel
- Jag är dum i huvudet
- Jag är trög
- Jag förtjänar att bli utskälld av alla överallt
- Jag förtjänar att bara få IG'n
Det är nu snart två år sedan detta hände.
Jag tänker på det fortfarande från och till.
Jag har nu kämpat mig tillbaka och är nu på samma nivå psykiskt som jag var under första terminen på Knut Hahn.
Faktiskt så mår jag bättre.
För jag har gett mig fan på att en dag ska jag bevisa för dig att jag kan komma någonstans trots alla IG'n jag fick.
Jag vill kunna bevisa för dig att trots att du tryckte ned mig så att jag kände mig som den sämsta, uslaste, lataste, korkaste jävla eleven på hela skolan så kan jag resa mig efteråt.
Det är väl därför som jag skriver det här antar jag.
Jag vill liksom att du ska veta att du skällde ut en elev
- Med en självmordsbenägen pappa
- Som aldrig sov p.g.a. ångest och stress
- Som aldrig åt p.g.a. ångest och stress
- Utan framtidsdrömmar
- Utan hopp
- Utan den endaste, ynka tendens till självförtroende
- När hon var som psykiskt svagast
- Som du dessutom inte ens var mentor till, så din utskällning var rätt omotiverad
Skällde du ut mig för att du "brydde dig om mig"? - Isåfall, grattis, det märktes inte direkt.
Eller skällde du bara ut mig för att jag hade mage att missa alla DINA prov - Hur kan jag ens VARA så fräck, va?
Jag undrar om du känner någon ånger alls.
Eller om du fortfarande är stolt över vad du sade.
Stolt över att du "satte mig på plats."
Eller om du bara är över det, helt.
- "Det var bara en liten utskällning som hon behövde, no big deal."
Men...
Snälla, i fortsättningen, TÄNK lite på vad du säger till folk.
Läs signaler.
Du vet inte om jag hade vart på gränsen till värre saker under den här tiden.
Att man ens kan skälla ut någon efter noter när jag står med huvudet nedböjt och blicken ut igenom fönstret och kroppsligt skriker att jag vill springa där ifrån.
... Jag förstår inte
Men tack ska du ha.
Tack
Tack så hemskt mycket för att du förstörde mig mer än vad som behövdes.
/ En gammal elev
Vet du hur länge jag grät på skoltoaletten efter din utskällning?
För jag vet inte. Jag minns ingenting mer än att jag tänkte
- Hon har rätt
- Det är mitt fel
- Allt är mitt fel
- Jag är dum i huvudet
- Jag är trög
- Jag förtjänar att bli utskälld av alla överallt
- Jag förtjänar att bara få IG'n
Annons
flessk
Sun 15 Mar 2015 23:31
Jag minns hur nere du var efter att det hade hänt, så det gör ganska ont i en att läsa det här <'3 Men samtidigt känns det väldigt skönt att veta att du mår bättre nu är på många år, och fortfarande är på väg uppåt. Keep fighting Emma! <3
BlueCanary
Sun 15 Mar 2015 23:35
<33 Hoppas jag kan slippa det här helt nu. Har velat skriva av mig det här hur länge som helst men har inte "vågat", utan har mest bara velat lämna det bakom mig. Fast känns så jävla rätt att bara få skriva av sig skiten, så jag äntligen KAN lämna det bakom mig, i smutsen där det hör hemma. Du var för övrigt den enda som faktiskt lyssnade och stöttade mig rätt under den här perioden. Inte bara med fröken-fan utan med allt det andra också. Du var den enda som sade rätt saker när det behövdes och fick mig att må bättre <3
flessk
Sun 15 Mar 2015 23:49
Men du har alltid lyssnat på mig under alla år jag mått dåligt, så du ska ha stort tack för det du också <33
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bluecanary/519592105/
Visa toppen
Show footer